kulturfrosseri

Nu är det nästan två veckor sedan jag såg Miss Kicki (av Håkan Liu), men jag minns den mycket väl. Det är nog den bästa film jag har sett i år. Perrnilla August spelar Kicki, en medelålders kvinna som bott utomlands länge. Hennes tonårige son Viktor bor hos sin mormor.  Relationen med mamman är osäker och stel, hon är osynlig och frånvarande i hans liv. Kicki har fått kontakt med en man i Taiwan på internet, och vill åka till honom. Hon tar med sig Viktor dit under förevändningen att de ska umgås mer, men väl på plats får Viktor klara sig själv. Han träffar en ung taiwanesisk kille som han umgås med. När mamman till sist vågar söka upp sin internetromans går det inte alls som hon har tänkt sig. Hela relationen mellan Kicki och Viktor ställs så småningom på sin spets.

Det är en spännande film där ganska mycket lämnas osagt och utan förklaring. Jag gillar att vi inte får allting skrivet på näsan utan får fundera själva. Vad ligger bakom Kickis relation till sonen? Hur är egentligen relationen mellan Kicki och hennes mor? Ludwig Palmell är fantastisk i rollen som Viktor, hans stelhet, osäkerhet och inbundenhet känns helt genuin och man kan verkligen känna för honom när hans förhoppningar gång på gång krossas. Pernilla August är väldigt bra som Kicki, en osympatisk roll som man ändå kan känna för.

Faktiskt den bästa film jag har sett i år. Mina tankar återvänder ofta till den.

foto från Zitas hemsida

Mascarades var en del av Cinemafrica-festivalen, en algerisk film om Mounir som kämpar för att få respekt i den by där han bor. Hans syster är narkoleptisk och gör honom till åtlöje. Av olika omständigheter så påstår han att hans syster ska gifta sig med en rik australiensare som är på besök i närheten. Problemet är bara att systern är kär i en annan och australiensaren har de inte ens träffat, han känner inte till något. Hela byn börjar planera för bröllopet och Mounir blir väldigt populär. Han njuter av sin popularitet, men situationen är ju ohållbar...
Det är en söt liten film, både rolig och intressant. Alltid kul att se filmer som skildrar andra verkligheter än den man är van vid och den Hollywoodverklighet som syns så ofta på film. Inte lika bra som Buried secrets som jag såg tidigare, men en bra film.

I torsdags såg jag den tunisiska filmen Buried secrets på Zita. Den är en del av Cinemafrica-festivalen. Filmen handlar om tre kvinnor som i hemlighet bor i ett övergivet hus. En dag flyttar de egentliga ägarna tillbaka och kvinnornas situation blir alltmer omöjlig, särskilt som den yngsta kvinnan är otroligt fascinerad av husets ägare. Det är en spännande film med väldigt skickligt spelade stämningar. Odramatiskt men väldigt brutalt. Skådespelarna är trovärdiga. De flesta är nya för mig förutom den yngsta kvinnan i huset, hon spelas av en skådespelerska som även var med i Couscous. Man bär med sig filmen efteråt, det är svårt att sluta tänka på den.

I onsdags såg jag en förhandsvisning av Farsan, Josef Fares nya film med hans egen far i huvudrollen. I filmen är även Torkel Pettersson med. Detta är ingen fortsättning på Jalla jalla även om det är delvis samma personer med. Filmen handlar mest om just farsan, men även om hans son och sonens fru. De kan inte få barn men vågar inte säga det till farsan utan tänker adoptera ett barn och fejkar därför en graviditet. Ett annat sidospår handlar om farsans kompis och kompisens hund. Ett tredje sidospår handlar om farsans chef och hans känsla av att vara för mesig. Farsan hjälper honom att bli mer manlig, eller något liknande.

Det känns som några separata historier som vävts samman lite grann, men historierna är mer som noveller än som en handling. Farsans försök att få en ny kvinna är lite småroligt. Chefen, Torkel, är extremt rolig i en scen där han på ett manligt sätt ska göra en sallad. Jag har aldrig skrattat så mycket på bio som åt just den scenen. Men annars är det bara lite småroligt, småtrevligt. Lite feelgood, men inga bestående intryck med undantag från salladsscenen.

En BBC-dokumentär om en halvgalen fransman som går på lina mellan tornen i World Trade Center 1974, kan det vara något? Ja absolut! Man on wire, som går på Zita, är en rolig och intressant liten film om en man och hans passion. Ännu mer intressant är de människor han får med sig på den galna planen. Snyggt gjord film, snygga tillbakablickar. Man ställer sig dock frågan: hur försörjde sig dessa ungdomar som kunde flyga fram och tillbaka till New York och inte verkade jobba alls. Det får vi inte veta.




foto från Zitas hemsida