Séraphine
Förra veckan var jag på galavisningen av en ny fransk film, Séraphine. Den kommer att ha premiär i Sverige den 26 juni. Regissören Martin Provost var med vid visningen och vi fick möjlighet att ställa frågor efteråt. Det var roligt att så många fransmän var med på visningen, härligt att höra lite franska runt omkring sig. Visningen arrangerades av Folkets Bio i samarbete med Franska Ambassaden.
Séraphine är en verklighetsbaserad film om en kvinna som slet som städerska under början av 1900-talet men som hade en oanad talang för måleri. Detta upptäcks av en slump av en tysk konstsamlare som hon städar hos. Första världskriget kommer dock emellan och det dröjer innan hon får ekonomiska möjligheter att skapa mycket. I början har hon inte ens råd med färg men hon har sina egna knep för att skapa färger, och skuldsätter sig för att kunna fortsätta måla.
Det var en spännande film om ett fascinerande öde. Jag önskar dock att de hade prioriterat annorlunda tidsmässigt. Som det är nu får vi följa Séraphine väldigt länge i hennes vardagssysslor innan kriget bryter ut, vilka människor hon träffar etc. Hur hon har det under kriget och efteråt får vi inte alls se lika mycket av, inte heller hur hon glider in i sinnessjukdom. Den biten skildras så snabbt, som om de hade bråttom att få ihop slutet. Det är därför jag tvekar mellan tre och fyra tassar. Men det är en intressant historia - man får nya inblickar hur livet i en liten fransk by kunde se ut på 10-, 20- och 30-talet. Det är vackert filmat och huvudrollen gestaltas väldigt trovärdet av Yolande Moreau som jag inte tidigare har sett i någon film. Det får bli fyra tassar, även om den sista är lite svag.
(skrivet i juni 2009)
Séraphine är en verklighetsbaserad film om en kvinna som slet som städerska under början av 1900-talet men som hade en oanad talang för måleri. Detta upptäcks av en slump av en tysk konstsamlare som hon städar hos. Första världskriget kommer dock emellan och det dröjer innan hon får ekonomiska möjligheter att skapa mycket. I början har hon inte ens råd med färg men hon har sina egna knep för att skapa färger, och skuldsätter sig för att kunna fortsätta måla.
Det var en spännande film om ett fascinerande öde. Jag önskar dock att de hade prioriterat annorlunda tidsmässigt. Som det är nu får vi följa Séraphine väldigt länge i hennes vardagssysslor innan kriget bryter ut, vilka människor hon träffar etc. Hur hon har det under kriget och efteråt får vi inte alls se lika mycket av, inte heller hur hon glider in i sinnessjukdom. Den biten skildras så snabbt, som om de hade bråttom att få ihop slutet. Det är därför jag tvekar mellan tre och fyra tassar. Men det är en intressant historia - man får nya inblickar hur livet i en liten fransk by kunde se ut på 10-, 20- och 30-talet. Det är vackert filmat och huvudrollen gestaltas väldigt trovärdet av Yolande Moreau som jag inte tidigare har sett i någon film. Det får bli fyra tassar, även om den sista är lite svag.
(skrivet i juni 2009)
Kommentarer
Trackback
