Vit rik fri
Läste igenom Stadsteaterns program nu när de firar 50 år. Det fanns en massa intressant där, men det som jag ser mest fram emot är "Vit rik fri".
"Vit, rik, fri är specialskriven för Ann Petrén. Den är ett 2000 år för sent försvarstal för Klytaimnestra – hon som dödade sin make, kung Agamemnon, för att hämnas dottern Ifigenia."
Ann Petrén är ju lysande. Att se henne i "Det allra viktigaste" för några år sedan, det var nog min bästa teaterupplevelse någonsin. I "Vit rik fri" är hon ensam på scenen. Det kommer att bli fantastiskt, det är jag helt övertygad om. Premiär 2 december.
Noshörningen
Mannen i ormskinnsjackan
En familj - August: Osage County
Såg om denna fantastiska föreställning på Dramaten nyligen. Jag har ju recenserat den här tidigare och rekommenderat alla att se den. Den var lika bra denna gång men upplevelsen var lite mer absurd i och med att vi satt på första bänk. Känns inte som att man hade tänkt på möbleringen av scenen så att den fungerade från första bänkarna. Vi hade ett stort bord framför oss och kunde inte se vissa saker som hände. Annat fick vi väldig närbild av. Väldigt sevärd, även om jag rekommenderar att man sätter sig lite längre bak i salongen. Obs: på lilla scenen är rad 3 längst fram, märkligt nog. Rad 1 och 2 finns inte.
Parkteater!
http://www.stadsteatern.stockholm.se/parkteatern/m/stadst_sommar_low.pdf
Parkteaterprogrammet har kommit!
Snart börjar Parkteatern igen! Jag har sett mycket bra hos dem. Förra sommarens höjdare var t.ex. en pjäs om Marguerite Duras. Nu finns programmet på nätet:
http://www.stadsteatern.stockholm.se/parkteatern/m/stadst_sommar_low.pdf
Jag vill se "Jag är din flickvän nu", den improviserade schlagerfestivalen m.m.
En familj August: Osage County
Jag ska snart se om "En familj - August: Osage county" på Dramaten så det är väl mer än dags att recensera den. Det har gått ett tag sedan jag såg den, men det är det bästa jag sett på teater hittills i år. Enda klagomålet är väl titeln, den är inte särskilt intressant och lockande. Pjäsen är skriven av Tracy Letts och handlar om en familj där allt ställs på ända när fadern försvinner. De vuxna döttrarna återvänder och relationerna dem emellan och till modern och fadern är komplicerade.
En sak som lockade mig att se pjäsen var att jag läst att tankarna förs till O'Neills "Lång dags färd mot natt". Jag såg ju en fantastisk version av den förra året på Teater Giljotin.
Marie Göranzon spelar huvudrollen, med bravur. I övriga roller syns Jan Malmsjö, Ingela Olsson, Börje Ahlstedt, Livia Millhagen med flera. Det är ungefär lika många män som kvinnor i pjäsen, men det är verkligen kvinnornas pjäs. De är starka, sårade, svaga, arga, bittra. Männen är mycket mindre synliga.
Det faktum att jag väljer att se om den (och till och med betala för det! även om jag bara betalar halva priset) säger ju väldigt mycket om hur otroligt bra denna uppsättning är.
foto från Dramaten.se
Teatertips!!!
Gratistips!
Varsågod! Du får en fribiljett till dig & en vän till vår extrainsatta föreställning av Den komiska tragedin sön 2 maj kl 19 på Boulevardteatern
Sen bär det iväg till festivalen i Litauen!
OBS! Boka dina biljetter på 08-642 98 00 eller [email protected]
Uppge rabattkod 'VIP'
"...ljuvligt Monty Pytonskt-skruvad"
"...skönt när teater överraskar!"
DN
"Gå och se!"
TeaterStockholm
"...triumf på triumf."
Avsikter
Födelsedagskalaset
Thommy Bergren sätter upp sin tredje Harold Pinter-föreställning på Stadsteatern. Jag har tidigare sett (och sågat) Hemkomsten, och nu är det Födelsedagskalaset som spelas. Ett äldre par har ett pensionat vid den engelska kusten. De har en enda gäst, Stanley, en man som varit där länge. En dag dyker det upp två män som vill ordna ett födelsedagskalas för Stanley trots att han påstår att det inte är hans födelsedag. På kalaset ställs tillvaron på sin spets.
Huvudrollerna spelas av Ingvar Hirdwall, Gunilla Nyroos och Shanti Rooney.
Det är oftast intressant att gå på genrep när regissören själv berättar om föreställningen och hur arbetet har gått.
Märklig och suggestiv föreställning. Pinter ger ju inga enkla svar. Jag kan gilla sådant, men det finns något alienerande i denna föreställning. Vi får inga svar om Stanleys bakgrund eller vilka männen är. Någon märklig koppling finns. Kanske spelar det ingen roll. Vad händer när ljuset slockar på festen? Kanske inte heller spelar någon roll. Men spelar något någon roll i så fall? Om man bara får frågor och inga svar, spelar då ens föreställningen någon roll?
De dömdas ö
De dömdas ö är en bok av Stig Dagerman om några personer som efter en olycka hamnar på en öde ö och dör där. Det psykologiska spelet mellan de drabbade är det mest intressanta. Människor i kris och utanför civilisationen kan bete sig nästan hur som helst.
Som vanligt är Moments tolkning av en pjäs speciell. Man använder sig t.ex. av olika skor för att kliva in och ut ur roller, eller för att representera en person som ingen annan än skorna spelar. Skådespelarna växlar mellan olika roller och samma karaktär kan spelas av olika personer. Musiken spelar en stor roll i föreställningen, alla spelar och sjunger.
Alla skådespelare bär näsan likadana kläder och man gör ingen större skillnad mellan man och kvinna. Män kan spela kvinnor, kvinnor kan spela män. Vid ett tillfälle klär en kvinna av sig alla kläder och är naken på scenen en lång stund. Lite förvånande. Men när en man sedan ska ta av alla kläder för att det står så i boken så behåller han kalsongerna på. Inte riktigt rättvist, kan man tycka. Varför är kvinnlig nakenhet okej men inte manlig?
Jag tycker inte att detta är bland det bästa jag sett på Moment, snarare bland det sämre. Men nivån hos Moment är alltid hög så det är ändå en sevärd föreställning. Och jag älskar att scenen är full av ballonger.
foto från Moment:Teaters hemsida
Silversjön
Dekoren är mycket speciell och avskalad med metallstänger och stora videoskärmar. De sätter stämningen redan från början med brusande bilder från 20- eller 30-talet (gissar jag). Historien handlar om en polis som skjuter en rånare men senare drabbas av samvetskval och beslutar sig för att ta hand om den skadade rånaren (som inte känner till hans identitet). En uppenbar känga till nazisterna när en uniform inte ursäktar ens beteende, även om beteendet kan anses motiverat genom den position man innehar. Det är det personliga ansvaret och samvetet som räknas.
Dramat spelas ganska rakt på sak, en tydlig historia och den talade dialogen gör det betydligt enklare än vanligt att följa handlingen och ger ett snabbare tempo. Enkelheten går igen i kläderna, eller bristen på dem i vissa scener. Man har kryddat med viss akrobatik och små roliga danser som lättar upp det allvarliga ämnet och ger föreställningen en viss naiv charm. Musiken är vacker och fastnar lätt, man känner igen sig redan under föreställningen. Några nummer som fastnar mest hos mig är "Vinst" och "Aldrig glömma, aldrig förlåta".
Det jag kan sakna är att den psykologiska sidan försvinner lite på slutet. Severin är otroligt arg på den som skjutit honom och besatt av tanken på att ta reda på vem det var och att hämnas. Hans frustration när han får veta att det var Olim är förstås enorm, men sedan ändrar han sig väldigt snabbt. Det hade varit väldigt intressant att få se mer av den psykologiska processen. Hur går man från vrede till förlåtelse? Hur ska man förhålla sig till någon som skadat en men också räddat en? Jämför till exempel med polisen Javert i Les Misérables där hans enorma kval över att hans brottsliga fiende har räddat hans liv leder till en fantastisk sång om huruvida han kan leva i denna tacksamhetsskuld eller inte, om han kan leva med att hans världsbild har blivit så rubbad. Något liknande om Severins kval och funderingar hade kunnat bli lysande. Frågan om vedergällning eller förlåtelse är för mig den mest intressanta i denna historia.
foto från www.folkoperan.se
Lysande!
Jag återkommer med en mer utförlig recension.
Negerns och hundarnas kamp
"Föreställningen undersöker mekanismerna bakom hierarkier, utsatthet och drömmar. Pjäsen blottlägger svårigheten att nå fram till varandra i en värld av maktspel, korruption och självbedrägeri. Och trots kulturella barriärer och rädslor, försöka mötas och finna en gemensam plattform att leva på, att älska på."
(Teater Giljotins hemsida)
Tyvärr tycker jag inte mig se så mycket av detta i pjäsen, i alla fall inte på det genrep jag såg. Snarare inställde sig frågan: hur ska man nå fram till publiken? Det lyckades inte så bra, och det märktes på de ljumma reaktionerna efter genrepet.
The widows
The widows är en pjäs av Joyce Carol Oates. Den gick nyligen på Strindbergs Intima teater och jag såg den med Gun-Britt (passande nog). Den handlar om två amerikanska kvinnor som nyligen blivit änkor under olika omständigheter. De hanterar sin sorg väldigt olika men kommer ändå att söka sig till varandra så småningom. Deras utsatthet växlar, de går från styrka till svaghet i olika intervaller. Det visar sig dessutom att deras relation är mer komplicerad än vi först vet.
Det är ett intressant och intensivt drama som skildrar sorgens faser och människors komplicerade förhållanden till varandra.
Hantverkarna
"Alice och Manfred har sålt bostadsrätten med god förtjänst och köpt drömhuset, där de äntligen kan bli riktigt lyckliga. Först ska det bara helrenoveras, varje inredningsdetalj måste bli perfekt. Men hantverkarna drar ut på tiden, de verkar aldrig bli klara. Satte de inte nyss upp gipsplattorna som de nu river ner? Vad är stenpest? Och varför har toaletten plötsligt inga väggar? Budgeten är spräckt och när hantverkarna dessutom ödelägger det unga parets kärleksliv går allting överstyr."
Hantverkarna är en samtidsfars med allvarlig underton. Pjäsen är skriven av den danska dramatikern Line Knutzon, född 1965. I rollerna syns bland annat Örjan Ramberg och Anita Wall. Gösta Ekman har regisserat. Jakten på den perfekta ytan står i centrum. Under renoveringen rämnar inte bara huset utan även människorna.
Hantverkarna är mer inriktad på fars än samhällskritik, trots att den har alla möjligheter att vara samhällskritisk. I stället för att fokusera på värderingar som styr oss hamnar man i absurditet och våld. Det är underhållande, men det hade kunnat bli så mycket mer.
NIE Company: Past half remembered
Jag var med TDVF på Stadsteatern och fick möta Linda Zachrison som är chef för c/o på Stadsteatern och även för Parkteatern. Vilken människa! Hon har varit VD på Cirkus Cirkör, politiskt sakkunnig på Kulturdepartementet, ordförande i TDVF, startat upp och drivit en tidning osv. osv. osv. Otroligt driven. Det var roligt att ta del av hennes tankar men man kände sig rätt förslappad och lat i jämförelse. Hon såg ut att vara yngre än jag...
Efter att vi pratat med Linda kom regissören och ledaren av NIE Company och berättade om sitt arbete i denna internationella teatergrupp som har skådespelare från flera olika länder. Enligt Stadsteatern: Past Half Remembered är massivt prisbelönad. NIE Company – New International Encounter grundades 2001. De turnerar över världen med sina fysiskt och visuellt drivna projekt som alltid bygger på omfattande research kring verkliga historier.
De jobbar med väldigt speciella metoder, får t.ex. bara använda saker som de har hittat i sin scenografi (även kläderna), alla måste vara på scenen hela tiden, de spelar instrument och sjunger i alla föreställningar och brukar börja sitt arbete med berättelsen i musiken. Alla historier bygger på verklighetsbakgrund. Past Half Remembered är en historia som utspelar sig i Ryssland under 1900-talet, berättad av en kvinna som ser tillbaka på sitt liv, över hundra år gammal.
Det uppstår en slags oförklarlig magi mellan publiken och skådespelarna. Alla jag pratade med var lyriska efteråt. Det är inte så mycket vad som spelas utan hur det spelas. Man blandar språk: tjeckiska, ryska, norska, engelska, franska. Musiken binder ihop hela föreställningen, som inleds redan utanför salongen. Särskilt magiskt är slutet där man med väldigt enkla effekter skapar något otroligt vackert: dun som singlar ner i en ljusstråle över en kvinna, som ett snöfall.
Kvällen avslutades med att vi i TDVF fick prata med skådespelarna. Det var verkligen givande att få ställa sina frågor direkt efter en föreställning och inte bara själv gå hem och fundera.
Tyvärr uppträder NIE sällan i Sverige, jag tror det här var första gången. Men de verkar sugna på att komma tillbaka, så håll ögonen öppna!
Tröstar jag dig nu?
Det bästa med Tröstar jag dig nu? är reklamen. De delar ut boxar med näsdukar. På boxarna står det Tröstar jag dig nu? Fyndigt! Och kanske även ett tecken i tiden, att ett näsduksföretag sponsrar Suzanne Ostens Unga Klara (som Stadsteatern inte längre ville driva).
Vad gör de vuxna när barnen leker vuxenlekar?
Vad gör barnen när de vuxna liknar barn?
Ja, vad gör vi med vår längtan som faktiskt inte kan uppfyllas?
Men pjäsen är inte så oäven den heller. Jag gillar att de använder scenrummet på ett öppet sätt, gränsen mellan "vi och de" är inte så tydlig. Skådespelarna interagerar med publiken, bjuder på vatten, fika i pausen osv. De är inte onåbara. Skådespelarna växlar roller på ett delvis otydligt sätt, från barndom till vuxen. Grundtemat är tröst, ensamhet, kärlek, brist på kärlek. Det är skickligt gjort, ändå blir jag inte särskilt berörd. Man kanske ska vara yngre och mer vilsen än jag är. Formatet känns lite fel, två och en halv timme är lite för länge för att hålla intresset uppe. Och bänkarna är lite för obekväma....
Metallflickan
Jag såg genrepet på Metallflickan på Teater Galeasen, nyöppnad efter renoveringen. Det är en pjäs av den polska dramatikern Dorota Maslowska, och huvudrollerna spelas av Inga Edwards, Annika Hallin och Sandra Huldt. Scenrummet är en jordhög, några möbler, några stolar i en jordhög, en kundvagn... Det är Polen, ett landskap av nytt och gammalt. Tre generationer kvinnor ser på livet på olika sätt beroende på de stora förändringar som skett i landet. Har de någonting gemensamt? Då och då knackar andra världskriget på och påminner om sin existens.
Under pjäsens gång, framför allt i början, känner jag att det finns mycket tänkvärt i den, många intressanta repliker som är värda att fundera mer över. Men jag glömmer dem. Ämnet känns inte så angeläget för mig, och jag bär inte med mig pjäsen efteråt. När jag ska skriva om den så känns det som att jag glömt det mesta, så här en vecka efteråt.
Sommarnattens leende
Jag såg genrepet och det märktes nog delvis att det inte var helt klart. Ljuset var inte riktigt synkat och det var lite småmissar generellt. Det var ändå en underhållande föreställning. Skådespelarna var bra, framför allt Pia och Dan. Några var dock betydligt sämre än vad man kan förvänta sig, bl a den tjej som spelade dottern Fredrika. Hon kändes väldigt tillgjord. Sångfärdigheterna var lite blandade. Tyvärr var det svårt att höra vad de sjöng ibland, att urskilja orden. Speciellt när det var flera som sjöng samtidigt, ofta kunde man bara höra en av dem ordentligt, eller ingen alls. Några sångnummer var otroligt bra och stod ut, bl a duetten mellan greven och advokaten, och duetterna mellan advokaten och skådespelerskan. Några äldre skådespelare gick runt som i bakgrunden, eller förgrunden ibland. De var skickliga sångare men deras roll i pjäsen var lite oklar och öppen för tolkning. Min tolkning verkar inte överensstämma med ursprungstanken märkte jag efteråt.
Scenografin var en stor behållning, otroligt snygg. Man hade jobbat mycket med tyger (som dock fastnade en gång). Det var snyggt och skickligt gjort och gav stämning till scenerna.
bild från Stadsteaterns hemsida