kulturfrosseri

Läste igenom Stadsteaterns program nu när de firar 50 år. Det fanns en massa intressant där, men det som jag ser mest fram emot är "Vit rik fri".
"Vit, rik, fri är specialskriven för Ann Petrén. Den är ett 2000 år för sent försvarstal för Klytaimnestra – hon som dödade sin make, kung Agamemnon, för att hämnas dottern Ifigenia."
Ann Petrén är ju lysande. Att se henne i "Det allra viktigaste" för några år sedan, det var nog min bästa teaterupplevelse någonsin. I "Vit rik fri" är hon ensam på scenen. Det kommer att bli fantastiskt, det är jag helt övertygad om. Premiär 2 december.

Såg om denna fantastiska föreställning på Dramaten nyligen. Jag har ju recenserat den här tidigare och rekommenderat alla att se den. Den var lika bra denna gång men upplevelsen var lite mer absurd i och med att vi satt på första bänk. Känns inte som att man hade tänkt på möbleringen av scenen så att den fungerade från första bänkarna. Vi hade ett stort bord framför oss och kunde inte se vissa saker som hände. Annat fick vi väldig närbild av. Väldigt sevärd, även om jag rekommenderar att man sätter sig lite längre bak i salongen. Obs: på lilla scenen är rad 3 längst fram, märkligt nog. Rad 1 och 2 finns inte.

Snart börjar Parkteatern igen! Jag har sett mycket bra hos dem. Förra sommarens höjdare var t.ex. en pjäs om Marguerite Duras. Nu finns programmet på nätet:
http://www.stadsteatern.stockholm.se/parkteatern/m/stadst_sommar_low.pdf

Jag vill se "Jag är din flickvän nu", den improviserade schlagerfestivalen m.m.

Jag ska snart se om "En familj - August: Osage county" på Dramaten så det är väl mer än dags att recensera den. Det har gått ett tag sedan jag såg den, men det är det bästa jag sett på teater hittills i år. Enda klagomålet är väl titeln, den är inte särskilt intressant och lockande. Pjäsen är skriven av Tracy Letts och handlar om en familj där allt ställs på ända när fadern försvinner. De vuxna döttrarna återvänder och relationerna dem emellan och till modern och fadern är komplicerade.

En sak som lockade mig att se pjäsen var att jag läst att tankarna förs till O'Neills "Lång dags färd mot natt". Jag såg ju en fantastisk version av den förra året på Teater Giljotin.

Marie Göranzon spelar huvudrollen, med bravur. I övriga roller syns Jan Malmsjö, Ingela Olsson, Börje Ahlstedt, Livia Millhagen med flera. Det är ungefär lika många män som kvinnor i pjäsen, men det är verkligen kvinnornas pjäs. De är starka, sårade, svaga, arga, bittra. Männen är mycket mindre synliga.

Det faktum att jag väljer att se om den (och till och med betala för det! även om jag bara betalar halva priset) säger ju väldigt mycket om hur otroligt bra denna uppsättning är.




foto från Dramaten.se

Varsågod! Du får en fribiljett till dig & en vän till vår extrainsatta föreställning av Den komiska tragedin sön 2 maj kl 19 på Boulevardteatern

Sen bär det iväg till festivalen i Litauen!

OBS! Boka dina biljetter på 08-642 98 00 eller [email protected]

Uppge rabattkod 'VIP'

"...ljuvligt Monty Pytonskt-skruvad"

"...skönt när teater överraskar!"

DN

"Gå och se!"

TeaterStockholm

"...triumf på triumf."

Avsikter

Thommy Bergren sätter upp sin tredje Harold Pinter-föreställning på Stadsteatern. Jag har tidigare sett (och sågat) Hemkomsten, och nu är det Födelsedagskalaset som spelas. Ett äldre par har ett pensionat vid den engelska kusten. De har en enda gäst, Stanley, en man som varit där länge. En dag dyker det upp två män som vill ordna ett födelsedagskalas för Stanley trots att han påstår att det inte är hans födelsedag. På kalaset ställs tillvaron på sin spets.

Huvudrollerna spelas av Ingvar Hirdwall, Gunilla Nyroos och Shanti Rooney.

Det är oftast intressant att gå på genrep när regissören själv berättar om föreställningen och hur arbetet har gått.

Märklig och suggestiv föreställning. Pinter ger ju inga enkla svar. Jag kan gilla sådant, men det finns något alienerande i denna föreställning. Vi får inga svar om Stanleys bakgrund eller vilka männen är. Någon märklig koppling finns. Kanske spelar det ingen roll. Vad händer när ljuset slockar på festen? Kanske inte heller spelar någon roll. Men spelar något någon roll i så fall? Om man bara får frågor och inga svar, spelar då ens föreställningen någon roll?

The widows är en pjäs av Joyce Carol Oates. Den gick nyligen på Strindbergs Intima teater och jag såg den med Gun-Britt (passande nog). Den handlar om två amerikanska kvinnor som nyligen blivit änkor under olika omständigheter. De hanterar sin sorg väldigt olika men kommer ändå att söka sig till varandra så småningom. Deras utsatthet växlar, de går från styrka till svaghet i olika intervaller. Det visar sig dessutom att deras relation är mer komplicerad än vi först vet.

Det är ett intressant och intensivt drama som skildrar sorgens faser och människors komplicerade förhållanden till varandra.

"Alice och Manfred har sålt bostadsrätten med god förtjänst och köpt drömhuset, där de äntligen kan bli riktigt lyckliga. Först ska det bara helrenoveras, varje inredningsdetalj måste bli perfekt. Men hantverkarna drar ut på tiden, de verkar aldrig bli klara. Satte de inte nyss upp gipsplattorna som de nu river ner? Vad är stenpest? Och varför har toaletten plötsligt inga väggar? Budgeten är spräckt och när hantverkarna dessutom ödelägger det unga parets kärleksliv går allting överstyr."

Hantverkarna är en samtidsfars med allvarlig underton. Pjäsen är skriven av den danska dramatikern Line Knutzon, född 1965. I rollerna syns bland annat Örjan Ramberg och Anita Wall. Gösta Ekman har regisserat. Jakten på den perfekta ytan står i centrum. Under renoveringen rämnar inte bara huset utan även människorna.

Hantverkarna är mer inriktad på fars än samhällskritik, trots att den har alla möjligheter att vara samhällskritisk. I stället för att fokusera på värderingar som styr oss hamnar man i absurditet och våld. Det är underhållande, men det hade kunnat bli så mycket mer.

Jag var med TDVF på Stadsteatern och fick möta Linda Zachrison som är chef för c/o på Stadsteatern och även för Parkteatern. Vilken människa! Hon har varit VD på Cirkus Cirkör, politiskt sakkunnig på Kulturdepartementet, ordförande i TDVF, startat upp och drivit en tidning osv. osv. osv. Otroligt driven. Det var roligt att ta del av hennes tankar men man kände sig rätt förslappad och lat i jämförelse. Hon såg ut att vara yngre än jag...

Efter att vi pratat med Linda kom regissören och ledaren av NIE Company och berättade om sitt arbete i denna internationella teatergrupp som har skådespelare från flera olika länder. Enligt Stadsteatern: Past Half Remembered är massivt prisbelönad. NIE Company – New International Encounter grundades 2001. De turnerar över världen med sina fysiskt och visuellt drivna projekt som alltid bygger på omfattande research kring verkliga historier.

De jobbar med väldigt speciella metoder, får t.ex. bara använda saker som de har hittat i sin scenografi (även kläderna), alla måste vara på scenen hela tiden, de spelar instrument och sjunger i alla föreställningar och brukar börja sitt arbete med berättelsen i musiken. Alla historier bygger på verklighetsbakgrund. Past Half Remembered är en historia som utspelar sig i Ryssland under 1900-talet, berättad av en kvinna som ser tillbaka på sitt liv, över hundra år gammal.

Det uppstår en slags oförklarlig magi mellan publiken och skådespelarna. Alla jag pratade med var lyriska efteråt. Det är inte så mycket vad som spelas utan hur det spelas. Man blandar språk: tjeckiska, ryska, norska, engelska, franska. Musiken binder ihop hela föreställningen, som inleds redan utanför salongen. Särskilt magiskt är slutet där man med väldigt enkla effekter skapar något otroligt vackert: dun som singlar ner i en ljusstråle över en kvinna, som ett snöfall.

Kvällen avslutades med att vi i TDVF fick prata med skådespelarna. Det var verkligen givande att få ställa sina frågor direkt efter en föreställning och inte bara själv gå hem och fundera.

Tyvärr uppträder NIE sällan i Sverige, jag tror det här var första gången. Men de verkar sugna på att komma tillbaka, så håll ögonen öppna!

Det bästa med Tröstar jag dig nu? är reklamen. De delar ut boxar med näsdukar. På boxarna står det Tröstar jag dig nu? Fyndigt! Och kanske även ett tecken i tiden, att ett näsduksföretag sponsrar Suzanne Ostens Unga Klara (som Stadsteatern inte längre ville driva). 

Vad gör de vuxna när barnen leker vuxenlekar?
Vad gör barnen när de vuxna liknar barn?
Ja, vad gör vi med vår längtan som faktiskt inte kan uppfyllas?

Men pjäsen är inte så oäven den heller. Jag gillar att de använder scenrummet på ett öppet sätt, gränsen mellan "vi och de" är inte så tydlig. Skådespelarna interagerar med publiken, bjuder på vatten, fika i pausen osv. De är inte onåbara. Skådespelarna växlar roller på ett delvis otydligt sätt, från barndom till vuxen. Grundtemat är tröst, ensamhet, kärlek, brist på kärlek. Det är skickligt gjort, ändå blir jag inte särskilt berörd. Man kanske ska vara yngre och mer vilsen än jag är. Formatet känns lite fel, två och en halv timme är lite för länge för att hålla intresset uppe. Och bänkarna är lite för obekväma....

Jag såg genrepet på Metallflickan på Teater Galeasen, nyöppnad efter renoveringen. Det är en pjäs av den polska dramatikern Dorota Maslowska, och huvudrollerna spelas av Inga Edwards, Annika Hallin och Sandra Huldt. Scenrummet är en jordhög, några möbler, några stolar i en jordhög, en kundvagn... Det är Polen, ett landskap av nytt och gammalt. Tre generationer kvinnor ser på livet på olika sätt beroende på de stora förändringar som skett i landet. Har de någonting gemensamt? Då och då knackar andra världskriget på och påminner om sin existens.

Under pjäsens gång, framför allt i början, känner jag att det finns mycket tänkvärt i den, många intressanta repliker som är värda att fundera mer över. Men jag glömmer dem. Ämnet känns inte så angeläget för mig, och jag bär inte med mig pjäsen efteråt. När jag ska skriva om den så känns det som att jag glömt det mesta, så här en vecka efteråt.