kulturfrosseri

Ganska nyligen såg jag filmen Moon på bio, en film av Duncan Jones (son till David Bowie). Det är en film som utspelar sig på månen där en man snart ska avsluta sitt treåriga arbete. Han har varit ensam och isolerad där i tre år, med bara lite kontakt med Jorden och en dator som sällskap. Hans arbete är att utvinna energi som har förbättrat för mänskligheten på ett revolutionerande sätt. När han vaknar upp efter en olycka så beger han sig tillbaka till olycksplatsen och upptäcker att det finns en klon av honom själv där. Han börjar undersöka vad det är som egentligen pågår, samtidigt som han blir mer och mer fysiskt svag, och har svårt att veta hur han ska relatera till klonen. Det är en intressant film, och även om det är framtiden och rymden så är det egentligen ett klassiskt dilemma - hur högt pris är man beredd att betala för att förbättra världen när det innebär att offra någon eller några människor?

Jag såg den iranska filmen Kvinnor utan män på Zita för ett tag sedan. Det är en väldigt drömlik film som man inte riktigt vet hur man ska tolka. Om någon faller från ett tak, är den då död? Om den personen dessutom blir begravd i trädgården, är den då död? Och när den börjar vandra på gatorna och engagera sig politiskt, efter att ha blivit uppgrävd, är den då död? Valfri tolkning, antar jag. Landskapet förändras. Mycket utspelar sig i en trädgård där några kvinnor finner en slags fristad ett tag. Filmen utspelar sig under statskuppen i Iran 1953. Den är väldigt vacker och speciell, men ingenting för den som tycker att filmer ska vara logiska.

Ninja-Sara övertalade mig att gå till SF(!!!) och se filmen Remember me eftersom det är en snygg kille i huvudrollen. Och ja, han är snygg. Och New York är snyggt. Vackert foto. Hela filmen genomsyras av en sorgsen stämning. Två tassar till filmen, en halv tass till snyggingen och en halv tass till New York-bilderna blir tre inte alltför välförtjänta tassar.

Dags att recensera den sista filmen jag såg under den franska filmveckan: Les Témoins (Vittnena). Den har inte fått svensk distribution. Det är en film som utspelar sig 1984 och som handlar om en ung homosexuell man, Manu, som kommer till Paris och bor med sin syster. Han träffar en äldre homosexuell man som blir kär i honom men eftersom Manu inte känner likadant så stannar det vid vänskap. Genom honom träffar han också ett gift par och inleder en relation med mannen i paret. Manu mår dock sämre och sämre, han är hiv-smittad och utvecklar snabbt aids. På den här tiden kände man ju inte till aids särskilt väl så det dröjer innan han får reda på vad som hänt.

Det är trevligt att återse den vackra och begåvade Emmanuelle Béart på vita duken (men någon som är så snygg som hon är och i hennes ålder borde inte få visa sig naken på film, det gör oss andra bedrövade). Filmen präglas i övrigt av väldigt högt tempo, redan från första stund där man nästan blir stressad av hur snabbt det går och hur musiken understryker det. Men det gör också att det aldrig blir segt. Det finns väldigt lite sentimentalitet i filmen. Det märks väldigt tydligt att den är fransk och inte amerikansk, det hade blivit ett helt annat känslospektrum annars. Man frossar inte i känslor eller döendet. Jag kan i och för sig sakna det lite grann, att vi inte kommer närmare personerna i deras rädsla, sorg och lidande. Filmen tar sig inte tid att gå in på djupet i det.

Den franska filmen Miraklet i Lourdes har snart premiär, så det är väl bra att skriva om den nu. Jag såg den på franska filmveckan på Zita. Filmen handlar om Christine (Sylvie Testud från filmen om Francoise Sagan härom året) som har MS och är till stor del förlamad och lever ett ganska isolerat liv. Hon brukar åka på kulturella och religiösa gruppresor för att få träffa folk och komma ut. På en pilgrimsresa till Lourdes blir hon plötsligt bättre, även om hon själv inte väntat sig det. Är det ett mirakel som har skett eller är det tankens/trons kraft? Och kommer det att hålla i sig? Filmen ger oss inga svar eller förklaringar, vi är lika förundrade som Christine och hennes omgivning. Det är en ganska osentimental film men som skildrar pilgrimsresorna och religionen med respekt. Den är inte påtvingat religiös så även en ateist som jag själv har utbyte av den. Däremot är den inte så jättespännande för man kommer inte personerna i filmen inpå livet.

En sådan titel måste man ju älska! Filmen går på Zita på söndagar klockan 15. Läs mer om filmen på http://yourmindis.wordpress.com/  Det är en meditativ film, ett samtal mellan Upul Nishanta Gamage och regissören Cecilia Neant Falk. Jag såg denna film förra helgen. Då var det ett samtal efteråt om andlighet och/eller inspiration i konsten. Medverkande var Suzanne Osten, regissör, författarinnan Inger Edelfeldt och filmens regissör. 

Själva filmen är lugn, vi får se några olika landskapsbilder och lyssna till Upuls och Cecilias samtal. Hon ställer frågor som bl.a. vad meningen med livet är. Ett problem med filmen är att Upuls engelska är ganska dålig och hans uttal svårt att förstå. Man måste anstränga sig ordentligt. En textremsa hade ju underlättat, men då hade det förtagit en del av den meditativa tanken med filmen antagligen, och förfulat de vackra landskapsbilderna.

Tyvärr går filmen inte särskilt djupt, och för den som själv har reflekterat mycket över livet så sägs inget nytt, inget originellt. Titeln är faktiskt det bästa med filmen. Men det uppstår också en speciell stämning i publiken, när vi sitter så många och bara betraktar landskapsbilder och lyssnar på detta samtal, något som kanske är större än filmen i sig. Samtalet efteråt var fantastiskt, speciellt Suzanne Osten hade mycket klokt att säga.

Två tassar till filmen, fyra tassar till samtalet efteråt.

London river är en film som utspelar sig i London men som delvis är på franska, tillräckligt mycket för att kvalificera sig till den franska filmveckan på Zita. Min favorit Brenda Blethyn (från den helt otroliga filmen Secrets & Lies) spelar en mor som bor på Guernsey men vars dotter bor i London. Efter terrorattacken 2005 kan hon inte få tag på sin dotter så hon beger sig till London. Där börjar hon inse att hon inte vet mycket om sin dotters liv. Hon möter en afrikansk man, spelad av Sotigui Kouyaté, som är på jakt efter sin son. Det visar sig att deras barn känner varandra och båda är försvunna. Kan de ha haft något med attacken att göra?

Det är en trevlig omväxling att få se två så udda karaktärer i huvudrollerna. En äldre engelsk tant med lite stapplande franska. En äldre afrikansk man med en utstrålning av lugn, styrka och visdom. Filmen handlar främst om deras relation, kulturskillnaderna.

Undrar om det är en trend att engelska skådespelerskor spelar in film på franska. Kristin Scott Thomas gjorde det ju på ett fantastiskt sätt i Jag har älskat dig så länge. Helena Bonham Carter har också gjort det. Amerikanske skådespelerskor åker till Storbritannien och skaffar brittiskt uttal och spelar in film (Gwyneth Paltrow, Anne Hathaway m.fl) så då får väl engelskorna hitta på något annat.

Välspelat och gripande.