kulturfrosseri

Den franska filmen Miraklet i Lourdes har snart premiär, så det är väl bra att skriva om den nu. Jag såg den på franska filmveckan på Zita. Filmen handlar om Christine (Sylvie Testud från filmen om Francoise Sagan härom året) som har MS och är till stor del förlamad och lever ett ganska isolerat liv. Hon brukar åka på kulturella och religiösa gruppresor för att få träffa folk och komma ut. På en pilgrimsresa till Lourdes blir hon plötsligt bättre, även om hon själv inte väntat sig det. Är det ett mirakel som har skett eller är det tankens/trons kraft? Och kommer det att hålla i sig? Filmen ger oss inga svar eller förklaringar, vi är lika förundrade som Christine och hennes omgivning. Det är en ganska osentimental film men som skildrar pilgrimsresorna och religionen med respekt. Den är inte påtvingat religiös så även en ateist som jag själv har utbyte av den. Däremot är den inte så jättespännande för man kommer inte personerna i filmen inpå livet.

En sådan titel måste man ju älska! Filmen går på Zita på söndagar klockan 15. Läs mer om filmen på http://yourmindis.wordpress.com/  Det är en meditativ film, ett samtal mellan Upul Nishanta Gamage och regissören Cecilia Neant Falk. Jag såg denna film förra helgen. Då var det ett samtal efteråt om andlighet och/eller inspiration i konsten. Medverkande var Suzanne Osten, regissör, författarinnan Inger Edelfeldt och filmens regissör. 

Själva filmen är lugn, vi får se några olika landskapsbilder och lyssna till Upuls och Cecilias samtal. Hon ställer frågor som bl.a. vad meningen med livet är. Ett problem med filmen är att Upuls engelska är ganska dålig och hans uttal svårt att förstå. Man måste anstränga sig ordentligt. En textremsa hade ju underlättat, men då hade det förtagit en del av den meditativa tanken med filmen antagligen, och förfulat de vackra landskapsbilderna.

Tyvärr går filmen inte särskilt djupt, och för den som själv har reflekterat mycket över livet så sägs inget nytt, inget originellt. Titeln är faktiskt det bästa med filmen. Men det uppstår också en speciell stämning i publiken, när vi sitter så många och bara betraktar landskapsbilder och lyssnar på detta samtal, något som kanske är större än filmen i sig. Samtalet efteråt var fantastiskt, speciellt Suzanne Osten hade mycket klokt att säga.

Två tassar till filmen, fyra tassar till samtalet efteråt.

London river är en film som utspelar sig i London men som delvis är på franska, tillräckligt mycket för att kvalificera sig till den franska filmveckan på Zita. Min favorit Brenda Blethyn (från den helt otroliga filmen Secrets & Lies) spelar en mor som bor på Guernsey men vars dotter bor i London. Efter terrorattacken 2005 kan hon inte få tag på sin dotter så hon beger sig till London. Där börjar hon inse att hon inte vet mycket om sin dotters liv. Hon möter en afrikansk man, spelad av Sotigui Kouyaté, som är på jakt efter sin son. Det visar sig att deras barn känner varandra och båda är försvunna. Kan de ha haft något med attacken att göra?

Det är en trevlig omväxling att få se två så udda karaktärer i huvudrollerna. En äldre engelsk tant med lite stapplande franska. En äldre afrikansk man med en utstrålning av lugn, styrka och visdom. Filmen handlar främst om deras relation, kulturskillnaderna.

Undrar om det är en trend att engelska skådespelerskor spelar in film på franska. Kristin Scott Thomas gjorde det ju på ett fantastiskt sätt i Jag har älskat dig så länge. Helena Bonham Carter har också gjort det. Amerikanske skådespelerskor åker till Storbritannien och skaffar brittiskt uttal och spelar in film (Gwyneth Paltrow, Anne Hathaway m.fl) så då får väl engelskorna hitta på något annat.

Välspelat och gripande.

The widows är en pjäs av Joyce Carol Oates. Den gick nyligen på Strindbergs Intima teater och jag såg den med Gun-Britt (passande nog). Den handlar om två amerikanska kvinnor som nyligen blivit änkor under olika omständigheter. De hanterar sin sorg väldigt olika men kommer ändå att söka sig till varandra så småningom. Deras utsatthet växlar, de går från styrka till svaghet i olika intervaller. Det visar sig dessutom att deras relation är mer komplicerad än vi först vet.

Det är ett intressant och intensivt drama som skildrar sorgens faser och människors komplicerade förhållanden till varandra.

"Alice och Manfred har sålt bostadsrätten med god förtjänst och köpt drömhuset, där de äntligen kan bli riktigt lyckliga. Först ska det bara helrenoveras, varje inredningsdetalj måste bli perfekt. Men hantverkarna drar ut på tiden, de verkar aldrig bli klara. Satte de inte nyss upp gipsplattorna som de nu river ner? Vad är stenpest? Och varför har toaletten plötsligt inga väggar? Budgeten är spräckt och när hantverkarna dessutom ödelägger det unga parets kärleksliv går allting överstyr."

Hantverkarna är en samtidsfars med allvarlig underton. Pjäsen är skriven av den danska dramatikern Line Knutzon, född 1965. I rollerna syns bland annat Örjan Ramberg och Anita Wall. Gösta Ekman har regisserat. Jakten på den perfekta ytan står i centrum. Under renoveringen rämnar inte bara huset utan även människorna.

Hantverkarna är mer inriktad på fars än samhällskritik, trots att den har alla möjligheter att vara samhällskritisk. I stället för att fokusera på värderingar som styr oss hamnar man i absurditet och våld. Det är underhållande, men det hade kunnat bli så mycket mer.

Syrran 2006

Jag var med TDVF på Stadsteatern och fick möta Linda Zachrison som är chef för c/o på Stadsteatern och även för Parkteatern. Vilken människa! Hon har varit VD på Cirkus Cirkör, politiskt sakkunnig på Kulturdepartementet, ordförande i TDVF, startat upp och drivit en tidning osv. osv. osv. Otroligt driven. Det var roligt att ta del av hennes tankar men man kände sig rätt förslappad och lat i jämförelse. Hon såg ut att vara yngre än jag...

Efter att vi pratat med Linda kom regissören och ledaren av NIE Company och berättade om sitt arbete i denna internationella teatergrupp som har skådespelare från flera olika länder. Enligt Stadsteatern: Past Half Remembered är massivt prisbelönad. NIE Company – New International Encounter grundades 2001. De turnerar över världen med sina fysiskt och visuellt drivna projekt som alltid bygger på omfattande research kring verkliga historier.

De jobbar med väldigt speciella metoder, får t.ex. bara använda saker som de har hittat i sin scenografi (även kläderna), alla måste vara på scenen hela tiden, de spelar instrument och sjunger i alla föreställningar och brukar börja sitt arbete med berättelsen i musiken. Alla historier bygger på verklighetsbakgrund. Past Half Remembered är en historia som utspelar sig i Ryssland under 1900-talet, berättad av en kvinna som ser tillbaka på sitt liv, över hundra år gammal.

Det uppstår en slags oförklarlig magi mellan publiken och skådespelarna. Alla jag pratade med var lyriska efteråt. Det är inte så mycket vad som spelas utan hur det spelas. Man blandar språk: tjeckiska, ryska, norska, engelska, franska. Musiken binder ihop hela föreställningen, som inleds redan utanför salongen. Särskilt magiskt är slutet där man med väldigt enkla effekter skapar något otroligt vackert: dun som singlar ner i en ljusstråle över en kvinna, som ett snöfall.

Kvällen avslutades med att vi i TDVF fick prata med skådespelarna. Det var verkligen givande att få ställa sina frågor direkt efter en föreställning och inte bara själv gå hem och fundera.

Tyvärr uppträder NIE sällan i Sverige, jag tror det här var första gången. Men de verkar sugna på att komma tillbaka, så håll ögonen öppna!

Den här veckan är det ett år sedan jag var i Tokyo. Dessutom har jag glömt att publicera veckans foto på sistone, så jag kombinerar detta med att lägga ut lite foton från Tokyo.


Tjejer i traditionell klädsel, i en galleria.

Jag förstår inte riktigt vad skylten betyder....


Speciell arkitektur på Odaiba, en ö byggd på sopor.


Odaiba - pariserhjul och förarlösa tåg.


Bron mellan Odaiba och Tokyo


Samma bro, och en frihetsgudinna.


Traditionellt tempel


Toalett med specialspolning, musik, värme m.m.


En galleria uppbyggd som en medeltida italiensk stad


Fågeln sitter upp och ner, av någon anledning.
Körsbärsträden blommade vackert när vi var där.

Nu är det nästan två veckor sedan jag såg Miss Kicki (av Håkan Liu), men jag minns den mycket väl. Det är nog den bästa film jag har sett i år. Perrnilla August spelar Kicki, en medelålders kvinna som bott utomlands länge. Hennes tonårige son Viktor bor hos sin mormor.  Relationen med mamman är osäker och stel, hon är osynlig och frånvarande i hans liv. Kicki har fått kontakt med en man i Taiwan på internet, och vill åka till honom. Hon tar med sig Viktor dit under förevändningen att de ska umgås mer, men väl på plats får Viktor klara sig själv. Han träffar en ung taiwanesisk kille som han umgås med. När mamman till sist vågar söka upp sin internetromans går det inte alls som hon har tänkt sig. Hela relationen mellan Kicki och Viktor ställs så småningom på sin spets.

Det är en spännande film där ganska mycket lämnas osagt och utan förklaring. Jag gillar att vi inte får allting skrivet på näsan utan får fundera själva. Vad ligger bakom Kickis relation till sonen? Hur är egentligen relationen mellan Kicki och hennes mor? Ludwig Palmell är fantastisk i rollen som Viktor, hans stelhet, osäkerhet och inbundenhet känns helt genuin och man kan verkligen känna för honom när hans förhoppningar gång på gång krossas. Pernilla August är väldigt bra som Kicki, en osympatisk roll som man ändå kan känna för.

Faktiskt den bästa film jag har sett i år. Mina tankar återvänder ofta till den.

foto från Zitas hemsida

Mascarades var en del av Cinemafrica-festivalen, en algerisk film om Mounir som kämpar för att få respekt i den by där han bor. Hans syster är narkoleptisk och gör honom till åtlöje. Av olika omständigheter så påstår han att hans syster ska gifta sig med en rik australiensare som är på besök i närheten. Problemet är bara att systern är kär i en annan och australiensaren har de inte ens träffat, han känner inte till något. Hela byn börjar planera för bröllopet och Mounir blir väldigt populär. Han njuter av sin popularitet, men situationen är ju ohållbar...
Det är en söt liten film, både rolig och intressant. Alltid kul att se filmer som skildrar andra verkligheter än den man är van vid och den Hollywoodverklighet som syns så ofta på film. Inte lika bra som Buried secrets som jag såg tidigare, men en bra film.

Det bästa med Tröstar jag dig nu? är reklamen. De delar ut boxar med näsdukar. På boxarna står det Tröstar jag dig nu? Fyndigt! Och kanske även ett tecken i tiden, att ett näsduksföretag sponsrar Suzanne Ostens Unga Klara (som Stadsteatern inte längre ville driva). 

Vad gör de vuxna när barnen leker vuxenlekar?
Vad gör barnen när de vuxna liknar barn?
Ja, vad gör vi med vår längtan som faktiskt inte kan uppfyllas?

Men pjäsen är inte så oäven den heller. Jag gillar att de använder scenrummet på ett öppet sätt, gränsen mellan "vi och de" är inte så tydlig. Skådespelarna interagerar med publiken, bjuder på vatten, fika i pausen osv. De är inte onåbara. Skådespelarna växlar roller på ett delvis otydligt sätt, från barndom till vuxen. Grundtemat är tröst, ensamhet, kärlek, brist på kärlek. Det är skickligt gjort, ändå blir jag inte särskilt berörd. Man kanske ska vara yngre och mer vilsen än jag är. Formatet känns lite fel, två och en halv timme är lite för länge för att hålla intresset uppe. Och bänkarna är lite för obekväma....

Jag såg genrepet på Metallflickan på Teater Galeasen, nyöppnad efter renoveringen. Det är en pjäs av den polska dramatikern Dorota Maslowska, och huvudrollerna spelas av Inga Edwards, Annika Hallin och Sandra Huldt. Scenrummet är en jordhög, några möbler, några stolar i en jordhög, en kundvagn... Det är Polen, ett landskap av nytt och gammalt. Tre generationer kvinnor ser på livet på olika sätt beroende på de stora förändringar som skett i landet. Har de någonting gemensamt? Då och då knackar andra världskriget på och påminner om sin existens.

Under pjäsens gång, framför allt i början, känner jag att det finns mycket tänkvärt i den, många intressanta repliker som är värda att fundera mer över. Men jag glömmer dem. Ämnet känns inte så angeläget för mig, och jag bär inte med mig pjäsen efteråt. När jag ska skriva om den så känns det som att jag glömt det mesta, så här en vecka efteråt.