Efter
Kvart i fem-ekot
Ganska snabbt tempo, snygg scen, roligt och lite spännande, det är en underhållande pjäs helt enkelt. De djup som kan tänkas finnas i historien - huvudpersonernas ensamhet, rädsla när ens närmaste vänskapsrelation är hotad etc. lägger man inte fokus på. Det finns en hel del i pjäsen man skulle kunna fundera mer över, men det blir snarare en tragikomisk liten historia.
Silverfisken
I en rea-trea nånstans i Sverige bor lillfia. När hon fyller år bjuds dagiskompisarna plus mammas och pappas polare, fast det är visst bara polarna som kommer. Med dunken framtrollad kan vad som helst hända. Fialiten får en kniv i present som hon gömmer under badkaret. Ibland tar hon fram den för att lätta på trycket. Och när dagisfröknarna ställer jobbiga frågor berättar hon ingenting. Inte heller när läkarna på sjukhuset eller Soc-tanterna frågar. Inte om pappa, inte om hans polare, ingenting om det som händer i rea-trean någonstans i en stad precis som alla andra i Sverige.
Silverfisken är en lyrisk monolog om att överleva i en miljö, det egna hemmet, där det som borde vara ens trygghet är ens värsta fiende. Med ett halsbrytande och lika delar rått som komiskt språk fångar Rapp Johansson det lilla barnets skakande upplevelser av en obegriplig värld.
Teater Giljotins pjäs är dramatiserad av Åsa Widéen som även spelar den enda rollen. Det är en monolog, även om det förekommer video m.m. Dessutom blandas publiken in genom att varje person får läsa in en mening som senare spelas upp. Det är speciellt redan från början, vi får bara gå in 10 personer i taget, vi måste ta av oss skorna, vi läser in vår mening. Det får bara plats ca 40 personer i salongen och vi sitter längs de båda långsidorna med scenen i mitten.
Varför sätter man upp en pjäs om ett litet barn som utnyttjas av sin pappa och andra vuxna? Varför ser man den? Ja svaret är väl samma på båda frågorna, vissa saker måste sägas högt, synliggöras. Ett litet barns lidande ska inte gå obemärkt förbi trots att det är så hemskt att man inte vill se det, inte vill föreställa sig att det verkligen kan vara så hemskt.
Jag har inte läst boken, men den består tydligen av dikter. Jag gissar att texterna som används i pjäsen följer boken ganska väl. Det blir så mycket mer än bara ord i pjäsen, det finns symboler på scenen, man använder även ljus och ljud väldigt mycket. Samtidigt så är det ju så att den som framför det är en vuxen kvinna, och det gör ju att man får en viss distans till det. Men hon gör det väldigt bra och ibland skymtar barnet fram, men kanske snarare ett skolbarn eller en tonåring. För hur kan en vuxen gestalta ett dagisbarn? Det är ju i alla fall värt att försöka, och jag tycker att Åsa Widéen gör det väldigt bra. Jag tror att alla som såg föreställningen fick sig en tankeställare. Det kanske är bra att vi tänker på det där som vi egentligen inte orkar tänka på.
Scener ur ett äktenskap
Se den!!! Den går fortfarande på Dramaten.
Detta var min recension efter att jag sett den förra året:
"I onsdags förra veckan var jag på Dramaten och såg "Scener ur ett äktenskap". Den är baserad på Ingmar Bergmans tv-succé från 1973. Jonas Karlsson och Livia Millhagen spelar huvudrollerna. Man kunde se dem tillsammans i filmen "Miffo", men det här är något helt annat. Jag har inte sett originalet så jag kan inte relatera till det. Jag vet inte om det har skett några moderniseringar av texten. För mig är detta teater i ett nötskal - en enkelhet där skådespeleriet är i fokus. Enkel scenografi, enkla kläder, inga onödiga utsmyckningar eller distraktioner. Bara två personer på scenen (och en i trappan som frågar ut dem, men det är en bifigur). Och all tydlighet, vad är det egentligen som har hänt på 30-40 år i mans- och kvinnorollerna? Inledningen är så tydlig. Han berättar om sina goda sidor, hon är maka och mor framför allt och kan inte ens riktigt beskriva sin egen personlighet. Men rollerna växlar genom pjäsen allteftersom deras relation utvecklas eller urartar.
Är det en rolig pjäs? Det är många skratt, men det är snarare tragikomiskt än komiskt.
För mig tog pjäsen fart under andra akten när det är mer bråk. Det känns som att skådespelarna går in mer i sina roller då. Det kanske beror delvis på att pjäsens huvudpersoner spelar någon slags roller i sina liv och inte är sanna mot sig själva i början. Kvinnorollens utveckling tycker jag är mest intressant, från maka/mor till offer till stark och självständig, och på slutet till mer harmonisk.
Det fanns så många roliga/galna/bra repliker så jag önskar att jag hade haft papper och penna och kunnat skriva ner dem. Jag kanske borde se om pjäsen. Det här var nog faktiskt den bästa föreställning jag har sett i år!"
bild från Dramatens hemsida
Mor Courage och hennes barn
Pjäsen börjar bra med att man öppnar ut till gatan utanför teatern och människor kommer in där, strax därefter även en bil. Det är lite lustigt att se de som går förbi utanför på gatan och undrar vad som pågår. Några dröjer sig kvar och tittar. För mig tappar dock pjäsen snabbt eftersom det inte går att sympatisera med någon, förutom den stumma dottern. Mor Courage är en ganska otrevlig människa. Det gör ju att jag inte kan bry mig om hennes öde. Det verkar hon inte göra nämnvärt själv heller, förutom sin kommers. Skådespelarinsatserna är inte tillräckligt starka för att jag ska engagera mig.
Efter Mor Courage visades Barnkorståget. Det handlar om ett antal barn som blivit föräldralösa i andra världskrigets Polen och vandrar från stad till stad i jakt på en bättre tillvaro. Det var ett hundratal barn och ungdomar som sjöng och läste i kör. Sången och körläsningen var bra, men de skådespelarinsatser som gjordes var på dagisnivå tyvärr. Det är ju helt okej med dagisnivå när man är på dagis, men inte lika okej om det sker på en etablerad teater. Man har rätt att vänta sig mycket mer.
Mor Courage och hennes barn har premiär ikväll.
Eaten by men
Ju konstigare desto bättre? Ja, nästan. På så sätt var jag och Gun-Britt en tacksam publik för Teaterhögskolans Eaten by men. Ett gäng människor klädda i säckväv eller något liknande. Varsin sädessäck hängande i rep från taket. Olika streck på golvet. Hasning, ålning tvärs över scenen. Gruppdynamik. Eller? Det är verkligen inte uttalat vad man försöker säga oss. Konstigheter för konstigheternas egen skull? Det behöver inte vara fel. Eaten by men var delvis väldigt underhållande. Det korta formatet, cirka en timme, göra att man håller intresset uppe för vad som ska komma härnäst.
Teater tre dagar i rad
120 meter hamparep och 600 kilo säd?
Trafikplats Glädjen
I fredags såg jag Jonas Gardells "Trafikplats Glädjen" på Folkoperan.
När man kör bil passerar man då och då trafikplatser.
Det vet man för varje trafikplats markeras med en stor skylt.
Trafikplats står det och så ett namn.
Och så åker man förbi.
Jag vet inte vad en trafikplats är.
Förutom en skylt som kungör att här är den.
Trafikplatsen.
Vad gör man på en trafikplats?
Händer det nåt där?
Finns det nån som säger: "Åh, här är en trafikplats. Här stannar vi! Och myser lite." På väg mot Arlanda ligger en trafikplats som heter Glädjen.
Trafikplats Glädjen
Det tycker jag är fint.
Det finns bara ett problem.
Jag kan inte hitta avfarten.
(från Folkoperans hemsida)
Gardell pratade en hel del om HBT-frågor. Eller HBTQLI-frågor som han kom fram till att det borde heta. Han skämtade också om tillsatser i mat, "Ingredienser som är jämförbara med kött" bland annat. Låter ju klart skrämmande. Han pratade också om ett annat aktuellt ämne, integritet. Varför pratar man så mycket om integritet när de flesta verkar gilla att synas så mycket som möjligt, på Facebook, Youtube, i en dokusåpa eller var som helst?
Jag fick ett bra tips för hur man hanterar att någon annan far illa. Mark Levengood hade fått det på någon ledarskapskurs, tips om hur man sparkar folk. Blev de ledsna? Ja men säg till dig själv: "Jajaja, men hur mår jag själv då?" (å andra sidan är det nog inte riktigt min stil)
Mycket av föreställningen handlade om barndomen och ungdomsåren. Att tillhöra "klabbet", att få dåndimpen, ha talfel och att få hjärtat krossat av den första kärleken.
Gardell har kontakt med publiken, han väljer ut några "offer". Någon ung, någon äldre, någon som skrattar högt etc. Tydligen gör han likadant varje kväll. Då kan han förklara att telefoner förr i tiden hade nummerskivor. Och för den delen, "Att vara 20 går över".
Han har ett fantastiskt minspel, förstås. Jobbar mycket med kroppen. Man kan förstå att han är vältränad, men han går ju också på gym tre gånger i veckan sedan 15 år. Han tog av sig tröjan så vi fick chansen att se detta.
Mitt i allt det roliga blev han väldigt allvarlig när han berättade om sina föräldrars skilsmässa och sin fars sjukdom och död. Han gör det väldigt skickligt, när alla är öppna efter att ha skrattat mycket så blir han plötsligt allvarlig och jag tror att han når fram mycket starkare då. Efter en stund hoppar han tillbaka till galenskaperna, men på slutet går han tillbaka till allvaret igen. Hans mor som packade allt i huset så noggrant efter skilsmässan och sedan aldrig packade upp kartongerna igen. Kartonger, symbolen för uppbrott, ett annat liv, men i det här fallet ett avstannat liv, det som tog slut och aldrig kom tillbaka. Gardell avslutar med det allvarliga, och jag tror att väldigt många av oss känner oss otroligt rörda och berörda av det han berättar.
Gardells krav
Stora mjuka handdukar för dusch. Duschtvål.
Vattenkokare eller termos med kokat vatten (som INTE använts till kaffe). Earl Grey te. Mineralvatten.
Rött vin av god kvalitet (Ej under 200 kr på systemet är ett riktmärke).
Slott i Sverige
Francoise Sagan är mest känd för sin debutbok, "Bonjour Tristesse" som kom ut 1954. Jag såg filmen om hennes liv för ett par år sedan, den gick på bio här i Sverige förra året tror jag.
Pjäsen handlar om två syskon, Eleonor och Sebastian, som bor på ett isolerat slott tillsammans med Eleonors make Hugo, makens syster Agathe och makens tidigare fru (vars död han har fejkat eftersom en skilsmässa inte anstår familjen). Synbart så utspelar sig pjäsen på 1700- eller 1800-talet, men det kommer senare fram att det är 2000-tal. Det är Agathe som vill hålla fast vid det gamla. Livet på slottet är långtråkigt och tristessen får husets invånare att agera märkligt. När Hugos kusin Fredrik kommer till slottet och snön sedan faller och isolerar dem helt i fyra månader så urartar det.
Eleonor och Sebastian är som två lekande barn, som manipulerar andra för sitt höga nöjes skull. I detta så påminner pjäsen en del om "Bonjour Tristesse". Huset är lite som ett dockhus. Det finns ingen normal tillvaro alls, det är en mycket märklig värld. Att leka 1700-tal förvirrar publiken, men det är ganska effektfullt när man inser att det bara är en lek. Men att huset blir totalt isolerat i fyra månader under vintern känns inte så trovärdigt när det ska vara 2000-tal. (men det är klart, när man ser snöröjningen i Stockholm på sistone så känns allting möjligt). Kommunikationer med omvärlden? Telefoner? Datorer? Sådant borde ju onekligen existera. Den viktiga delen av intrigen, att Hugo inte kan skilja sig för att det skulle svärta ner familjenamnet, känns inte heller riktigt 2000-talsaktig.
I skildrandet av tristess och en händelselös tillvaro så finns det alltid en risk att man tråkar ut publiken. Pjäsen är lite seg i första akten. Den andra akten är mer händesefylld, och där råder mer oordning. Leken har urartat, maskerna har delvis fallit.
Malin Ek i rollen som Agathe är den som fängslar mig mest. Hennes förehavanden på scenen är alltid intressanta och hon drar min uppmärksamhet till sig även när alla andra är på scenen. Rebecka Hemse (Eleonor) är som vanligt väldigt bra.
Dekoren är mycket enkel och avskalad. Typiskt Dramaten, som Maria brukar säga. Det känns som att det är en trend som hållt i sig ett tag, med vissa undantag (som Pygmalion).
Som vanligt frågar jag mig vad som har fått Dramaten att sätta upp just den här pjäsen. Jag tycker inte att den har så mycket att säga om vår tid. Tristess och brist på intryck och sysselsättning känns inte som något större problem för de flesta.
Premiär imorgon på Dramatens lilla scen.
En stjärt på himlen
Föreställningen är en monolog, kryddad med sångnummer. Kontrasten är stor mellan paljetterna och fjädrarna i sångnumren och funderingarna i morgonrock med en kopp te eller kaffe i handen. Man förstår ganska snart att det är en underlig kvinna som porträtteras, och det blir mer och mer tydligt i föreställningen. Det är en mycket ensam kvinna som har svårt att prata med andra människor (förutom om sitt tennisracket). Hon vill hitta kärleken men har en del dåliga erfarenheter. Hon tycks ganska oförmögen att interagera även med sina vänner, och skulle vilja säga och göra saker som inte alls passar sig. Men det gör hon ju inte, för hur skulle det se ut?
Vad vill man med sången? Den är inte alltid så bra, rösten är inte helt stadig, men det kanske är fullt medvetet. Jag vet inget om Cecilia Frodes sångförmåga. Kanske vill man visa kontrasten mellan den lilla människan som tycks tillbringa mycket av sin tid hemma ensam, och den glamour som hon egentligen önskar sig. Den introverta personen blir plötsligt extremt extrovert.
Det är en underhållande föreställning. Frode utmanar med en del ganska obekväma åsikter, visar upp en person som både känns vanlig och ovanlig. Många skratt. Föreställningen ska ut på turné i Sverige nu och kommer tillbaka till Stockholm i höst.
Varför är du så duktig?
Varför är jag så duktig?
För vem är det du gör dig till?
Släpp taget, för snart är livet slut!
Till en orkester låter jag min stjärt
flyga mot horisonten. Det är underbart.
Jag sätter på mig en klänning och tror
att det löser sig.
Så liten på jorden, men stor i orden.
Ska jag ta en cigg och tagga ner?
bild från Riksteaterns hemsida
Hmmm....
Stämningsbild från Riksteatern Hallunda
Gamla långa ben, eller korta nya? Och vad är "slick hörn"?
Pygmalion
Det är lite märkligt att man väljer att sätta upp Pygmalion när My fair lady nyligen gått på Oscarsteatern. Kanske bedömer man ändå att den kommer att locka mycket publik. Det känns som att Dramaten har ändrat inriktning och satsar på mer kommersiellt gångbara uppsättningar numera, som Killinggänget, Scener ur ett äktenskap m.m. Den lättsmälta och komiska Pygmalion är väl en del i den strategin. Huvudrollerna spelas av Alexandra Rapaport och Johan Ulveson som ju båda är ganska kända och därmed kan ge pjäsen mer uppmärksamhet och locka mer publik.
Pygmalion är egentligen en klassisk make over, att ta någon och snygga till den (här främst språkligt). Temat är ju populärt i allt från Pretty Woman till collegefilmer, men även i olika tv-koncept. Pygmalion behandlar dock även temat om vad som händer med den som ändrar sig eftersom den inte kan gå tillbaka till hur det var tidigare. Vilken värld passar man då in i, när man förändrats så pass mycket? Detta bekymrar dock inte Professor Higgins.
Det är lite oklart vilken tidsera pjäsen ska utspela sig i, det är både nu och då. Vissa kläder är väldigt nutida, liksom Elizas mycket märkliga språk (skånsk invandrare?) (hennes pappa är dock mest vulgär göteborgare, inte helt logiskt). Egentligen är det kanske mest Higgins och överste Pickering som känns gammaldags, stela engelsmän från sekelskiftet 1800/1900. Att pjäsen utspelar sig under en tid när England hade kolonier märks också. Jag vet inte om man har velat få pjäsen att helt utspela sig i nutid eller om man vill ha en blandning.
Kvinnorollen känns också lite gammaldags, och det är ju inte så konstigt i och med att man trots vissa moderniseringar av kläder, språk etc. spelar originalpjäsen. En kvinna ska vara prydlig och dekorativ. Det är inte tal om att hon ska utbildas i att använda sitt intellekt bättre, det handlar om yta och framtoning. Om hon har tur kan hon sedan få jobb i en fin blomsteraffär, eller varför inte gifta sig? Det är inget konstigt 1913 men känns kanske inte så bra i dag. Å andra sidan så är detta mest den konservative Higgins funderingar. Eliza själv slår tillbaka på slutet och planerar att starta eget för att konkurrera med honom.
Något annat som slog mig var att pjäsen ska utspela sig i England och man hänvisar till engelska platser, men när man pratar om modersmålet så är det svenska man pratar om. Borde man inte vara genomgående och välja det ena eller det andra, det skulle kännas mer logiskt.
Dekoren är otroligt snyggt gjord. Dramaten brukar vara minimalistiska men här är det mer svulstigt. Man använder sig också mycket av ljuset för stämningen. Musiken är delvis ganska modern, men man hör också "I could have danced all night" från musikalen några gånger.
Slutbetyg: Snyggt, skickligt, roligt och underhållande, men kanske inte så intressant.
foto från www.dramaten.se
Askungen på Elverket
I rollerna: Ylva Gallon, Danilo Bejarano, Lotta Tejle, Torkel Petersson, Sofia Pekkari, Rikard Lekander, Emma Mehonic
Scenen är väldigt märkligt byggd och spännande, i tre våningar. Man kan känna igen sig i grundhistorien men detta är en verkligt fri tolkning. Jag har ju inget minne av att prinsen brukade gå runt i björnkostym precis. Absurd, ganska rolig, mycket märklig. Och mycket action. Ljud och ljus används mycket för att förstärka. Rena action-sagan! Bilden nedan säger ganska mycket om pjäsen. 
bild från www.dramaten.se
Pygmalion
Årets teaterhöjdpunkter 2009, del 2
Jag upptäckte förorten Kärrtorp och Turteatern när jag såg Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är. Det var den sortens föreställning som vissa säkerligen har svårt för men som jag älskade. Tre kvinnor på scenen symboliserar olika delar av den döende Edith Södergran. Akrobatik, ålande och upphostat blod. Och poesi såklart!
(Just ja, de sålde min favoritglass på Ica i Kärrtorp, jag måste åka dit igen)
Killinggänget såg jag på genrepet på deras Drömmen om Herrön. Början var lite seg och spretig men det tog sig. Kanske blev de bättre samspelade och fick bättre timing senare. Vissa delar var otroligt roliga.
Jag såg Final på Dramaten i mitten av september. Jag hann inte skriva någon recension då men nu när jag tänker på den börjar jag minnas mer och mer. Dels var det en otroligt snygg pjäs med snygg scen och vackra människor i vackra kläder, dels var det en tydlig kritik mot ytlighet och ytans betydelse. Egentligen handlade den om relationer och ett äktenskap i kris.
Det är inte så ofta jag går på privatteatrar, men jag såg Obesvarad kärlek på Intiman. Den handlar om en kvinna som inte kan sjunga (Babben Larsson) och en pianist som ackompanjerar henne (Loa Falkman). Klart underhållande.
Tillbaka till det mindre lättsmälta och mer bisarra. Jag såg Hållplats på Stadsteatern, en föreställning med mycket dans och mer eller mindre absurda karaktärer som beter sig mer eller mindre (nej, mest mer) märkligt. En otroligt snygg uppsättning
Efter att ha sett den lysande Scener ur ett äktenskap bleknade Höstsonaten i jämförelse. Och det var ju oundvikligt att jämföra eftersom båda är Ingmar Bergmanpjäser. Det var ändå en intressant skildring av två starka kvinnor och deras relation. Maria Bonnevie och Marie Göranzon lyste i sina respektive roller, medan Livia Millhagen och Johan Holmberg var ganska bleka statister som inte fick synas. Höstsonaten går fortfarande på Dramaten.
Jag såg genrepet av Jane Eyre på Dramaten. Michael Nyqvist och Julia Dufvenius spelar huvudrollerna. Det som slog mig mest var hur snygg föreställningen var, scenografin. Man kommer dock inte Jane Eyre in på livet och har svårt att förstå hennes agerande. Kärlekshistorien som växer fram förstår man inte riktigt heller. Mr Rochester är i och för sig alldeles för mjuk och charmig, inte lika otillgänglig som i boken. Men det är klart, de har kortat ner en väldigt lång historia och då måste man gå snabbt framåt.
Årets sista pjäs för min del blev Onkel Vanja i Schtunks tappning. Schtunk är ett gäng clowner som gör väldigt fria tolkningar av klassiker och gärna involverar publiken i det hela. Denna gång hade de en tydligare handling än de brukar och det liknade nog faktiskt Onkel Vanja en hel del. Underhållande som vanligt. Håll utkik efter Schtunk, de brukar ha några föreställningar varje år på Scalateatern.
I väntan på Godot
Årets teaterhöjdpunkter 2009
Selma och Ågust var en bisarr uppsättning på Stadsteatern, i regi av Staffan Westerberg (som dessutom spelade Strindberg). Underhållande absurt. Perfekt att gå med Gun-Britt på den!
Monsterkabinettet på Stadsteatern var en snygg föreställning där man jobbat mycket med ljus och ljud. Publiken fick gå från en scen till en annan. Jag gillar när det händer saker och pjäsen var väldigt öppen för tolkningar. Hände det vi såg eller såg vi rakt in i någons själ och drömmar?
Moment:Teater är pålitliga leverantörer av experimentell teater. Under 2009 satte de upp Skattkammarön och Macbeth. Det var inte de bästa föreställningar jag sett där, även om båda var klart intressanta. Moment hade satsat mer på storyn de här gångerna. Själv har jag mest uppskattat deras experiment med publikinblandning och liknande så jag tyckte nästan att de var för strukturerade i dessa uppsättningar. Men det måste sägas att Moments uppsättningar alltid är sevärda.
Lång dags färd mot natt på Teater Giljotin var en av årets höjdpunkter. Ann Petrén är alltid lysande. I den lilla salongen på Giljotin satt vi på första raden och i stort sett med fötterna på scenen, det blev väldigt intimt och man kom så nära skådespelarna och föreställningen. Det var en föreställning där skådespeleriet verkligen var i fokus. En av mina bästa teaterupplevelser någonsin.
Tre timmar Norén i En sorts Hades/Kliniken, kan det vara något? Ja absolut! Teaterhögskolan gjorde en bra uppsättning om psykvården. Skickligt utfört och intressant. Håll ögonen på Teaterhögskolan, de har många bra uppsättningar, dessutom gratis. Jag såg även Naiv.Super. där under 2009, en bra dramatisering av en av mina favoritböcker (av Erlend Loe, rekommenderas varmt!).
Jag hann inte se så mycket Parkteater, men jag såg Figaros Bröllop och Älskaren. Den förstnämnda var inte så intressant, men Älskaren var mycket bra. Den bygger delvis på en roman av en annan av mina favoritförfattare, Marguerite Duras. Här hade man dock vävt in författarinnan själv, det var hon som berättade om sitt liv och om händelser som låg till grund för romanen. Ulla Tylén gjorde en helt fantastisk tolkning av Duras.
Shopping & f***ing på Stadsteatern avfärdade jag som provokation utan substans. Ta inte i så att du kräks på Teater Pero avfärdade jag med orden "ta inte i så att publiken kräks".
Scener ur ett äktenskap, på Dramaten, var en fantastisk upplevelse. Jag minns inte ens om jag sett filmen, men det behövdes inte. Jonas Karlsson och Livia Millhagen var lysande. Inga onödiga utsmyckningar på scenen, inga distraktioner. Bara skådespeleri, text, ord. Briljans!
Änkeman Jarl på Stadsteatern blev jag ganska irriterad på. Det är ett folklustspel, livat och gemytligt. Men jag blev otroligt provocerad av änkemannens kvinnosyn. För honom är äktenskapet en genialisk lösning på problemet att han annars måste betala någon eller kompensera sina döttrar för att utföra den slavgöra han inte vill göra själv.
Det här blev många höjdpunkter. Jag får återkomma med fler senare, för det finns många kvar.
