Silverfisken
I en rea-trea nånstans i Sverige bor lillfia. När hon fyller år bjuds dagiskompisarna plus mammas och pappas polare, fast det är visst bara polarna som kommer. Med dunken framtrollad kan vad som helst hända. Fialiten får en kniv i present som hon gömmer under badkaret. Ibland tar hon fram den för att lätta på trycket. Och när dagisfröknarna ställer jobbiga frågor berättar hon ingenting. Inte heller när läkarna på sjukhuset eller Soc-tanterna frågar. Inte om pappa, inte om hans polare, ingenting om det som händer i rea-trean någonstans i en stad precis som alla andra i Sverige.
Silverfisken är en lyrisk monolog om att överleva i en miljö, det egna hemmet, där det som borde vara ens trygghet är ens värsta fiende. Med ett halsbrytande och lika delar rått som komiskt språk fångar Rapp Johansson det lilla barnets skakande upplevelser av en obegriplig värld.
Teater Giljotins pjäs är dramatiserad av Åsa Widéen som även spelar den enda rollen. Det är en monolog, även om det förekommer video m.m. Dessutom blandas publiken in genom att varje person får läsa in en mening som senare spelas upp. Det är speciellt redan från början, vi får bara gå in 10 personer i taget, vi måste ta av oss skorna, vi läser in vår mening. Det får bara plats ca 40 personer i salongen och vi sitter längs de båda långsidorna med scenen i mitten.
Varför sätter man upp en pjäs om ett litet barn som utnyttjas av sin pappa och andra vuxna? Varför ser man den? Ja svaret är väl samma på båda frågorna, vissa saker måste sägas högt, synliggöras. Ett litet barns lidande ska inte gå obemärkt förbi trots att det är så hemskt att man inte vill se det, inte vill föreställa sig att det verkligen kan vara så hemskt.
Jag har inte läst boken, men den består tydligen av dikter. Jag gissar att texterna som används i pjäsen följer boken ganska väl. Det blir så mycket mer än bara ord i pjäsen, det finns symboler på scenen, man använder även ljus och ljud väldigt mycket. Samtidigt så är det ju så att den som framför det är en vuxen kvinna, och det gör ju att man får en viss distans till det. Men hon gör det väldigt bra och ibland skymtar barnet fram, men kanske snarare ett skolbarn eller en tonåring. För hur kan en vuxen gestalta ett dagisbarn? Det är ju i alla fall värt att försöka, och jag tycker att Åsa Widéen gör det väldigt bra. Jag tror att alla som såg föreställningen fick sig en tankeställare. Det kanske är bra att vi tänker på det där som vi egentligen inte orkar tänka på.
Mycket intressant ämne som tyvärr dränks av effekter och musik under föreställningen. Man ska klart göra det lite speciellt men i det här fallet var det för mycket. Själva historien i sig hade räckt gott och väl utan hög musik och film sekvenser. Vissa delar var väldigt starka och då brände det till men agerandet känns lite överspelat under ganska långa delar av pjäsen. Förutom detta så var skådespelerskan utmärkt och helt inne i sin roll.
Många i publiken såg tyvärr lite uttråkade ut och man kunde också höra en del negativa kommentarer vid utgången efteråt. Vi deltog inte i samtalet på Cafe Giljotin efteråt pga att pjäsen inte gav tillräckligt med motivation. Tråkigt på ett såndant viktigt ämne och inte värt fullt pris...
En mycket intressant och nödvändig föreställning.
Skynda till den sista föreställningen imorgon . Jag ska gå igen
