Sämsta filmen 2009
.... och möjligen den sämsta film jag kommer att se på bio i år (hoppas jag): Shopaholic. Jag såg förhandsvisningen igår. Jag har läst boken och den är okej, även om huvudpersonen gick mig på nerverna. Det påminner lite om ett avsnitt av Lyxfällan på tv. Huvudpersonen spenderar enorma mängder pengar på kläder och finansierar allt genom krediter tills hon får en stor skuld som hon inte har någon rimlig chans att betala. Nu minns jag inte boken så väl, men jag tror att de hade gjort om en hel del i filmen. Annars så hade jag bara glömt allt, och det är väl lite talande. Jag hade inte så stora förhoppningar om filmen. Huvudrollen spelas av Isla Fisher (inte så känd, men var bl.a. med i roliga "The Wedding Crashers") och den manliga huvudrollen av Hugh Dancy (från den charmiga "The Jane Austen Book Club"). Båda är väldigt charmiga och estetiskt tilltalande, men jag tycker inte att det finns någon kemi dem emellan. Om man har sett "Djävulen bär Prada" och "Bridget Jones dagbok" så känns det som att man har sett det mesta i denna film. Ganska snygga kläder ja (som i Prada) och en huvudperson som är eneverande (Bridget). Har man dessutom sett andra romantiska komedier så har man verkligen sett allting - här finns ingen originalitet. Hela historien är väldigt förutsägbar även för den som har glömt bort boken eller inte läst den. Jag bryr mig inte ens om hur det ska gå. Jag kan dock tillstå att det är väldigt fina bilder från New York i vissa delar. Men det kanske inte är meningen att jag ska sitta och titta ut genom panoramafönstret över Central Park och beundra vyn när det pågår någon slags relevant dialog i filmen...
Det känns lite ironiskt att årets hittills sämsta film och årets hittills bästa film har en sak gemensamt - Kristin Scott Thomas. Hon spelar nämligen med i denna film också, någon slags variant på Meryl Streeps roll i Prada-filmen. Med fransk brytning dessutom. Några andra biroller är också bra, även om jag lider lite av att se t.ex. Joan Cusack och John Goodman slösa bort sina talanger i denna film.
Jag måste tillägga att filmen nog går hem hos sin primära målgrupp, om den är fnittrande, modeintresserade tonårstjejer. Det fanns gott om sådana i publiken och filmen fick en del skratt. Det var till och med någon bakom oss som sade att det var den bästa film hon någonsin sett. Själv fnissade jag lite någon gång, men jag är väl helt fel målgrupp egentligen. Jag har inget som helst intresse för märkeskläder. Och även om jag har shoppat mycket i perioder så har jag aldrig varit i närheten av sådana här excesser, eller av att göra av med pengar som jag inte har. När de pratade om den underbara känslan man får av att shoppa så satt jag helt oförstående. Jag ids ju väldigt sällan ens gå in i en klädaffär, för att inte tala om skoaffärer. Att lägga tusentals kronor på ett enda plagg är mig helt främmande.
Jag tittade igenom listan där jag recenserade de biofilmer jag såg förra året och såg att det var några som jag hade gett två tassar till. De var dock långt ifrån så dåliga som den här filmen. Därför har jag bestämt mig att ge sämsta möjliga betyg till Shopaholic, som tyvärr saknar både originalitet och charm.
(skrivet i mars 2009)
Det känns lite ironiskt att årets hittills sämsta film och årets hittills bästa film har en sak gemensamt - Kristin Scott Thomas. Hon spelar nämligen med i denna film också, någon slags variant på Meryl Streeps roll i Prada-filmen. Med fransk brytning dessutom. Några andra biroller är också bra, även om jag lider lite av att se t.ex. Joan Cusack och John Goodman slösa bort sina talanger i denna film.
Jag måste tillägga att filmen nog går hem hos sin primära målgrupp, om den är fnittrande, modeintresserade tonårstjejer. Det fanns gott om sådana i publiken och filmen fick en del skratt. Det var till och med någon bakom oss som sade att det var den bästa film hon någonsin sett. Själv fnissade jag lite någon gång, men jag är väl helt fel målgrupp egentligen. Jag har inget som helst intresse för märkeskläder. Och även om jag har shoppat mycket i perioder så har jag aldrig varit i närheten av sådana här excesser, eller av att göra av med pengar som jag inte har. När de pratade om den underbara känslan man får av att shoppa så satt jag helt oförstående. Jag ids ju väldigt sällan ens gå in i en klädaffär, för att inte tala om skoaffärer. Att lägga tusentals kronor på ett enda plagg är mig helt främmande.
Jag tittade igenom listan där jag recenserade de biofilmer jag såg förra året och såg att det var några som jag hade gett två tassar till. De var dock långt ifrån så dåliga som den här filmen. Därför har jag bestämt mig att ge sämsta möjliga betyg till Shopaholic, som tyvärr saknar både originalitet och charm.
(skrivet i mars 2009)
Kommentarer
Trackback
