Gardells krav
Jonas Gardells krav för logen på Folkoperan under föreställningarna av "Trafikplats Glädjen":
Stora mjuka handdukar för dusch. Duschtvål.
Vattenkokare eller termos med kokat vatten (som INTE använts till kaffe). Earl Grey te. Mineralvatten.
Rött vin av god kvalitet (Ej under 200 kr på systemet är ett riktmärke).
Stora mjuka handdukar för dusch. Duschtvål.
Vattenkokare eller termos med kokat vatten (som INTE använts till kaffe). Earl Grey te. Mineralvatten.
Rött vin av god kvalitet (Ej under 200 kr på systemet är ett riktmärke).
Veckans foto, vecka 4 2010
Först funderade jag på att lägga ut ett riktigt vinterfoto, med tanke på hur mycket snö vi har. Men vi behöver inte se mer snö just nu så jag valde ett vårfoto. Detta är från våren 2007, i Stureby.
Foto
Jag har bestämt mig för att lägga ut "veckans foto", gamla favoriter (eller nya) som jag har tagit. Jag har så otroligt många foton och det blir inte så ofta jag går igenom dem. Det har jag tänkt ändra på, och om jag publicerar ett foto här varje vecka så blir det naturligt att gå igenom mina gamla foton, tänkte jag.
Nu gäller det bara att komma på olika sätt att få mig själv att göra annat som jag borde göra, som att gå igenom gamla kläder, klädkammaren etc.
Nu gäller det bara att komma på olika sätt att få mig själv att göra annat som jag borde göra, som att gå igenom gamla kläder, klädkammaren etc.
Slott i Sverige
I lördags såg jag och Cilla en pjäs av Francoise Sagan på Dramaten. Det var första gången de spelade för publik, så det var fortfarande en bit kvar av processen. Pjäsen heter "Slott i Sverige" men jag utgår ifrån att det inte är originaltiteln. Nähä, där hade jag fel, nu har jag kollat lite på nätet, den hette verkligen så. Det var en av hennes första pjäser och den kom ut 1960.
Francoise Sagan är mest känd för sin debutbok, "Bonjour Tristesse" som kom ut 1954. Jag såg filmen om hennes liv för ett par år sedan, den gick på bio här i Sverige förra året tror jag.
Pjäsen handlar om två syskon, Eleonor och Sebastian, som bor på ett isolerat slott tillsammans med Eleonors make Hugo, makens syster Agathe och makens tidigare fru (vars död han har fejkat eftersom en skilsmässa inte anstår familjen). Synbart så utspelar sig pjäsen på 1700- eller 1800-talet, men det kommer senare fram att det är 2000-tal. Det är Agathe som vill hålla fast vid det gamla. Livet på slottet är långtråkigt och tristessen får husets invånare att agera märkligt. När Hugos kusin Fredrik kommer till slottet och snön sedan faller och isolerar dem helt i fyra månader så urartar det.
Eleonor och Sebastian är som två lekande barn, som manipulerar andra för sitt höga nöjes skull. I detta så påminner pjäsen en del om "Bonjour Tristesse". Huset är lite som ett dockhus. Det finns ingen normal tillvaro alls, det är en mycket märklig värld. Att leka 1700-tal förvirrar publiken, men det är ganska effektfullt när man inser att det bara är en lek. Men att huset blir totalt isolerat i fyra månader under vintern känns inte så trovärdigt när det ska vara 2000-tal. (men det är klart, när man ser snöröjningen i Stockholm på sistone så känns allting möjligt). Kommunikationer med omvärlden? Telefoner? Datorer? Sådant borde ju onekligen existera. Den viktiga delen av intrigen, att Hugo inte kan skilja sig för att det skulle svärta ner familjenamnet, känns inte heller riktigt 2000-talsaktig.
I skildrandet av tristess och en händelselös tillvaro så finns det alltid en risk att man tråkar ut publiken. Pjäsen är lite seg i första akten. Den andra akten är mer händesefylld, och där råder mer oordning. Leken har urartat, maskerna har delvis fallit.
Malin Ek i rollen som Agathe är den som fängslar mig mest. Hennes förehavanden på scenen är alltid intressanta och hon drar min uppmärksamhet till sig även när alla andra är på scenen. Rebecka Hemse (Eleonor) är som vanligt väldigt bra.
Dekoren är mycket enkel och avskalad. Typiskt Dramaten, som Maria brukar säga. Det känns som att det är en trend som hållt i sig ett tag, med vissa undantag (som Pygmalion).
Som vanligt frågar jag mig vad som har fått Dramaten att sätta upp just den här pjäsen. Jag tycker inte att den har så mycket att säga om vår tid. Tristess och brist på intryck och sysselsättning känns inte som något större problem för de flesta.
Premiär imorgon på Dramatens lilla scen.
Francoise Sagan är mest känd för sin debutbok, "Bonjour Tristesse" som kom ut 1954. Jag såg filmen om hennes liv för ett par år sedan, den gick på bio här i Sverige förra året tror jag.
Pjäsen handlar om två syskon, Eleonor och Sebastian, som bor på ett isolerat slott tillsammans med Eleonors make Hugo, makens syster Agathe och makens tidigare fru (vars död han har fejkat eftersom en skilsmässa inte anstår familjen). Synbart så utspelar sig pjäsen på 1700- eller 1800-talet, men det kommer senare fram att det är 2000-tal. Det är Agathe som vill hålla fast vid det gamla. Livet på slottet är långtråkigt och tristessen får husets invånare att agera märkligt. När Hugos kusin Fredrik kommer till slottet och snön sedan faller och isolerar dem helt i fyra månader så urartar det.
Eleonor och Sebastian är som två lekande barn, som manipulerar andra för sitt höga nöjes skull. I detta så påminner pjäsen en del om "Bonjour Tristesse". Huset är lite som ett dockhus. Det finns ingen normal tillvaro alls, det är en mycket märklig värld. Att leka 1700-tal förvirrar publiken, men det är ganska effektfullt när man inser att det bara är en lek. Men att huset blir totalt isolerat i fyra månader under vintern känns inte så trovärdigt när det ska vara 2000-tal. (men det är klart, när man ser snöröjningen i Stockholm på sistone så känns allting möjligt). Kommunikationer med omvärlden? Telefoner? Datorer? Sådant borde ju onekligen existera. Den viktiga delen av intrigen, att Hugo inte kan skilja sig för att det skulle svärta ner familjenamnet, känns inte heller riktigt 2000-talsaktig.
I skildrandet av tristess och en händelselös tillvaro så finns det alltid en risk att man tråkar ut publiken. Pjäsen är lite seg i första akten. Den andra akten är mer händesefylld, och där råder mer oordning. Leken har urartat, maskerna har delvis fallit.
Malin Ek i rollen som Agathe är den som fängslar mig mest. Hennes förehavanden på scenen är alltid intressanta och hon drar min uppmärksamhet till sig även när alla andra är på scenen. Rebecka Hemse (Eleonor) är som vanligt väldigt bra.
Dekoren är mycket enkel och avskalad. Typiskt Dramaten, som Maria brukar säga. Det känns som att det är en trend som hållt i sig ett tag, med vissa undantag (som Pygmalion).
Som vanligt frågar jag mig vad som har fått Dramaten att sätta upp just den här pjäsen. Jag tycker inte att den har så mycket att säga om vår tid. Tristess och brist på intryck och sysselsättning känns inte som något större problem för de flesta.
Premiär imorgon på Dramatens lilla scen.
Zitas styrelse
Jag har tackat ja till att kandidera till Zitas styrelse, men jag vill helst bara vara en vanlig ledamot. Hoppas att de hittar någon annan lämplig kassör. Jag har ju ingen styrelsevana, och det lär bli ett ganska hektiskt år på jobbet, så jag vill inte ta på mig för mycket ansvar. Jag vet ju hur jag är, jag skulle kämpa som tusan för att göra ett bra jobb även om det innebar att jag knappt hann sova.
Styrelsemötet är den 23 februari, så vi får se om jag blir vald...
Styrelsemötet är den 23 februari, så vi får se om jag blir vald...
Katie Melua
En låt som jag hörde första gången på ett spa. Väldigt snygg video.
Upphittat
Konstigt att jag hittar saker både nu och då. Senaste året har jag hittat pengar kvarglömda i bankomater två gånger, först 700 kr och sedan 500 kr. Igår hittade jag en mobiltelefon på Drottninggatan.
Strejk
Dumma blogg.se som strejkar. Jag hade skrivit en lång text som bara försvann, den gick inte att spara.
Zitas styrelse?
Hedrande nog har jag blivit ombedd att kandidera till styrelsen för Folkets Bios Zita. De vill helst att jag ska vara kassör. Men det känns som ett stort ansvar, man är firmatecknare och allt sådant där. Hela styrelsen kommer att bytas ut så det finns ingen kvar med erfarenhet av styrelsejobbet. Jag har lovat att lämna besked imorgon eftermiddag. Det vore ju väldigt intressant, onekligen......... Och jag gillar ju Zita väldigt mycket. Har jobbat där som volontär i snart två år.
A serious man
För ett par veckor sedan var jag och Karl och såg bröderna Coens nya film A serious man. Det är en film om en man som alltid försöker göra det rätta, en god make, en bra far, duktig och ärlig på sitt jobb. När saker börjar gå fel i hans liv är han villrådig, varför händer detta honom? Frun träffar en annan, på jobbet går det också snett, barnen respekterar honom inte... Inga jättestora problem men hans tillvaro rämnar ändå. Han söker svar hos olika rabbiner men tycker inte att han blir så mycket klokare.
Det är en ganska odramatisk film för att vara av bröderna Coen. Skådespelarna känns genuina, kanske för att de inte är så kända. Den var intressant, men det var ingen film som fick mig att fundera särskilt mycket efteråt.
Det är en ganska odramatisk film för att vara av bröderna Coen. Skådespelarna känns genuina, kanske för att de inte är så kända. Den var intressant, men det var ingen film som fick mig att fundera särskilt mycket efteråt.
Kalender vecka 4-6
måndag 25/1 Zitajobb
tisdag 26/1 Introduktion till genusstudier på SU
onsdag 27/1 massage på Gildaskolan. Sara efteråt.
torsdag 28/1 spabehandling Axelsons
fredag 29/1 Gardell på Folkoperan
lördag 30/1 Gun-Britt
söndag 31/1 Lillemor och Per
måndag 1/2 massage. kurs i fransk kultur.
tisdag 2/2 Eaten by men (Teaterhögskolan)
onsdag 3/2 Mor Courage (Orionteatern)
torsdag 4/2 Silverfisken (Teater Giljotin)
fredag 5/2 Chimos vänkväll?
lördag 6/2 mamma och pappa
söndag 7/2 troligen bio
måndag 8/2 Zitajobb
tisdag 9/2
onsdag 10/2 Jimmy
torsdag 11/2 massage
fredag 12/2 bio
lördag 13/2
söndag 14/2 Alla hjärtans dag
VIKTIGA DATUM FRAMÖVER
14 maj Gun-Britt 50 år
7-9 juli Almedalen
tisdag 26/1 Introduktion till genusstudier på SU
onsdag 27/1 massage på Gildaskolan. Sara efteråt.
torsdag 28/1 spabehandling Axelsons
fredag 29/1 Gardell på Folkoperan
lördag 30/1 Gun-Britt
söndag 31/1 Lillemor och Per
måndag 1/2 massage. kurs i fransk kultur.
tisdag 2/2 Eaten by men (Teaterhögskolan)
onsdag 3/2 Mor Courage (Orionteatern)
torsdag 4/2 Silverfisken (Teater Giljotin)
fredag 5/2 Chimos vänkväll?
lördag 6/2 mamma och pappa
söndag 7/2 troligen bio
måndag 8/2 Zitajobb
tisdag 9/2
onsdag 10/2 Jimmy
torsdag 11/2 massage
fredag 12/2 bio
lördag 13/2
söndag 14/2 Alla hjärtans dag
VIKTIGA DATUM FRAMÖVER
14 maj Gun-Britt 50 år
7-9 juli Almedalen
Peter & Frans
Igår hade Frans Haraldsen och Peter Barlach releasefest för sin nya liveskiva, på Mosebacke. Skivan kom till vid avslutningen av vardagsrumsturnén. Jag var med redan på den första vardagsrumskonserten i slutet av 2008. Det var en ren slump att konserten blev i Trampes vardagsrum, Café Magnolia var nämligen tvungen att stänga pga någon hälsovårdsinspektion. Jag var även med när det var turnépremiär hos Trampe förra året, men jag missade turnéavslutningen på Mosebacke. Det var då som man spelade in liveskivan. Det var i alla fall fullt ös igår, i Cornelisrummet. Litet som ett vardagsrum, och mycket folk. Skivan verkar väldigt bra.
En stjärt på himlen
I torsdags såg jag Cecilia Frodes pjäs "En stjärt på himlen" på Riksteatern i Hallunda (känns mest som en lagerlokal, men det var genrep innan de ska ut på turné). Det första som slog mig var faktiskt dialekten, östgötskan. Den var inte vacker, den var ganska extrem.
Föreställningen är en monolog, kryddad med sångnummer. Kontrasten är stor mellan paljetterna och fjädrarna i sångnumren och funderingarna i morgonrock med en kopp te eller kaffe i handen. Man förstår ganska snart att det är en underlig kvinna som porträtteras, och det blir mer och mer tydligt i föreställningen. Det är en mycket ensam kvinna som har svårt att prata med andra människor (förutom om sitt tennisracket). Hon vill hitta kärleken men har en del dåliga erfarenheter. Hon tycks ganska oförmögen att interagera även med sina vänner, och skulle vilja säga och göra saker som inte alls passar sig. Men det gör hon ju inte, för hur skulle det se ut?
Vad vill man med sången? Den är inte alltid så bra, rösten är inte helt stadig, men det kanske är fullt medvetet. Jag vet inget om Cecilia Frodes sångförmåga. Kanske vill man visa kontrasten mellan den lilla människan som tycks tillbringa mycket av sin tid hemma ensam, och den glamour som hon egentligen önskar sig. Den introverta personen blir plötsligt extremt extrovert.
Det är en underhållande föreställning. Frode utmanar med en del ganska obekväma åsikter, visar upp en person som både känns vanlig och ovanlig. Många skratt. Föreställningen ska ut på turné i Sverige nu och kommer tillbaka till Stockholm i höst.
bild från Riksteaterns hemsida
Föreställningen är en monolog, kryddad med sångnummer. Kontrasten är stor mellan paljetterna och fjädrarna i sångnumren och funderingarna i morgonrock med en kopp te eller kaffe i handen. Man förstår ganska snart att det är en underlig kvinna som porträtteras, och det blir mer och mer tydligt i föreställningen. Det är en mycket ensam kvinna som har svårt att prata med andra människor (förutom om sitt tennisracket). Hon vill hitta kärleken men har en del dåliga erfarenheter. Hon tycks ganska oförmögen att interagera även med sina vänner, och skulle vilja säga och göra saker som inte alls passar sig. Men det gör hon ju inte, för hur skulle det se ut?
Vad vill man med sången? Den är inte alltid så bra, rösten är inte helt stadig, men det kanske är fullt medvetet. Jag vet inget om Cecilia Frodes sångförmåga. Kanske vill man visa kontrasten mellan den lilla människan som tycks tillbringa mycket av sin tid hemma ensam, och den glamour som hon egentligen önskar sig. Den introverta personen blir plötsligt extremt extrovert.
Det är en underhållande föreställning. Frode utmanar med en del ganska obekväma åsikter, visar upp en person som både känns vanlig och ovanlig. Många skratt. Föreställningen ska ut på turné i Sverige nu och kommer tillbaka till Stockholm i höst.
Varför är du så duktig?
Varför är jag så duktig?
För vem är det du gör dig till?
Släpp taget, för snart är livet slut!
Till en orkester låter jag min stjärt
flyga mot horisonten. Det är underbart.
Jag sätter på mig en klänning och tror
att det löser sig.
Så liten på jorden, men stor i orden.
Ska jag ta en cigg och tagga ner?
bild från Riksteaterns hemsida
Ambitioner
Det går att skriva hur mycket som helst om en film eller teaterpjäs, det är väl därför jag inte lyckas få ut något här. Jag får nog sänka ambitionsnivån, helt enkelt, annars kommer jag inte hinna publicera något om det jag ser och gör.
Hmmm....
Jag glömde visst nämna något om skådespelarprestationerna i Pygmalion. Kanske är det symtomatiskt? Det var inte det jag tänkte på i föreställningen.
Cabaret
What good is sitting all alone in your room?
Come, hear the music play!
Life is a cabaret, old chum.
Come to the cabaret!
Come, hear the music play!
Life is a cabaret, old chum.
Come to the cabaret!
Stämningsbild från Riksteatern Hallunda
Gamla långa ben, eller korta nya? Och vad är "slick hörn"?
Pygmalion
Jag såg genrepet av Pygmalion på Dramaten i tisdags, tillsammans med Maria, min faster och min farbror. Pygmalion, av Bernard Shaw, handlar om hur professorn Henry Higgins lär arbetarklassflickan Eliza Doolittle att tala och bete sig som en societetsdam. Pjäsen uppfördes för första gången 1913. Den är grunden till musikalen My fair lady.
Det är lite märkligt att man väljer att sätta upp Pygmalion när My fair lady nyligen gått på Oscarsteatern. Kanske bedömer man ändå att den kommer att locka mycket publik. Det känns som att Dramaten har ändrat inriktning och satsar på mer kommersiellt gångbara uppsättningar numera, som Killinggänget, Scener ur ett äktenskap m.m. Den lättsmälta och komiska Pygmalion är väl en del i den strategin. Huvudrollerna spelas av Alexandra Rapaport och Johan Ulveson som ju båda är ganska kända och därmed kan ge pjäsen mer uppmärksamhet och locka mer publik.
Pygmalion är egentligen en klassisk make over, att ta någon och snygga till den (här främst språkligt). Temat är ju populärt i allt från Pretty Woman till collegefilmer, men även i olika tv-koncept. Pygmalion behandlar dock även temat om vad som händer med den som ändrar sig eftersom den inte kan gå tillbaka till hur det var tidigare. Vilken värld passar man då in i, när man förändrats så pass mycket? Detta bekymrar dock inte Professor Higgins.
Det är lite oklart vilken tidsera pjäsen ska utspela sig i, det är både nu och då. Vissa kläder är väldigt nutida, liksom Elizas mycket märkliga språk (skånsk invandrare?) (hennes pappa är dock mest vulgär göteborgare, inte helt logiskt). Egentligen är det kanske mest Higgins och överste Pickering som känns gammaldags, stela engelsmän från sekelskiftet 1800/1900. Att pjäsen utspelar sig under en tid när England hade kolonier märks också. Jag vet inte om man har velat få pjäsen att helt utspela sig i nutid eller om man vill ha en blandning.
Kvinnorollen känns också lite gammaldags, och det är ju inte så konstigt i och med att man trots vissa moderniseringar av kläder, språk etc. spelar originalpjäsen. En kvinna ska vara prydlig och dekorativ. Det är inte tal om att hon ska utbildas i att använda sitt intellekt bättre, det handlar om yta och framtoning. Om hon har tur kan hon sedan få jobb i en fin blomsteraffär, eller varför inte gifta sig? Det är inget konstigt 1913 men känns kanske inte så bra i dag. Å andra sidan så är detta mest den konservative Higgins funderingar. Eliza själv slår tillbaka på slutet och planerar att starta eget för att konkurrera med honom.
Något annat som slog mig var att pjäsen ska utspela sig i England och man hänvisar till engelska platser, men när man pratar om modersmålet så är det svenska man pratar om. Borde man inte vara genomgående och välja det ena eller det andra, det skulle kännas mer logiskt.
Dekoren är otroligt snyggt gjord. Dramaten brukar vara minimalistiska men här är det mer svulstigt. Man använder sig också mycket av ljuset för stämningen. Musiken är delvis ganska modern, men man hör också "I could have danced all night" från musikalen några gånger.
Slutbetyg: Snyggt, skickligt, roligt och underhållande, men kanske inte så intressant.
foto från www.dramaten.se
Det är lite märkligt att man väljer att sätta upp Pygmalion när My fair lady nyligen gått på Oscarsteatern. Kanske bedömer man ändå att den kommer att locka mycket publik. Det känns som att Dramaten har ändrat inriktning och satsar på mer kommersiellt gångbara uppsättningar numera, som Killinggänget, Scener ur ett äktenskap m.m. Den lättsmälta och komiska Pygmalion är väl en del i den strategin. Huvudrollerna spelas av Alexandra Rapaport och Johan Ulveson som ju båda är ganska kända och därmed kan ge pjäsen mer uppmärksamhet och locka mer publik.
Pygmalion är egentligen en klassisk make over, att ta någon och snygga till den (här främst språkligt). Temat är ju populärt i allt från Pretty Woman till collegefilmer, men även i olika tv-koncept. Pygmalion behandlar dock även temat om vad som händer med den som ändrar sig eftersom den inte kan gå tillbaka till hur det var tidigare. Vilken värld passar man då in i, när man förändrats så pass mycket? Detta bekymrar dock inte Professor Higgins.
Det är lite oklart vilken tidsera pjäsen ska utspela sig i, det är både nu och då. Vissa kläder är väldigt nutida, liksom Elizas mycket märkliga språk (skånsk invandrare?) (hennes pappa är dock mest vulgär göteborgare, inte helt logiskt). Egentligen är det kanske mest Higgins och överste Pickering som känns gammaldags, stela engelsmän från sekelskiftet 1800/1900. Att pjäsen utspelar sig under en tid när England hade kolonier märks också. Jag vet inte om man har velat få pjäsen att helt utspela sig i nutid eller om man vill ha en blandning.
Kvinnorollen känns också lite gammaldags, och det är ju inte så konstigt i och med att man trots vissa moderniseringar av kläder, språk etc. spelar originalpjäsen. En kvinna ska vara prydlig och dekorativ. Det är inte tal om att hon ska utbildas i att använda sitt intellekt bättre, det handlar om yta och framtoning. Om hon har tur kan hon sedan få jobb i en fin blomsteraffär, eller varför inte gifta sig? Det är inget konstigt 1913 men känns kanske inte så bra i dag. Å andra sidan så är detta mest den konservative Higgins funderingar. Eliza själv slår tillbaka på slutet och planerar att starta eget för att konkurrera med honom.
Något annat som slog mig var att pjäsen ska utspela sig i England och man hänvisar till engelska platser, men när man pratar om modersmålet så är det svenska man pratar om. Borde man inte vara genomgående och välja det ena eller det andra, det skulle kännas mer logiskt.
Dekoren är otroligt snyggt gjord. Dramaten brukar vara minimalistiska men här är det mer svulstigt. Man använder sig också mycket av ljuset för stämningen. Musiken är delvis ganska modern, men man hör också "I could have danced all night" från musikalen några gånger.
Slutbetyg: Snyggt, skickligt, roligt och underhållande, men kanske inte så intressant.
foto från www.dramaten.se
Askungen på Elverket
Elverket spelar "Askungen" i en modern tappning, inte Disneyversionen utan närmare bröderna Grimms original.
I rollerna: Ylva Gallon, Danilo Bejarano, Lotta Tejle, Torkel Petersson, Sofia Pekkari, Rikard Lekander, Emma Mehonic
Scenen är väldigt märkligt byggd och spännande, i tre våningar. Man kan känna igen sig i grundhistorien men detta är en verkligt fri tolkning. Jag har ju inget minne av att prinsen brukade gå runt i björnkostym precis. Absurd, ganska rolig, mycket märklig. Och mycket action. Ljud och ljus används mycket för att förstärka. Rena action-sagan! Bilden nedan säger ganska mycket om pjäsen. 
bild från www.dramaten.se
Tandläkarbesök
Hurra, jag hade inga hål!
För övrigt så har jag sett genrepet på Pygmalion på Dramaten. Återkommer med en recension.
För övrigt så har jag sett genrepet på Pygmalion på Dramaten. Återkommer med en recension.
Kalender vecka 3-6
Har inte fyllt i så mycket av universitetskurserna ännu. Det blir väl en kväll i veckan, tisdag, onsdag eller torsdag beroende på vilken kurs jag väljer.
måndag 18/1 Maria
tisdag 19/1 Pygmalion. Gun-Britt
onsdag 20/1 upprop universitetskurs Actio
torsdag 21/1 En stjärt på himlen (Riksteatern Hallunda)
fredag 22/1 Anna-My
lördag 23/1 Cilla, eventuellt teater. bio
söndag 24/1 Gun-Britt. releasefest Frasse och Peter på Mosebacke
måndag 25/1 Zitajobb
tisdag 26/1 Introduktion till genusstudier på SU
onsdag 27/1 massage på Gildaskolan. Sara efteråt.
torsdag 28/1 spabehandling Axelsons
fredag 29/1 Jimmy
lördag 30/1 Gun-Britt
söndag 31/1
måndag 1/2 Sunkit
tisdag 2/2 Eaten by men (Teaterhögskolan)
onsdag 3/2 Orionteatern
torsdag 4/2 Silverfisken (Teater Giljotin)
fredag 5/2 Sara. Chimos vänkväll?
lördag 6/2
söndag 7/2 troligen bio
måndag 8/2 Zitajobb
tisdag 9/2
onsdag 10/2 Jimmy
torsdag 11/2
fredag 12/2 bio
lördag 13/2
söndag 14/2 Alla hjärtans dag
VIKTIGA DATUM FRAMÖVER
14 maj Gun-Britt 50 år
7-9 juli Almedalen
måndag 18/1 Maria
tisdag 19/1 Pygmalion. Gun-Britt
onsdag 20/1 upprop universitetskurs Actio
torsdag 21/1 En stjärt på himlen (Riksteatern Hallunda)
fredag 22/1 Anna-My
lördag 23/1 Cilla, eventuellt teater. bio
söndag 24/1 Gun-Britt. releasefest Frasse och Peter på Mosebacke
måndag 25/1 Zitajobb
tisdag 26/1 Introduktion till genusstudier på SU
onsdag 27/1 massage på Gildaskolan. Sara efteråt.
torsdag 28/1 spabehandling Axelsons
fredag 29/1 Jimmy
lördag 30/1 Gun-Britt
söndag 31/1
måndag 1/2 Sunkit
tisdag 2/2 Eaten by men (Teaterhögskolan)
onsdag 3/2 Orionteatern
torsdag 4/2 Silverfisken (Teater Giljotin)
fredag 5/2 Sara. Chimos vänkväll?
lördag 6/2
söndag 7/2 troligen bio
måndag 8/2 Zitajobb
tisdag 9/2
onsdag 10/2 Jimmy
torsdag 11/2
fredag 12/2 bio
lördag 13/2
söndag 14/2 Alla hjärtans dag
VIKTIGA DATUM FRAMÖVER
14 maj Gun-Britt 50 år
7-9 juli Almedalen
Tallinn
Tallinn var vackert och kallt. Här är några foton. 
Sista fotot är från ett jättemysigt fik där jag var när jag var i Tallinn 2004.
Det "jobbar" en söt grå katt där som fanns där även när jag var där förra gången.
Kul att se den igen, jag mindes den så väl från 2004.
Bio 2009
En lista på de filmer jag såg på bio 2009. Alla filmer är betygssatta med upp till fem tassar. För de filmer där jag skrivit en recension så finns en länk till denna.
Mellan väggarna
Gomorra
De ofrivilliga
Unge Freud i Gaza
Mammut
Drottningen och jag
En liten film om Olle Ljungström
Jag har älskat dig så länge
Am I black enough for you
Ebbe - the movie
Shopaholic
The rocker
Wallander
The secret life of bees
How to lose friends and alienate people
Le voyage aux Pyrénées
La vie moderne
Sjunde himlen
Hälsningar från skogen
Roman de gare
99 francs
Waltz with Bashir
Slumdog millionaire
Star Trek
Kortfilmsmaraton på Zita
Coraline och spegelns hemlighet
Granatäpplen och myrra
Séraphine
Antichrist
The proposal
Lake Tahoe
Allt för henne
Augustilunch i Rom
The ugly truth
Män som hatar kvinnor
Beck
Still walking
Il divo
Musée haut musée bas
Young Victoria
Agathe Cléry
Inglorious basterds
Videocracy
2012
Welcome
Away we go
Behandlingen
Paranormal activity
Teza
The imaginarium of dr Parnassus
Mellan väggarna
Gomorra
De ofrivilliga
Unge Freud i Gaza
Mammut
Drottningen och jag
En liten film om Olle Ljungström
Jag har älskat dig så länge
Am I black enough for you
Ebbe - the movie
Shopaholic
The rocker
Wallander
The secret life of bees
How to lose friends and alienate people
Le voyage aux Pyrénées
La vie moderne
Sjunde himlen
Hälsningar från skogen
Roman de gare
99 francs
Waltz with Bashir
Slumdog millionaire
Star Trek
Kortfilmsmaraton på Zita
Coraline och spegelns hemlighet
Granatäpplen och myrra
Séraphine
Antichrist
The proposal
Lake Tahoe
Allt för henne
Augustilunch i Rom
The ugly truth
Män som hatar kvinnor
Beck
Still walking
Il divo
Musée haut musée bas
Young Victoria
Agathe Cléry
Inglorious basterds
Videocracy
2012
Welcome
Away we go
Behandlingen
Paranormal activity
Teza
The imaginarium of dr Parnassus
Pygmalion
Kanske får genrepsbiljetter till Pygmalion på Dramaten på tisdag. Hoppas!!!
Vinter
Fredrik af Trampe på restaurang Vinter ikväll. Han gjorde en jättebra spelning med ett antal nya, superbra låtar.
Jag har inget kort på Sanna Carlstet som också spelade, för den underbara kvinnan sitter aldrig tillräckligt stilla för ett foto med en dålig mobiltelefonkamera... Hon hade några nya låtar hon med, bland annat en låt vars namn jag inte ens kan skriva här för då blir jag väl avstängd från blogg.se....
Avatar
Jag såg Avatar på bio förra veckan, 3D-versionen. En marinsoldat skickas till planeten Pandora för att övertyga befolkningen där att låta människan exploatera vissa naturtillgångar. Självklart förändras han i mötet med en annan kultur, och börjar kämpa för dem istället. Det var en fantastiskt snygg film, otroligt påkostad. Däremot var historien extremt förutsägbar. Man skulle ju önska att de lagt lite mer pengar på manus och inte bara på coola effekter. Man kunde inte ens skildra hur huvudpersonen utvecklades när han bytte lojalitet, det bara hände. Två timmar och fyrtio minuter är dessutom för långt. Men som sagt - en otroligt snygg film, fantastiska effekter, en vacker planet - så den var ändå sevärd.
Redan efter
Jag ligger redan efter med recensioner. Måste bli mer effektiv! Jag har sett två filmer på bio hittills i år, och en teaterpjäs. Åtkommer med utlåtanden.
Summering av 2009
Årets bästa konsert:
Christina Kjellson på Vinter 19/2 (såg äntligen henne live)
Branschen på Kulturhusets tak 2/6 (många favoritartister samma kväll)
Kompledigtfestival i Köping 14-15/8 (många favoriter samma helg)
Årets bästa nya musik:
Stina Berge
Årets bästa live-artister:
Sanna Carlstedt (som vanligt)
Stina Berge
Christina Kjellson
Årets låtar:
Pariserhjul (Stina Berge)
Stenkolshierta (Stina Berge)
Miracles (Pet Shop Boys)
Årets bästa teaterupplevelser:
Lång dags färd mot natt (Teater Giljotin)
Scener ur ett äktenskap (Dramaten)
Årets bästa filmer på bio:
De ofrivilliga
Jag har älskat dig så länge
Årets biograf:
Zita såklart!
Årets opera:
Pärlfiskarna på Folkoperan
Årets fest:
Vårfesten 16 maj
Årets "borde ha gjort mer av"
sova
Årets bästa inköp:
Menthe Claire (10 kilo)
Årets bästa resa:
Paris i juli
Årets fyrverkerier:
New York 4 juli
Paris 14 juli
Årets nöjesfält:
Borgbacken i Helsingfors
Årets godis:
Menthe Claire (en tragedi att de inte går att få tag på här!)
Årets café:
Café Mineur i Gamla Stan
Årets förening:
TDVF (massor av härliga teaterbesök igen)
Årets suprigaste:
Superkatten
Christina Kjellson på Vinter 19/2 (såg äntligen henne live)
Branschen på Kulturhusets tak 2/6 (många favoritartister samma kväll)
Kompledigtfestival i Köping 14-15/8 (många favoriter samma helg)
Årets bästa nya musik:
Stina Berge
Årets bästa live-artister:
Sanna Carlstedt (som vanligt)
Stina Berge
Christina Kjellson
Årets låtar:
Pariserhjul (Stina Berge)
Stenkolshierta (Stina Berge)
Miracles (Pet Shop Boys)
Årets bästa teaterupplevelser:
Lång dags färd mot natt (Teater Giljotin)
Scener ur ett äktenskap (Dramaten)
Årets bästa filmer på bio:
De ofrivilliga
Jag har älskat dig så länge
Årets biograf:
Zita såklart!
Årets opera:
Pärlfiskarna på Folkoperan
Årets fest:
Vårfesten 16 maj
Årets "borde ha gjort mer av"
sova
Årets bästa inköp:
Menthe Claire (10 kilo)
Årets bästa resa:
Paris i juli
Årets fyrverkerier:
New York 4 juli
Paris 14 juli
Årets nöjesfält:
Borgbacken i Helsingfors
Årets godis:
Menthe Claire (en tragedi att de inte går att få tag på här!)
Årets café:
Café Mineur i Gamla Stan
Årets förening:
TDVF (massor av härliga teaterbesök igen)
Årets suprigaste:
Superkatten
Summering av 2008
Letade i gamla filer och hittade den här summeringen av 2008. Intressant. Jag ska göra en summering av 2009 också.
Nu när 2008 är över så är det dags för en summering. För mig var det framför allt ett vänskapens år och ett år av resor. Jag har fått många nya vänner som jag är otroligt glad över. Ingen nämnd och ingen glömd! Ni vet vilka ni är.
Årets bästa konsert:
Kompledigts Klang- och Jublekonsert på Nalen 31 oktober - Sanna Carlstedt, Dan Viktor, Fredrik af Trampe, Johan Johansson, David Shutrick m.fl.
En helt fantastisk kväll. Jag ser fram emot Köping i augusti.
Årets bästa nya musik:
Fröken Underbar
Årets bästa live-artist:
Sanna Carlstedt (såklart!)
Årets låtar:
Blues från Sverige (Andersson Wij)
Landet vi föddes i (Andersson Wij)
Varför ger du inte upp? (Trampe)
Jag ville ha dig (Fröken Underbar)
Drottning av ingenting (Fröken Underbar)
Kattlåten (Åsa Bällsten)
Svarta tulpaner (Sanna Carlstedt)
Vackra människor (Sanna Carlstedt)
Skit (Johan Johansson)
Supermattens sång
Årets hyllning till Superkatten:
Nalen 31 oktober
Årets Sunkit:
12-årsjubileet i maj med Sixten Jansson och Kerstin Banana Bylén live
Årets bästa teaterupplevelse:
Teater Moment (som vanligt)
Årets bästa filmer på bio:
Tuyas bröllop (kinesisk/mongolisk film om en kvinnas liv)
Försoning (vackert och tragiskt)
Klassen (estniskt mobbningsdrama)
Bienvenu chez les Ch'tis (fransk film som inte ens kom på bio här)
Expired (underbar i sin absurditet)
Årets biograf:
Zita såklart!
Årets fest:
Prinsessfesten 22 november
Årets "borde ha gjort mer av"
sova
läsa böcker
(men vem hinner sådant?)
Årets bästa inköp:
supersmakfulla fontänen
fuktighetskräm med ormextrakt
friterade ankhalsar
kanel-lypsyl
Årets bästa resa:
New York med Maria B
Årets nöjesfält:
Coney Island
Årets godis:
Menthe Claire (en tragedi att de inte går att få tag på här!)
Årets café:
Café Magnolia (för deras konserter)
Wayne's Coffee (för att de faktiskt vet om det är laktos i produkterna)
Årets restaurant:
La petite Bretagne
Årets uteställen:
Storstad och Olssons video
Årets förening:
TDVF (massor av härliga teaterbesök)
Årets bästa universitetskurs:
föreställningsanalys (teatervetenskap)
Årets suprigaste:
Superkatten
För övrigt så slutade året väldigt bra, och 2009 har börjat fantastiskt. God fortsättning allihop!
Nu när 2008 är över så är det dags för en summering. För mig var det framför allt ett vänskapens år och ett år av resor. Jag har fått många nya vänner som jag är otroligt glad över. Ingen nämnd och ingen glömd! Ni vet vilka ni är.
Årets bästa konsert:
Kompledigts Klang- och Jublekonsert på Nalen 31 oktober - Sanna Carlstedt, Dan Viktor, Fredrik af Trampe, Johan Johansson, David Shutrick m.fl.
En helt fantastisk kväll. Jag ser fram emot Köping i augusti.
Årets bästa nya musik:
Fröken Underbar
Årets bästa live-artist:
Sanna Carlstedt (såklart!)
Årets låtar:
Blues från Sverige (Andersson Wij)
Landet vi föddes i (Andersson Wij)
Varför ger du inte upp? (Trampe)
Jag ville ha dig (Fröken Underbar)
Drottning av ingenting (Fröken Underbar)
Kattlåten (Åsa Bällsten)
Svarta tulpaner (Sanna Carlstedt)
Vackra människor (Sanna Carlstedt)
Skit (Johan Johansson)
Supermattens sång
Årets hyllning till Superkatten:
Nalen 31 oktober
Årets Sunkit:
12-årsjubileet i maj med Sixten Jansson och Kerstin Banana Bylén live
Årets bästa teaterupplevelse:
Teater Moment (som vanligt)
Årets bästa filmer på bio:
Tuyas bröllop (kinesisk/mongolisk film om en kvinnas liv)
Försoning (vackert och tragiskt)
Klassen (estniskt mobbningsdrama)
Bienvenu chez les Ch'tis (fransk film som inte ens kom på bio här)
Expired (underbar i sin absurditet)
Årets biograf:
Zita såklart!
Årets fest:
Prinsessfesten 22 november
Årets "borde ha gjort mer av"
sova
läsa böcker
(men vem hinner sådant?)
Årets bästa inköp:
supersmakfulla fontänen
fuktighetskräm med ormextrakt
friterade ankhalsar
kanel-lypsyl
Årets bästa resa:
New York med Maria B
Årets nöjesfält:
Coney Island
Årets godis:
Menthe Claire (en tragedi att de inte går att få tag på här!)
Årets café:
Café Magnolia (för deras konserter)
Wayne's Coffee (för att de faktiskt vet om det är laktos i produkterna)
Årets restaurant:
La petite Bretagne
Årets uteställen:
Storstad och Olssons video
Årets förening:
TDVF (massor av härliga teaterbesök)
Årets bästa universitetskurs:
föreställningsanalys (teatervetenskap)
Årets suprigaste:
Superkatten
För övrigt så slutade året väldigt bra, och 2009 har börjat fantastiskt. God fortsättning allihop!
Årets teaterhöjdpunkter 2009, del 2
På Stadsteatern såg jag De tre musketörerna, en rockmusikal som blivit uppmärksammad inte bara för att den gått för utsålda hus utan för att man stridit om rättigheterna till musiken i den. Den får inte spelas i år pga det. Tre och en halv timmar av rockigt ös. Väldigt mycket queerperspektiv också.
Jag upptäckte förorten Kärrtorp och Turteatern när jag såg Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är. Det var den sortens föreställning som vissa säkerligen har svårt för men som jag älskade. Tre kvinnor på scenen symboliserar olika delar av den döende Edith Södergran. Akrobatik, ålande och upphostat blod. Och poesi såklart!
(Just ja, de sålde min favoritglass på Ica i Kärrtorp, jag måste åka dit igen)
Killinggänget såg jag på genrepet på deras Drömmen om Herrön. Början var lite seg och spretig men det tog sig. Kanske blev de bättre samspelade och fick bättre timing senare. Vissa delar var otroligt roliga.
Jag såg Final på Dramaten i mitten av september. Jag hann inte skriva någon recension då men nu när jag tänker på den börjar jag minnas mer och mer. Dels var det en otroligt snygg pjäs med snygg scen och vackra människor i vackra kläder, dels var det en tydlig kritik mot ytlighet och ytans betydelse. Egentligen handlade den om relationer och ett äktenskap i kris.
Det är inte så ofta jag går på privatteatrar, men jag såg Obesvarad kärlek på Intiman. Den handlar om en kvinna som inte kan sjunga (Babben Larsson) och en pianist som ackompanjerar henne (Loa Falkman). Klart underhållande.
Tillbaka till det mindre lättsmälta och mer bisarra. Jag såg Hållplats på Stadsteatern, en föreställning med mycket dans och mer eller mindre absurda karaktärer som beter sig mer eller mindre (nej, mest mer) märkligt. En otroligt snygg uppsättning
Efter att ha sett den lysande Scener ur ett äktenskap bleknade Höstsonaten i jämförelse. Och det var ju oundvikligt att jämföra eftersom båda är Ingmar Bergmanpjäser. Det var ändå en intressant skildring av två starka kvinnor och deras relation. Maria Bonnevie och Marie Göranzon lyste i sina respektive roller, medan Livia Millhagen och Johan Holmberg var ganska bleka statister som inte fick synas. Höstsonaten går fortfarande på Dramaten.
Jag såg genrepet av Jane Eyre på Dramaten. Michael Nyqvist och Julia Dufvenius spelar huvudrollerna. Det som slog mig mest var hur snygg föreställningen var, scenografin. Man kommer dock inte Jane Eyre in på livet och har svårt att förstå hennes agerande. Kärlekshistorien som växer fram förstår man inte riktigt heller. Mr Rochester är i och för sig alldeles för mjuk och charmig, inte lika otillgänglig som i boken. Men det är klart, de har kortat ner en väldigt lång historia och då måste man gå snabbt framåt.
Årets sista pjäs för min del blev Onkel Vanja i Schtunks tappning. Schtunk är ett gäng clowner som gör väldigt fria tolkningar av klassiker och gärna involverar publiken i det hela. Denna gång hade de en tydligare handling än de brukar och det liknade nog faktiskt Onkel Vanja en hel del. Underhållande som vanligt. Håll utkik efter Schtunk, de brukar ha några föreställningar varje år på Scalateatern.
Jag upptäckte förorten Kärrtorp och Turteatern när jag såg Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är. Det var den sortens föreställning som vissa säkerligen har svårt för men som jag älskade. Tre kvinnor på scenen symboliserar olika delar av den döende Edith Södergran. Akrobatik, ålande och upphostat blod. Och poesi såklart!
(Just ja, de sålde min favoritglass på Ica i Kärrtorp, jag måste åka dit igen)
Killinggänget såg jag på genrepet på deras Drömmen om Herrön. Början var lite seg och spretig men det tog sig. Kanske blev de bättre samspelade och fick bättre timing senare. Vissa delar var otroligt roliga.
Jag såg Final på Dramaten i mitten av september. Jag hann inte skriva någon recension då men nu när jag tänker på den börjar jag minnas mer och mer. Dels var det en otroligt snygg pjäs med snygg scen och vackra människor i vackra kläder, dels var det en tydlig kritik mot ytlighet och ytans betydelse. Egentligen handlade den om relationer och ett äktenskap i kris.
Det är inte så ofta jag går på privatteatrar, men jag såg Obesvarad kärlek på Intiman. Den handlar om en kvinna som inte kan sjunga (Babben Larsson) och en pianist som ackompanjerar henne (Loa Falkman). Klart underhållande.
Tillbaka till det mindre lättsmälta och mer bisarra. Jag såg Hållplats på Stadsteatern, en föreställning med mycket dans och mer eller mindre absurda karaktärer som beter sig mer eller mindre (nej, mest mer) märkligt. En otroligt snygg uppsättning
Efter att ha sett den lysande Scener ur ett äktenskap bleknade Höstsonaten i jämförelse. Och det var ju oundvikligt att jämföra eftersom båda är Ingmar Bergmanpjäser. Det var ändå en intressant skildring av två starka kvinnor och deras relation. Maria Bonnevie och Marie Göranzon lyste i sina respektive roller, medan Livia Millhagen och Johan Holmberg var ganska bleka statister som inte fick synas. Höstsonaten går fortfarande på Dramaten.
Jag såg genrepet av Jane Eyre på Dramaten. Michael Nyqvist och Julia Dufvenius spelar huvudrollerna. Det som slog mig mest var hur snygg föreställningen var, scenografin. Man kommer dock inte Jane Eyre in på livet och har svårt att förstå hennes agerande. Kärlekshistorien som växer fram förstår man inte riktigt heller. Mr Rochester är i och för sig alldeles för mjuk och charmig, inte lika otillgänglig som i boken. Men det är klart, de har kortat ner en väldigt lång historia och då måste man gå snabbt framåt.
Årets sista pjäs för min del blev Onkel Vanja i Schtunks tappning. Schtunk är ett gäng clowner som gör väldigt fria tolkningar av klassiker och gärna involverar publiken i det hela. Denna gång hade de en tydligare handling än de brukar och det liknade nog faktiskt Onkel Vanja en hel del. Underhållande som vanligt. Håll utkik efter Schtunk, de brukar ha några föreställningar varje år på Scalateatern.
I väntan på Godot
Ha, jag fick tag på biljetter till I väntan på Godot den 3 juni. Klockan 13 på en torsdag, det är väl därför det fanns kvar. Men det kan det vara värt. Jag har läst pjäsen men aldrig sett den.
Årets teaterhöjdpunkter 2009
Jag kan sammanfatta 2009 som ett bra teaterår, för egen del. Några föreställningar stack ut extra mycket.
Selma och Ågust var en bisarr uppsättning på Stadsteatern, i regi av Staffan Westerberg (som dessutom spelade Strindberg). Underhållande absurt. Perfekt att gå med Gun-Britt på den!
Monsterkabinettet på Stadsteatern var en snygg föreställning där man jobbat mycket med ljus och ljud. Publiken fick gå från en scen till en annan. Jag gillar när det händer saker och pjäsen var väldigt öppen för tolkningar. Hände det vi såg eller såg vi rakt in i någons själ och drömmar?
Moment:Teater är pålitliga leverantörer av experimentell teater. Under 2009 satte de upp Skattkammarön och Macbeth. Det var inte de bästa föreställningar jag sett där, även om båda var klart intressanta. Moment hade satsat mer på storyn de här gångerna. Själv har jag mest uppskattat deras experiment med publikinblandning och liknande så jag tyckte nästan att de var för strukturerade i dessa uppsättningar. Men det måste sägas att Moments uppsättningar alltid är sevärda.
Lång dags färd mot natt på Teater Giljotin var en av årets höjdpunkter. Ann Petrén är alltid lysande. I den lilla salongen på Giljotin satt vi på första raden och i stort sett med fötterna på scenen, det blev väldigt intimt och man kom så nära skådespelarna och föreställningen. Det var en föreställning där skådespeleriet verkligen var i fokus. En av mina bästa teaterupplevelser någonsin.
Tre timmar Norén i En sorts Hades/Kliniken, kan det vara något? Ja absolut! Teaterhögskolan gjorde en bra uppsättning om psykvården. Skickligt utfört och intressant. Håll ögonen på Teaterhögskolan, de har många bra uppsättningar, dessutom gratis. Jag såg även Naiv.Super. där under 2009, en bra dramatisering av en av mina favoritböcker (av Erlend Loe, rekommenderas varmt!).
Jag hann inte se så mycket Parkteater, men jag såg Figaros Bröllop och Älskaren. Den förstnämnda var inte så intressant, men Älskaren var mycket bra. Den bygger delvis på en roman av en annan av mina favoritförfattare, Marguerite Duras. Här hade man dock vävt in författarinnan själv, det var hon som berättade om sitt liv och om händelser som låg till grund för romanen. Ulla Tylén gjorde en helt fantastisk tolkning av Duras.
Shopping & f***ing på Stadsteatern avfärdade jag som provokation utan substans. Ta inte i så att du kräks på Teater Pero avfärdade jag med orden "ta inte i så att publiken kräks".
Scener ur ett äktenskap, på Dramaten, var en fantastisk upplevelse. Jag minns inte ens om jag sett filmen, men det behövdes inte. Jonas Karlsson och Livia Millhagen var lysande. Inga onödiga utsmyckningar på scenen, inga distraktioner. Bara skådespeleri, text, ord. Briljans!
Änkeman Jarl på Stadsteatern blev jag ganska irriterad på. Det är ett folklustspel, livat och gemytligt. Men jag blev otroligt provocerad av änkemannens kvinnosyn. För honom är äktenskapet en genialisk lösning på problemet att han annars måste betala någon eller kompensera sina döttrar för att utföra den slavgöra han inte vill göra själv.
Det här blev många höjdpunkter. Jag får återkomma med fler senare, för det finns många kvar.
Selma och Ågust var en bisarr uppsättning på Stadsteatern, i regi av Staffan Westerberg (som dessutom spelade Strindberg). Underhållande absurt. Perfekt att gå med Gun-Britt på den!
Monsterkabinettet på Stadsteatern var en snygg föreställning där man jobbat mycket med ljus och ljud. Publiken fick gå från en scen till en annan. Jag gillar när det händer saker och pjäsen var väldigt öppen för tolkningar. Hände det vi såg eller såg vi rakt in i någons själ och drömmar?
Moment:Teater är pålitliga leverantörer av experimentell teater. Under 2009 satte de upp Skattkammarön och Macbeth. Det var inte de bästa föreställningar jag sett där, även om båda var klart intressanta. Moment hade satsat mer på storyn de här gångerna. Själv har jag mest uppskattat deras experiment med publikinblandning och liknande så jag tyckte nästan att de var för strukturerade i dessa uppsättningar. Men det måste sägas att Moments uppsättningar alltid är sevärda.
Lång dags färd mot natt på Teater Giljotin var en av årets höjdpunkter. Ann Petrén är alltid lysande. I den lilla salongen på Giljotin satt vi på första raden och i stort sett med fötterna på scenen, det blev väldigt intimt och man kom så nära skådespelarna och föreställningen. Det var en föreställning där skådespeleriet verkligen var i fokus. En av mina bästa teaterupplevelser någonsin.
Tre timmar Norén i En sorts Hades/Kliniken, kan det vara något? Ja absolut! Teaterhögskolan gjorde en bra uppsättning om psykvården. Skickligt utfört och intressant. Håll ögonen på Teaterhögskolan, de har många bra uppsättningar, dessutom gratis. Jag såg även Naiv.Super. där under 2009, en bra dramatisering av en av mina favoritböcker (av Erlend Loe, rekommenderas varmt!).
Jag hann inte se så mycket Parkteater, men jag såg Figaros Bröllop och Älskaren. Den förstnämnda var inte så intressant, men Älskaren var mycket bra. Den bygger delvis på en roman av en annan av mina favoritförfattare, Marguerite Duras. Här hade man dock vävt in författarinnan själv, det var hon som berättade om sitt liv och om händelser som låg till grund för romanen. Ulla Tylén gjorde en helt fantastisk tolkning av Duras.
Shopping & f***ing på Stadsteatern avfärdade jag som provokation utan substans. Ta inte i så att du kräks på Teater Pero avfärdade jag med orden "ta inte i så att publiken kräks".
Scener ur ett äktenskap, på Dramaten, var en fantastisk upplevelse. Jag minns inte ens om jag sett filmen, men det behövdes inte. Jonas Karlsson och Livia Millhagen var lysande. Inga onödiga utsmyckningar på scenen, inga distraktioner. Bara skådespeleri, text, ord. Briljans!
Änkeman Jarl på Stadsteatern blev jag ganska irriterad på. Det är ett folklustspel, livat och gemytligt. Men jag blev otroligt provocerad av änkemannens kvinnosyn. För honom är äktenskapet en genialisk lösning på problemet att han annars måste betala någon eller kompensera sina döttrar för att utföra den slavgöra han inte vill göra själv.
Det här blev många höjdpunkter. Jag får återkomma med fler senare, för det finns många kvar.
Övriga kulturevenemang 2009
* Vardagsrumskonsert (Peter Barlach, Frans Haraldsen)
* Fröken Underbar-konsert
* Chimos vänkväll februari
* Christina Kjellson-konsert
* Thorsten Flinck-konsert
* Sanna Carlstedt-konsert
* Chimos vänkväll maj
* Kulturfestival Skärholmen
* Dan Viktor-konsert
* Branschen-konsert Kulturhusets tak
* Spader dam (opera)
* Lilith Eve (konsert)
* Kompledigt-festival Köping (augusti)
* Spökvandring Gamla stan
* Pärlfiskarna (Folkoperan)
* Salong Giraff (Orionteatern)
* Konsert i Aspuddsbadet
* Nätverket (Operahögskolan)
* Världens bästa böcker (Boulevardteatern)
* Fröken Underbar-konsert
* Chimos vänkväll februari
* Christina Kjellson-konsert
* Thorsten Flinck-konsert
* Sanna Carlstedt-konsert
* Chimos vänkväll maj
* Kulturfestival Skärholmen
* Dan Viktor-konsert
* Branschen-konsert Kulturhusets tak
* Spader dam (opera)
* Lilith Eve (konsert)
* Kompledigt-festival Köping (augusti)
* Spökvandring Gamla stan
* Pärlfiskarna (Folkoperan)
* Salong Giraff (Orionteatern)
* Konsert i Aspuddsbadet
* Nätverket (Operahögskolan)
* Världens bästa böcker (Boulevardteatern)
Teater 2009
* Carola och jag
* Caution (Bounce på Orionteatern)
* Karlsson
* Selma och Ågust
* Döden i Thebe
* Skattkammarön (Moment:Teater)
* Monsterkabinettet
* En midsommarnattsdröm
* Lång dags färd mot natt
* En sorts Hades/Kliniken (Teaterhögskolan)
* Ta inte i så att du kräks
* Figaros bröllop (Parkteater)
* Älskaren (Parkteater)
* Shopping & Fucking
* Muntra fruarna i Windsor
* Scener ur ett äktenskap
* Änkeman Jarl
* De tre musketörerna
* Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är
* Naiv.Super. (Teaterhögskolan)
* Drömmen om Herrön (Killinggänget)
* Macbeth (Moment:Teater)
* Final
* Den girige
* Obesvarad kärlek
* Hållplats
* Jane Eyre
* Höstsonaten
* Onkel Vanja (Schtunk)
Teater?
Funderade på att lägga ut gamla teaterrecensioner jag har skrivit här. Men det är ju lite annorlunda än med biofilmer. En film som jag såg på bio förra året kan man ju hyra på dvd nu. Men en teaterföreställning som jag såg 2009 kan ju inte upplevas igen. Tror inte att det är någonting jag sett som fortfarande går nu.
Kalender vecka 2-5
måndag 11/1 jobba på Zita kväll
tisdag 12/1 klippa mig
onsdag 13/1 Karl
torsdag 14/1 konsert på Vinter
fredag 15/1 Tallinn
lördag 16/1 Tallinn
söndag 17/1 hem från Tallinn
måndag 18/1 Maria
tisdag 19/1 Gun-Britt
onsdag 20/1 upprop universitetskurs Actio
torsdag 21/1 En stjärt på himlen (Riksteatern Hallunda)
fredag 22/1 bio
lördag 23/1
söndag 24/1 Gun-Britt
måndag 25/1 Zitajobb
tisdag 26/1 Introduktion till genusstudier på SU
onsdag 27/1 massage på Gildaskolan. Sara efteråt.
torsdag 28/1 spabehandling Axelsons
fredag 29/1 Jimmy
lördag 30/1 Gun-Britt
söndag 31/1
måndag 1/2 Sunkit
tisdag 2/2 Eaten by men (Teaterhögskolan)
onsdag 3/2 Orionteatern
torsdag 4/2
fredag 5/2 Sara. Chimos vänkväll?
lördag 6/2
söndag 7/2 troligen bio
VIKTIGA DATUM FRAMÖVER
14 maj Gun-Britt 50 år
7-9 juli Almedalen
Foton
Jag har lagt ut en del foton på Flickr:
http://www.flickr.com/photos/jennie37stockholm/
Är nöjd med många av dem, bland annat det här från Split (Kroatien):
http://www.flickr.com/photos/jennie37stockholm/
Är nöjd med många av dem, bland annat det här från Split (Kroatien):
Bio slutet av 2009
Jag har inte skrivit recensioner för de biofilmer jag såg i slutet av 2009, men det kommer nog. Intressant att skriva dem så här pass långt efteråt och se vad man minns. En film kan ju växa med tiden, medan en annan glöms bort.
Dessa filmer såg jag i slutet av 2009:
* Musée haut, musée bas
* Young Victoria
* Agathe Cléry
* Inglorious Basterds
* Videocracy
* 2012
* Welcome
* Paranormal activity
* Behandlingen
* Away we go
* Teza
* The imaginarium of dr Parnassus
Jag återkommer med betyg, samt en komplett lista över filmer jag såg på bio 2009.
Dessa filmer såg jag i slutet av 2009:
* Musée haut, musée bas
* Young Victoria
* Agathe Cléry
* Inglorious Basterds
* Videocracy
* 2012
* Welcome
* Paranormal activity
* Behandlingen
* Away we go
* Teza
* The imaginarium of dr Parnassus
Jag återkommer med betyg, samt en komplett lista över filmer jag såg på bio 2009.
Il divo
Skrivet i september 2009
Just nu går två filmer om italiensk politik på Zita, Il divo och Videocracy. Jag har hittills bara hunnit se den förstnämnda men ser fram emot att se den andra också. Il divo handlar om politikern Giulio Andreotti. Det är verklighetsbaserat men något satiriskt. Andreotti lyckades bli vald till premiärminister sju gånger. Man får i filmen följa Andreotti och hans politiska gäng, hans kopplingar till maffian och hans relation till sin hustru (märkligt distanserad). Jag är dåligt påläst på italiensk politik, det känns mest som en stor härva alltihop. Med tanke på vad man får se i denna film är man inte förvånad. Bra trovärdiga skådespelare, men lite väl lång film.
Toni Servillo som Andreotti, foto från Zitas hemsida
Just nu går två filmer om italiensk politik på Zita, Il divo och Videocracy. Jag har hittills bara hunnit se den förstnämnda men ser fram emot att se den andra också. Il divo handlar om politikern Giulio Andreotti. Det är verklighetsbaserat men något satiriskt. Andreotti lyckades bli vald till premiärminister sju gånger. Man får i filmen följa Andreotti och hans politiska gäng, hans kopplingar till maffian och hans relation till sin hustru (märkligt distanserad). Jag är dåligt påläst på italiensk politik, det känns mest som en stor härva alltihop. Med tanke på vad man får se i denna film är man inte förvånad. Bra trovärdiga skådespelare, men lite väl lång film.
Toni Servillo som Andreotti, foto från Zitas hemsida
Still walking
I tisdags såg jag den japanska filmen Still Walking på Zita. Det är ett familjedrama i nutid, något som man inte ser så mycket av här i Sverige. Vi får väl inte hit särskilt många japanska filmer alls, och det känns som att det som kommer mest är skräck eller kampsportsaction (här visar jag måhända min okunnighet, kanske blandar ihop med Sydkorea, Hongkong etc.). Filmen handlar om en familj - en åldrande far och mor, deras son och dotter med respektive familj. Familjen har samlats för att hedra minnen av den äldsta brodern som dog 12 år tidigare. Relationerna i familjen har lite dålig kontakt. Sonen har nyligen gift sig med en änka som har ett barn, vilket inte gillas av hans föräldrar. Dottern har lite närmare kontakt, främst med modern. Fadern går mest runt och blänger, och säger inte mycket.
Det är en ganska stillsam film, med fint foto. Det är alltid spännande att se filmer från länder man sällan ser, tycker jag. Jag har själv varit i Japan men det var svårt att komma folk in på livet eller få kontakt med dem, så man såg ju inte så mycket av vardagslivet. Filmen är en ganska sorglig historia också, eftersom de inte har släppt greppet om den döde sonen. Slutet var väldigt bra och jag kände mig berörd.
En bonus för mig var att jag tänkte mycket på mitt eget besök i Japan (se massor av fina bilder här!)
(skrivet i september 2009)
Det är en ganska stillsam film, med fint foto. Det är alltid spännande att se filmer från länder man sällan ser, tycker jag. Jag har själv varit i Japan men det var svårt att komma folk in på livet eller få kontakt med dem, så man såg ju inte så mycket av vardagslivet. Filmen är en ganska sorglig historia också, eftersom de inte har släppt greppet om den döde sonen. Slutet var väldigt bra och jag kände mig berörd.
En bonus för mig var att jag tänkte mycket på mitt eget besök i Japan (se massor av fina bilder här!)
(skrivet i september 2009)
The ugly truth
Jag var på förhandsvisning av filmen The ugly truth för några veckor sedan. Filmen har premiär 11 september. Konstigt att förhandsvisningen hålls så långt innan, meningen är väl att man ska prata med sina vänner och uppmuntra dem att se filmen? Om man nu gör det så har väl kompisarna glömt det efter en månad.
Nåväl. Vi får väl se vad jag minns nu när jag ska recensera filmen. Just ja, Gerard Butler (för övrigt en av mina favoriter även om han nu känns lite väl gammal) och Katherine Heigl (från någon tv-serie jag aldrig har sett) spelar i denna romantiska komedi. Hon är korrekt och ambitiös, jobbar som tv-producent. Han är en slusk som har en egen tv-show där han berättar den hemska sanningen om killar. Hon har svårt att träffa killar, har stort kontrollbehov och skrämmer bort killarna. Motvilligt tar hon emot tips från slusken för att få sin drömkille.
Känslan i filmen är lite gammaldags, jag kunde nästan se Katherine Hepburn göra en likande roll. Det kanske hon har gjort, för den delen. Men det fanns en hel del charm i filmen, även om den var förutsägbar. En underhållande bagatell, helt enkelt. Den tredje tassen är mycket svag.
(skrivet i september 2009)
Nåväl. Vi får väl se vad jag minns nu när jag ska recensera filmen. Just ja, Gerard Butler (för övrigt en av mina favoriter även om han nu känns lite väl gammal) och Katherine Heigl (från någon tv-serie jag aldrig har sett) spelar i denna romantiska komedi. Hon är korrekt och ambitiös, jobbar som tv-producent. Han är en slusk som har en egen tv-show där han berättar den hemska sanningen om killar. Hon har svårt att träffa killar, har stort kontrollbehov och skrämmer bort killarna. Motvilligt tar hon emot tips från slusken för att få sin drömkille.
Känslan i filmen är lite gammaldags, jag kunde nästan se Katherine Hepburn göra en likande roll. Det kanske hon har gjort, för den delen. Men det fanns en hel del charm i filmen, även om den var förutsägbar. En underhållande bagatell, helt enkelt. Den tredje tassen är mycket svag.
(skrivet i september 2009)
Biobesök augusti 2009
Skrivet i augusti 2009
Jag såg Augustilunch i Rom för några veckor sedan, på Zita. Det är en italiensk film om en medelålders man, Gianni, som tar hand om sin gamla mor och därför har otroligt dålig ekonomi. Han går med på att ta hand om några andra gamla damer under en helg för att få sina skulder nedskrivna. Tanterna är inte lätthanterliga. Det är en ganska stillsam komedi om familjeband och ålderdom. Själv börjar jag mest fundera på hur det kommer sig att samhället inte ger något stöd. Det diskuteras i och för sig i förbigående som något hemskt som drabbar en om de anhöriga inte kan/vill ta hand om en. Men det är ju helt ohållbart i dagens samhälle att ta hand om anhöriga på heltid utan ekonomisk ersättning, det är inte konstigt att Giannis ekonomi är usel.
I början av augusti såg jag Män som hatar kvinnor. Jag var ganska sent ute, med tanke på att film nummer två i trilogin snart kommer ut. Jag har inte läst någon av böckerna och har ingen relation till dem. Det var en riktigt lång film, och spänningen hölls uppe bra. Några scener var riktigt otäcka på ett äckligt sätt. I det stora hela var det underhållande, men varken storyn eller utförandet var så speciella. Kanske är böckerna mycket bättre. Jag får väl läsa dem någon gång.
Apropå deckargenren så såg jag en förhandsvisning av den nya Beck-filmen förra veckan. Jag minns inte ens vad den hette - det finns ju så många. Regissören berättade om filmen innan, det var intressant. De två biofilmer som kommer nu är betydligt mer påkostade än de vanliga Beck-avsnitten som görs för tv. Storyn var... förglömlig. Vänta lite... jo just ja, den var ju faktiskt inte så dum. Miljöterrorister vill göra en attack på ett kärnkraftsverk för att visa hur sårbart det är. Men vissa av dem är mer militanta än de andra. Gunvald Larsson har varit tillsammans med en av dem, så han blir indragen i det hela. Vad kan man säga? Lite bättre än ett vanligt Beck-avsnitt. Men jag brukar inte ens se dem på tv. Jag fick gratis biljetter till förhandsvisningen, annars hade jag inte gått.
Jag såg Augustilunch i Rom för några veckor sedan, på Zita. Det är en italiensk film om en medelålders man, Gianni, som tar hand om sin gamla mor och därför har otroligt dålig ekonomi. Han går med på att ta hand om några andra gamla damer under en helg för att få sina skulder nedskrivna. Tanterna är inte lätthanterliga. Det är en ganska stillsam komedi om familjeband och ålderdom. Själv börjar jag mest fundera på hur det kommer sig att samhället inte ger något stöd. Det diskuteras i och för sig i förbigående som något hemskt som drabbar en om de anhöriga inte kan/vill ta hand om en. Men det är ju helt ohållbart i dagens samhälle att ta hand om anhöriga på heltid utan ekonomisk ersättning, det är inte konstigt att Giannis ekonomi är usel.
I början av augusti såg jag Män som hatar kvinnor. Jag var ganska sent ute, med tanke på att film nummer två i trilogin snart kommer ut. Jag har inte läst någon av böckerna och har ingen relation till dem. Det var en riktigt lång film, och spänningen hölls uppe bra. Några scener var riktigt otäcka på ett äckligt sätt. I det stora hela var det underhållande, men varken storyn eller utförandet var så speciella. Kanske är böckerna mycket bättre. Jag får väl läsa dem någon gång.
Apropå deckargenren så såg jag en förhandsvisning av den nya Beck-filmen förra veckan. Jag minns inte ens vad den hette - det finns ju så många. Regissören berättade om filmen innan, det var intressant. De två biofilmer som kommer nu är betydligt mer påkostade än de vanliga Beck-avsnitten som görs för tv. Storyn var... förglömlig. Vänta lite... jo just ja, den var ju faktiskt inte så dum. Miljöterrorister vill göra en attack på ett kärnkraftsverk för att visa hur sårbart det är. Men vissa av dem är mer militanta än de andra. Gunvald Larsson har varit tillsammans med en av dem, så han blir indragen i det hela. Vad kan man säga? Lite bättre än ett vanligt Beck-avsnitt. Men jag brukar inte ens se dem på tv. Jag fick gratis biljetter till förhandsvisningen, annars hade jag inte gått.
Biobesök sommaren 2009
Skrivet i början av augusti 2009
Nu ligger jag efter med 4 filmer för jag var på bio både i tisdags och igår. Men den första filen ligger så långt tillbaka som den 16 juni. Jag såg The proposal, förhandsvisning. Vad kan jag säga? Det var gratis. Sandra Bullock och någon lite yngre manlig förmåga. Lite roligt. Fina vyer från Alaska. Lite New York också.
Jag såg Allt för henne på Zita i juli. Det är en fransk thriller om en familj där kvinnan döms för mord. Vi vet inte om hon är skyldig eller oskyldig. Maken är övertygad om hennes oskuld och blir alltmer desperat eftersom hon mår så dåligt i fängelset. Han bestämmer sig för att frita henne, och börjar intensiva förberedelser. Samtidigt oroar sig hans omgivning för honom, och hur ska det gå för deras son? Jag gillar franska thrillers för att de inte är så förutsägbara som Hollywoodproduktionerna tenderar att vara. Den här var skickligt gjord och spännande.
Nu ligger jag efter med 4 filmer för jag var på bio både i tisdags och igår. Men den första filen ligger så långt tillbaka som den 16 juni. Jag såg The proposal, förhandsvisning. Vad kan jag säga? Det var gratis. Sandra Bullock och någon lite yngre manlig förmåga. Lite roligt. Fina vyer från Alaska. Lite New York också.
Jag såg Allt för henne på Zita i juli. Det är en fransk thriller om en familj där kvinnan döms för mord. Vi vet inte om hon är skyldig eller oskyldig. Maken är övertygad om hennes oskuld och blir alltmer desperat eftersom hon mår så dåligt i fängelset. Han bestämmer sig för att frita henne, och börjar intensiva förberedelser. Samtidigt oroar sig hans omgivning för honom, och hur ska det gå för deras son? Jag gillar franska thrillers för att de inte är så förutsägbara som Hollywoodproduktionerna tenderar att vara. Den här var skickligt gjord och spännande.
Biobesök juli 2009
Jag har nog hunnit se en del filmer på sistone som jag inte har recenserat. Jag såg Antichrist för några veckor sedan. Det är Lars von Triers senaste film, med Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe. Filmen handlar om ett par som förlorar sin lilla son, och hur de hanterar sorgen efter det. Kvinnan hamnar på psyket men eftersom mannen själv är terapeut så bestämmer han sig för att själv behandla henne, ute i deras sommarhus. Huset ligger extremt isolerat ute i skogen. Jag vill inte avslöja för mycket, men det finns flera scener som är bland det otäckaste jag har sett på bio. Samtidigt är det gjort på ett intressant sätt och man är väldigt spänd på hur det ska sluta. Vissa av de grövsta scenerna känns dock lite som effektsökeri.
I tisdags såg jag Lake Tahoe. Det är en mexikansk film, namnet till trots. Jag hade inte läst på innan så jag visste väldigt lite om filmen. Det är en stillsam film med enkla scener, ett fåtal människor i vardagen. Samtidigt finns det något bakomliggande som man anar men inte kan sätta fingret på i början. Egentligen är det en film om sorg. Man har arbetat mycket med svarta rutor, och det kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag att det blir intressant när vi bara ser en svart ruta men hör det som filmens karaktärer hör på bio. Tyvärr känner jag inte att vi kommer personerna in på livet i och med att de aldrig pratar om sina känslor eller vi får komma dem nära.
(skrivet i juli 2009)
I tisdags såg jag Lake Tahoe. Det är en mexikansk film, namnet till trots. Jag hade inte läst på innan så jag visste väldigt lite om filmen. Det är en stillsam film med enkla scener, ett fåtal människor i vardagen. Samtidigt finns det något bakomliggande som man anar men inte kan sätta fingret på i början. Egentligen är det en film om sorg. Man har arbetat mycket med svarta rutor, och det kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag att det blir intressant när vi bara ser en svart ruta men hör det som filmens karaktärer hör på bio. Tyvärr känner jag inte att vi kommer personerna in på livet i och med att de aldrig pratar om sina känslor eller vi får komma dem nära.
(skrivet i juli 2009)
Séraphine
Förra veckan var jag på galavisningen av en ny fransk film, Séraphine. Den kommer att ha premiär i Sverige den 26 juni. Regissören Martin Provost var med vid visningen och vi fick möjlighet att ställa frågor efteråt. Det var roligt att så många fransmän var med på visningen, härligt att höra lite franska runt omkring sig. Visningen arrangerades av Folkets Bio i samarbete med Franska Ambassaden.
Séraphine är en verklighetsbaserad film om en kvinna som slet som städerska under början av 1900-talet men som hade en oanad talang för måleri. Detta upptäcks av en slump av en tysk konstsamlare som hon städar hos. Första världskriget kommer dock emellan och det dröjer innan hon får ekonomiska möjligheter att skapa mycket. I början har hon inte ens råd med färg men hon har sina egna knep för att skapa färger, och skuldsätter sig för att kunna fortsätta måla.
Det var en spännande film om ett fascinerande öde. Jag önskar dock att de hade prioriterat annorlunda tidsmässigt. Som det är nu får vi följa Séraphine väldigt länge i hennes vardagssysslor innan kriget bryter ut, vilka människor hon träffar etc. Hur hon har det under kriget och efteråt får vi inte alls se lika mycket av, inte heller hur hon glider in i sinnessjukdom. Den biten skildras så snabbt, som om de hade bråttom att få ihop slutet. Det är därför jag tvekar mellan tre och fyra tassar. Men det är en intressant historia - man får nya inblickar hur livet i en liten fransk by kunde se ut på 10-, 20- och 30-talet. Det är vackert filmat och huvudrollen gestaltas väldigt trovärdet av Yolande Moreau som jag inte tidigare har sett i någon film. Det får bli fyra tassar, även om den sista är lite svag.
(skrivet i juni 2009)
Séraphine är en verklighetsbaserad film om en kvinna som slet som städerska under början av 1900-talet men som hade en oanad talang för måleri. Detta upptäcks av en slump av en tysk konstsamlare som hon städar hos. Första världskriget kommer dock emellan och det dröjer innan hon får ekonomiska möjligheter att skapa mycket. I början har hon inte ens råd med färg men hon har sina egna knep för att skapa färger, och skuldsätter sig för att kunna fortsätta måla.
Det var en spännande film om ett fascinerande öde. Jag önskar dock att de hade prioriterat annorlunda tidsmässigt. Som det är nu får vi följa Séraphine väldigt länge i hennes vardagssysslor innan kriget bryter ut, vilka människor hon träffar etc. Hur hon har det under kriget och efteråt får vi inte alls se lika mycket av, inte heller hur hon glider in i sinnessjukdom. Den biten skildras så snabbt, som om de hade bråttom att få ihop slutet. Det är därför jag tvekar mellan tre och fyra tassar. Men det är en intressant historia - man får nya inblickar hur livet i en liten fransk by kunde se ut på 10-, 20- och 30-talet. Det är vackert filmat och huvudrollen gestaltas väldigt trovärdet av Yolande Moreau som jag inte tidigare har sett i någon film. Det får bli fyra tassar, även om den sista är lite svag.
(skrivet i juni 2009)
Coraline
Coraline och spegelns hemlighet såg jag för några veckor sedan. Det är en tecknad film om en 11-årig tjej som flyttar in i ett skumt gammalt hus med sina föräldrar som inte har tid för henne. Hon hittar en mystisk liten dörr som leder till en annan värld där allt är mycket bättre, förutom att alla har ögon av knappar. Vi såg den i 3D med supersnygga glasögon. Effekterna var väldigt coola. Det var en lagom spännande historia, lite för otäck för små barn - de verkar inte vara målgruppen heller. Men vuxna med barnasinnet i behåll och sinne för snygga effekter har absolut behållning av filmen.
Det enda som jag störs lite av är filmens titel. Det fanns ingen spegel som var viktig för handlingen, utan en liten dörr och en docka. Jag förstår inte varifrån de fick den titeln. Nu kollade jag på imdb och filmen heter egentligen bara Coraline, utom i Australien där den tydligen heter Coraline and the secret door.
(skrivet i juni 2009)
Granatäpplen och myrra
Till sist kom jag förra veckan iväg och såg Granatäpplen och myrra på Zita. Det är en palestinsk film som handlar om en dansös som gifter sig med en man som hamnar i fängelse efter ett bråk på hans gård. För kvinnan är det svårt att hantera den nya tillvaron och hon börjar umgås mycket med en koreograf som nyligen börjat i danstruppen. Samtidigt besöker hon sin man i fängelset och de kastas båda mellan hopp och förtvivlan i kampen om att få honom fri och att få behålla gårdens mark. Det var en intressant skildring av det mänskliga dramat i en svår situation. Nyhetsklipp i all ära, men man kommer inte människor nära på samma sätt. Det här var i och för sig en spelfilm men man kunde ändå relatera till människorna i den. Jag tänker ibland på en dokumentär jag sett, Unge Freud i Gaza, och de människor som var med i den, speciellt när det var så oroligt i Gaza tidigare.
(skrivet i juni 2009)
Kortfilmsmaraton maj 2009
Förra veckan var det kortfilmsmaraton på Zita. Då visade man alla kortfilmer som visats under våren. Zita har ofta gratis kortfilmer på helgerna. Nu visades alla i rad, under 2 timmar. Det var kul att se, det var många som var bra. En film handlade t.ex. om bandet mellan mor och son, en annan om hur det är att flytta till ett "fint" område om man är en vanlig Svensson, en tredje om Iran (gjord av Nahid Persson som även gjort Drottningen och jag som jag tidigare recenserat).... Det var en lyckad blandning. För min del var det bara en film som kändes för lång, och den handlade om fritids. Å andra sidan var den Marias favorit så smaken är ju olika.
Jag sitter på Zita nu. Måndagar är lugna här, förutom förra gången jag jobbade för då var det judisk filmfestival och massor av folk. Men det kanske blir lite mer spring här när vi visar Lars von Triers Antichrist. Den blev väldigt uppmärksammad i Cannes.
Jag sitter på Zita nu. Måndagar är lugna här, förutom förra gången jag jobbade för då var det judisk filmfestival och massor av folk. Men det kanske blir lite mer spring här när vi visar Lars von Triers Antichrist. Den blev väldigt uppmärksammad i Cannes.
To boldly go where no one has gone before
I söndags såg jag den nya Star Trek-filmen. Den berättar egentligen historien innan den första serien, en slags prequel som har blivit så populära på sistone. Jag är själv ett stort fan av TNG (The Next Generation), men har inte gillat originalserien pga dess undermåliga effekter. I den nya filmen får man följa hur framför allt Kirk och Spock växer upp och hur de hamnar på Enterprise. Den nya filmen är otroligt snyggt gjord och är givetvis fullmatad med effekter. Ännu snyggare än Star Trek:First Contact som är en av mina favoritfilmer. Sedan är väl inte storyn riktigt lika bra, men det var i alla fall jag villig att överse med. Undrar om det kommer fler filmer....
(skrivet i maj 2009)
Biobesök maj 2009
Skrivet i mitten av maj 2009
Jag har två biofilmer som jag inte hunnit med att recensera ännu. I måndags förra veckan såg jag Waltz with Bashir på Zita. Det är en tecknad film som handlar om kriget mellan Israel och Libanon i början av 80-talet, och den effekt det hade på israeliska soldater. Regissören utforskar sina egna minnesbilder och intervjuar vänner som var med. Det är en väldigt angelägen film om hur krig tär på soldaterna. Den tog inte ställning till frågan om vilka som hade rätt eller fel i kriget utan visar snarare på dess meningslöshet och lidande.
I onsdags såg jag äntligen Slumdog millionaire, som har stått på min "måste se"-lista sedan den hade premiär. Väldigt bra, intressant, snyggt gjord och smart att tillvarata spänningsmomentet i frågetävlingen. Sedan är det alltid härligt att se filmer från andra länder än de vanligaste, även om denna film är gjord av Danny Boyle som gjorde bland annat Trainspotting. Samma dag hade jag fått ett paket med presenter som min syster köpt i Indien (lite lätt försenade julklappar) så den indiska stämningen var på topp.
Ciné francais 2
Skrivet i april 2009
Förra veckan såg jag Roman de gare på Zita, en del av Ciné francais-programmet. Det är en film av Claude Lelouch, med Fanny Ardant och Dominique Pinon i huvudrollerna. Pinon kände jag igen från Delicatessen och La cité des enfants perdus, även om det var några år sedan och den här rollen var mycket annorlunda. Filmen handlar om en författarinna och hennes spökskrivare och man vet inte riktigt vad som är verkligt och vad som är påhittat. Hur hänger människorna i filmen ihop, om de nu hänger ihop? Det var en spännande film. Jag skulle kunna kalla den en rysare även om den är svår att genrebestämma. Skådespelarinsatserna var så bra och det var närmast komiskt ibland och romantiskt också, för den delen. Ändå får man säga att den var väldigt stringent berättade, jag vill inte få den att framstå som rörig eller splittrad mellan olika genrer för det stämmer inte.
Denna vecka såg jag 99 Francs på Zita, ännu en del av Ciné francais-programmet. Det var den avslutande filmen den här terminen tyvärr, så nu får man hålla sig till tåls till hösten. Det går i och för sig flera franska filmer på bio nu för den som vill se. 99 francs, Jag har älskat dig så länge (underbar!), Det regnar alltid i Provence, och Paris som hade premiär i fredags och som jag gärna vill se.
99 francs var en väldigt speciell film om en man som jobbar inom reklambranschen, knarkar och lever rövare. När hans liv ställs på ända av vissa skäl så börjar han ifrågasätta sin tillvaro. Eller? Man kan inte vara riktigt säker på vad som är sant och falskt i filmen. Drogruset bidrar till detta. Filmen har en väldigt speciell estetik och känns mycket modern. Den är väldigt samhällskritisk. Jag tycker att det fanns mycket tänkvärt i den, även om huvudpersonen gav en avsmak mest hela tiden. Det skadar ju i och för sig inte om de gör det, jag gillar inte insmickrande personskildringar. Det var en underhållande, fartfylld och galen film. Jag gillade slutet väldigt mycket också, men jag ska inte berätta mer ifall någon tänker se den.
Förra veckan såg jag Roman de gare på Zita, en del av Ciné francais-programmet. Det är en film av Claude Lelouch, med Fanny Ardant och Dominique Pinon i huvudrollerna. Pinon kände jag igen från Delicatessen och La cité des enfants perdus, även om det var några år sedan och den här rollen var mycket annorlunda. Filmen handlar om en författarinna och hennes spökskrivare och man vet inte riktigt vad som är verkligt och vad som är påhittat. Hur hänger människorna i filmen ihop, om de nu hänger ihop? Det var en spännande film. Jag skulle kunna kalla den en rysare även om den är svår att genrebestämma. Skådespelarinsatserna var så bra och det var närmast komiskt ibland och romantiskt också, för den delen. Ändå får man säga att den var väldigt stringent berättade, jag vill inte få den att framstå som rörig eller splittrad mellan olika genrer för det stämmer inte.
Denna vecka såg jag 99 Francs på Zita, ännu en del av Ciné francais-programmet. Det var den avslutande filmen den här terminen tyvärr, så nu får man hålla sig till tåls till hösten. Det går i och för sig flera franska filmer på bio nu för den som vill se. 99 francs, Jag har älskat dig så länge (underbar!), Det regnar alltid i Provence, och Paris som hade premiär i fredags och som jag gärna vill se.
99 francs var en väldigt speciell film om en man som jobbar inom reklambranschen, knarkar och lever rövare. När hans liv ställs på ända av vissa skäl så börjar han ifrågasätta sin tillvaro. Eller? Man kan inte vara riktigt säker på vad som är sant och falskt i filmen. Drogruset bidrar till detta. Filmen har en väldigt speciell estetik och känns mycket modern. Den är väldigt samhällskritisk. Jag tycker att det fanns mycket tänkvärt i den, även om huvudpersonen gav en avsmak mest hela tiden. Det skadar ju i och för sig inte om de gör det, jag gillar inte insmickrande personskildringar. Det var en underhållande, fartfylld och galen film. Jag gillade slutet väldigt mycket också, men jag ska inte berätta mer ifall någon tänker se den.
Biobesök april 2009
Skrivet i början av april 2009
Förra veckan såg jag tre filmer på bio. Alla råkade vara på Zita-bion.
La vie moderne var en del av Ciné francais-programmet. Zita visar fransk film varje tisdag (men inte så länge till - säsongsavslutningen är 21 april!). Filmen är en dokumentär om bönder i Frankrike, inom småskaligt jordbruk i otillgängliga trakter. På sätt och vis skildrar den en utdöende grupp eftersom det inte finns någon större lönsamhet i småskaligheten och att många av trakterna som skildrades var otillgängliga och inte bördiga. Bönderna försörjde sig framför allt på djuhållning. Det var intressant att ta del av deras livsvillkor. En del karaktärer var väldigt udda.
Sjunde himlen är en film som uppmärksammats för att den skildrar en kärlekshistoria mellan äldre personer. Den har också framför allt lockat en äldre publik på Zita. Filmen handlar om Inge, en kvinna i 60-årsåldern, som är gift sedan många år men drabbas av en passionerad förälskelse i en 76-årig man. Det är lite oväntat att se helnakna äldre människor på film. Jag kan inte komma på någon annan film där kärlekshistorien som varit i centrum utspelat sig mellan två så pass gamla personer. I övrigt var historien ganska enkel, den hade nog kallats banal om det inte vore för det ovanliga greppet med äldre personer i fokus.
Hälsningar från skogen är en svensk dokumentär om ett knippe lite udda personer.
Från Zitas hemsida: "Innanför och utanför de vältrimmade häckarna går livet på som vanligt. Kungen väntar fortfarande på besök. Bertil ger aldrig upp, det finns gott om hundar, stora och små. Mamma försöker få pappa på andra tankar, men inget får komma ut, ingen får veta. Med visuell precision och känsla för detaljer porträtterar långfilmsdebutanten Mikel Cee Karlsson tillvaron och människan med utgångspunkt i ett litet samhälle mitt i den svenska urskogen. Under fyra års tid samlade Mikel egensinnigt scener från ett Sverige av idag, där verkligheten obönhörligen sipprar in bakom de vältrimmade häckarna.". Kungen var en rolig typ i slängkappa och pappkrona. Jag gillade speciellt hans guldslängkappa, även om det såg lite kallt ut. I övrigt tyckte jag att det var lite svårt att veta vad man ville med filmen. Kanske skildra ett utdöende samhälle. Det fanns inga ungdomar i filmen. En sak som grep mig var filmarens pappas inställning till sitt jobb. Han hade marginaliserats trots att han var en viktig person när företaget grundades, och han kände att han borde säga upp sig, men vad skulle han göra då? Den biten behandlades dock bara i förbigående. Som helhet var det en intressant film även om det kändes som att man kunde ha gjort mer av den. Se hellre "Plötsligt i Vinslöv"!
Förra veckan såg jag tre filmer på bio. Alla råkade vara på Zita-bion.
La vie moderne var en del av Ciné francais-programmet. Zita visar fransk film varje tisdag (men inte så länge till - säsongsavslutningen är 21 april!). Filmen är en dokumentär om bönder i Frankrike, inom småskaligt jordbruk i otillgängliga trakter. På sätt och vis skildrar den en utdöende grupp eftersom det inte finns någon större lönsamhet i småskaligheten och att många av trakterna som skildrades var otillgängliga och inte bördiga. Bönderna försörjde sig framför allt på djuhållning. Det var intressant att ta del av deras livsvillkor. En del karaktärer var väldigt udda.
Sjunde himlen är en film som uppmärksammats för att den skildrar en kärlekshistoria mellan äldre personer. Den har också framför allt lockat en äldre publik på Zita. Filmen handlar om Inge, en kvinna i 60-årsåldern, som är gift sedan många år men drabbas av en passionerad förälskelse i en 76-årig man. Det är lite oväntat att se helnakna äldre människor på film. Jag kan inte komma på någon annan film där kärlekshistorien som varit i centrum utspelat sig mellan två så pass gamla personer. I övrigt var historien ganska enkel, den hade nog kallats banal om det inte vore för det ovanliga greppet med äldre personer i fokus.
Hälsningar från skogen är en svensk dokumentär om ett knippe lite udda personer.
Från Zitas hemsida: "Innanför och utanför de vältrimmade häckarna går livet på som vanligt. Kungen väntar fortfarande på besök. Bertil ger aldrig upp, det finns gott om hundar, stora och små. Mamma försöker få pappa på andra tankar, men inget får komma ut, ingen får veta. Med visuell precision och känsla för detaljer porträtterar långfilmsdebutanten Mikel Cee Karlsson tillvaron och människan med utgångspunkt i ett litet samhälle mitt i den svenska urskogen. Under fyra års tid samlade Mikel egensinnigt scener från ett Sverige av idag, där verkligheten obönhörligen sipprar in bakom de vältrimmade häckarna.". Kungen var en rolig typ i slängkappa och pappkrona. Jag gillade speciellt hans guldslängkappa, även om det såg lite kallt ut. I övrigt tyckte jag att det var lite svårt att veta vad man ville med filmen. Kanske skildra ett utdöende samhälle. Det fanns inga ungdomar i filmen. En sak som grep mig var filmarens pappas inställning till sitt jobb. Han hade marginaliserats trots att han var en viktig person när företaget grundades, och han kände att han borde säga upp sig, men vad skulle han göra då? Den biten behandlades dock bara i förbigående. Som helhet var det en intressant film även om det kändes som att man kunde ha gjort mer av den. Se hellre "Plötsligt i Vinslöv"!
Ciné francais
I går såg jag en märklig film på ciné francais på Zita. Det var en fransk komedi, Le voyage aux Pyrénees. Den handlade om ett skådespelarpar som åker till Pyreneerna för att bota kvinnans nymfomani. Det finns björnar i området också, och de spelar en viss roll i handlingen. Mot slutet urartade filmen totalt och ett åskväder gjorde att deras personligheter bytte kroppar. Ja vad ska man säga? Det var en ganska rolig film, synnerligen absurd och originell. Det är ju inte det sämsta.
Sämsta filmen 2009
.... och möjligen den sämsta film jag kommer att se på bio i år (hoppas jag): Shopaholic. Jag såg förhandsvisningen igår. Jag har läst boken och den är okej, även om huvudpersonen gick mig på nerverna. Det påminner lite om ett avsnitt av Lyxfällan på tv. Huvudpersonen spenderar enorma mängder pengar på kläder och finansierar allt genom krediter tills hon får en stor skuld som hon inte har någon rimlig chans att betala. Nu minns jag inte boken så väl, men jag tror att de hade gjort om en hel del i filmen. Annars så hade jag bara glömt allt, och det är väl lite talande. Jag hade inte så stora förhoppningar om filmen. Huvudrollen spelas av Isla Fisher (inte så känd, men var bl.a. med i roliga "The Wedding Crashers") och den manliga huvudrollen av Hugh Dancy (från den charmiga "The Jane Austen Book Club"). Båda är väldigt charmiga och estetiskt tilltalande, men jag tycker inte att det finns någon kemi dem emellan. Om man har sett "Djävulen bär Prada" och "Bridget Jones dagbok" så känns det som att man har sett det mesta i denna film. Ganska snygga kläder ja (som i Prada) och en huvudperson som är eneverande (Bridget). Har man dessutom sett andra romantiska komedier så har man verkligen sett allting - här finns ingen originalitet. Hela historien är väldigt förutsägbar även för den som har glömt bort boken eller inte läst den. Jag bryr mig inte ens om hur det ska gå. Jag kan dock tillstå att det är väldigt fina bilder från New York i vissa delar. Men det kanske inte är meningen att jag ska sitta och titta ut genom panoramafönstret över Central Park och beundra vyn när det pågår någon slags relevant dialog i filmen...
Det känns lite ironiskt att årets hittills sämsta film och årets hittills bästa film har en sak gemensamt - Kristin Scott Thomas. Hon spelar nämligen med i denna film också, någon slags variant på Meryl Streeps roll i Prada-filmen. Med fransk brytning dessutom. Några andra biroller är också bra, även om jag lider lite av att se t.ex. Joan Cusack och John Goodman slösa bort sina talanger i denna film.
Jag måste tillägga att filmen nog går hem hos sin primära målgrupp, om den är fnittrande, modeintresserade tonårstjejer. Det fanns gott om sådana i publiken och filmen fick en del skratt. Det var till och med någon bakom oss som sade att det var den bästa film hon någonsin sett. Själv fnissade jag lite någon gång, men jag är väl helt fel målgrupp egentligen. Jag har inget som helst intresse för märkeskläder. Och även om jag har shoppat mycket i perioder så har jag aldrig varit i närheten av sådana här excesser, eller av att göra av med pengar som jag inte har. När de pratade om den underbara känslan man får av att shoppa så satt jag helt oförstående. Jag ids ju väldigt sällan ens gå in i en klädaffär, för att inte tala om skoaffärer. Att lägga tusentals kronor på ett enda plagg är mig helt främmande.
Jag tittade igenom listan där jag recenserade de biofilmer jag såg förra året och såg att det var några som jag hade gett två tassar till. De var dock långt ifrån så dåliga som den här filmen. Därför har jag bestämt mig att ge sämsta möjliga betyg till Shopaholic, som tyvärr saknar både originalitet och charm.
(skrivet i mars 2009)
Det känns lite ironiskt att årets hittills sämsta film och årets hittills bästa film har en sak gemensamt - Kristin Scott Thomas. Hon spelar nämligen med i denna film också, någon slags variant på Meryl Streeps roll i Prada-filmen. Med fransk brytning dessutom. Några andra biroller är också bra, även om jag lider lite av att se t.ex. Joan Cusack och John Goodman slösa bort sina talanger i denna film.
Jag måste tillägga att filmen nog går hem hos sin primära målgrupp, om den är fnittrande, modeintresserade tonårstjejer. Det fanns gott om sådana i publiken och filmen fick en del skratt. Det var till och med någon bakom oss som sade att det var den bästa film hon någonsin sett. Själv fnissade jag lite någon gång, men jag är väl helt fel målgrupp egentligen. Jag har inget som helst intresse för märkeskläder. Och även om jag har shoppat mycket i perioder så har jag aldrig varit i närheten av sådana här excesser, eller av att göra av med pengar som jag inte har. När de pratade om den underbara känslan man får av att shoppa så satt jag helt oförstående. Jag ids ju väldigt sällan ens gå in i en klädaffär, för att inte tala om skoaffärer. Att lägga tusentals kronor på ett enda plagg är mig helt främmande.
Jag tittade igenom listan där jag recenserade de biofilmer jag såg förra året och såg att det var några som jag hade gett två tassar till. De var dock långt ifrån så dåliga som den här filmen. Därför har jag bestämt mig att ge sämsta möjliga betyg till Shopaholic, som tyvärr saknar både originalitet och charm.
(skrivet i mars 2009)
Biobesök mars 2009
Detta skrev jag i början av mars 2009:
I fredags såg jag Am I black enough for you, en dokumentär om Billy Paul. Han är en amerikansk soulsångare som delvis varit väldigt kontroversiell pga sin kamp mot segregation. Han följde upp sin jättehit "Me and Mrs Jones" med den kontroversiella låten "Am I black enough for you" som ledde hans karriär i en ny riktning. En svensk filmare har följt honom och hans fru och diskuterat hans karriär med honom. Filmen var intressant men eftersom jag inte haft så bra koll på Billy Paul tidigare så tog det en stund att komma in i den. Det fanns ju viss musik som jag kände igen, även om jag inte direkt kunde koppla hans namn till några speciella låtar.
I lördags såg jag Ebbe - the movie, en dokumentär om Ebbe Carlsson-affären. Jag följde väl inte turerna så noga när det hände, men hade ändå viss inblick. Det var väldigt intressant att se det i ett sammanhang nu, och att flera av de inblandade parterna (Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson m.fl.) kom till tals. Jag hade helt glömt bort hur Ebbe attackerades för sin homosexualitet. Det var ju äckligt att det kunde gå till så. Jag tror och hoppas att vi har kommit långt sedan dess. Det var den delen av filmen som upprörde mig allra mest. Sedan är det väldigt svårt att förstå sig på hur det kunde hända, att Ebbe kunde få det inflytande han fick och hur han var som person, men där kan man förstås aldrig få alla svar. Det var i alla fall en väldigt spännande dokumentär som jag rekommenderar folk att se. Den går troligen på Zita igen nästa helg, annars kommer den på nya Rio-biografen (tidigare kvartersbion i Hornstull) snart. Den ska även komma på tv inom kort, enligt uppgift.
I fredags såg jag Am I black enough for you, en dokumentär om Billy Paul. Han är en amerikansk soulsångare som delvis varit väldigt kontroversiell pga sin kamp mot segregation. Han följde upp sin jättehit "Me and Mrs Jones" med den kontroversiella låten "Am I black enough for you" som ledde hans karriär i en ny riktning. En svensk filmare har följt honom och hans fru och diskuterat hans karriär med honom. Filmen var intressant men eftersom jag inte haft så bra koll på Billy Paul tidigare så tog det en stund att komma in i den. Det fanns ju viss musik som jag kände igen, även om jag inte direkt kunde koppla hans namn till några speciella låtar.
I lördags såg jag Ebbe - the movie, en dokumentär om Ebbe Carlsson-affären. Jag följde väl inte turerna så noga när det hände, men hade ändå viss inblick. Det var väldigt intressant att se det i ett sammanhang nu, och att flera av de inblandade parterna (Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson m.fl.) kom till tals. Jag hade helt glömt bort hur Ebbe attackerades för sin homosexualitet. Det var ju äckligt att det kunde gå till så. Jag tror och hoppas att vi har kommit långt sedan dess. Det var den delen av filmen som upprörde mig allra mest. Sedan är det väldigt svårt att förstå sig på hur det kunde hända, att Ebbe kunde få det inflytande han fick och hur han var som person, men där kan man förstås aldrig få alla svar. Det var i alla fall en väldigt spännande dokumentär som jag rekommenderar folk att se. Den går troligen på Zita igen nästa helg, annars kommer den på nya Rio-biografen (tidigare kvartersbion i Hornstull) snart. Den ska även komma på tv inom kort, enligt uppgift.
Biobesök februari 2009
Drottningen och jag är gjord av Nahid Persson som kommer från Iran och flydde därifrån efter revolutionen. Hon har alltid varit fascinerad av drottningen Farah Diba trots att hon själv kämpade emot shahen. I filmen möter hon Farah Diba och de utvecklar en vänskaplig relation trots att de är så olika. Man kommer inte Farah Diba så nära in på livet för hon har en fasad som hon vårdar väldigt noggrant. På sätt och vis kommer man Nahid mer in på livet eftersom man får ta del av hennes tankar och funderingar kring sig själv, Farah Diba och projektet som sådant. Det var en mycket fascinerande film som gav inblickar i ett historiskt skede som jag får erkänna att jag har dålig inblick i.
En film om Olle Ljungström är en väldigt utlämnande dokumentär, ett osminkat porträtt av en artist med missbruksproblem och psykiska problem. Det var en på många sätt tragisk historia om en väldigt begåvad människa som samtidigt är väldigt skör. Vi får inte alla svaren, och det slutar i osäkerhet. Det var en intressant film, men jag blev osäker på vad filmaren ville med den. Vad var syftet med att göra detta porträtt?
En film om Olle Ljungström är en väldigt utlämnande dokumentär, ett osminkat porträtt av en artist med missbruksproblem och psykiska problem. Det var en på många sätt tragisk historia om en väldigt begåvad människa som samtidigt är väldigt skör. Vi får inte alla svaren, och det slutar i osäkerhet. Det var en intressant film, men jag blev osäker på vad filmaren ville med den. Vad var syftet med att göra detta porträtt?
2009 års bästa film?
.... säger jag utan tvekan om "Jag har älskat dig så länge" som jag såg på Zita i tisdags. Det är en fransk film med bl.a. Kristin Scott Thomas (ja hon från "Fyra bröllop och en begravning" och "Den engelske patienten"). En ganska stillsam men ändå dramatisk film, med skådespeleriet i centrum. Kristin gör en fantastisk rollprestation som en inbunden kvinna som släppts ur fängelse efter 15 år och som kommer till en syster som hon knappt känner. Det blir faktiskt fem tassar till denna film. Den är inget för den som kräver mycket action dock. Filmen är långt ifrån Hollywood och det finns inget insmickrande i den. Kristin har aldrig varit fulare, men det är helt rätt i den här filmen.
Biobesök januari 2009
Mellan väggarna är en fransk film om en lärare och hans elever i ett problemområde. Om det hade varit en Hollywood-produktion så hade det varit alldeles för förutsägbart, men i den här filmen finns inga enkla lösningar, inte den sortens publikfrierier. Läraren som har skrivit boken spelar huvudrollen och många andra är också amatörer.
Gomorra går på Zita nu och har lockat mycket publik. Det är en italiensk film om Camorra-maffian i Neapel. Även denna film har verklighetsbakgrund och känns autentisk. Det finns ingen våldsromantik i den och det är inte "häftigt" att vara kriminell. Liksom den franska filmen så har många amatörskådespelare använts. För egen del så tyckte jag att filmen var intressant men jag greps inte av den. Man kom inte personerna tillräckligt in på livet för att känna ett engagemang för dem.
De ofrivilliga är en svensk film i regi av Ruben Östlund, en tragisk komedi eller komisk tragedi om gruppåverkan. Det är inte så många kända ansikten med i filmen. Handlingen är ganska enkel, det handlar om några olika grupper av människor och relativt odramatiska vardagssituationer som går överstyr. Det finns väldigt mycket som är tänkvärt i filmen och jag vill se om den ganska snart. Den är också väldigt intressant filmad med dialoger utanför bilden, oväntade vinklar och liknande. Det är nästan så att den borde få fem tassar, men det är lite för tidigt på året för det.
Unge Freud i Gaza passade jag på att se precis innan den slutade att gå på Zita. Den har ju fått ny aktualitet i och med kriget. Det är en dokumentär som handlar om en ung psykolog som jobbar i Gaza, och de patienter han möter i sitt arbete. Det som är intressant är att det så ofta är ganska odramatiska problem som patienterna har, så lika de problem som vi har här. Samtidigt lever de i en ohållbar situation, ett lidande som vi har svårt att föreställa oss.
Mammut är Lukas Moodysons nya film, en internationell film med enormt stor budget. Tyvärr tyckte jag inte att den var i klass med hans tidigare filmer. Den var mer påkostad, men jag tyckte att det var på bekostnad av själva berättelsen. Jag kände inget större engagemang i karaktärerna och berättelsen. Globaliseringsperspektivet och orättvisorna var förstås en del av budskapet, men det gjorde ändå inget större intryck på mig. Om det är ett sådant perspektiv man vill ha så rekommenderar jag hellre en film som "Den stora utförsäljningen" som gick på Zita förra året.
Gomorra går på Zita nu och har lockat mycket publik. Det är en italiensk film om Camorra-maffian i Neapel. Även denna film har verklighetsbakgrund och känns autentisk. Det finns ingen våldsromantik i den och det är inte "häftigt" att vara kriminell. Liksom den franska filmen så har många amatörskådespelare använts. För egen del så tyckte jag att filmen var intressant men jag greps inte av den. Man kom inte personerna tillräckligt in på livet för att känna ett engagemang för dem.
De ofrivilliga är en svensk film i regi av Ruben Östlund, en tragisk komedi eller komisk tragedi om gruppåverkan. Det är inte så många kända ansikten med i filmen. Handlingen är ganska enkel, det handlar om några olika grupper av människor och relativt odramatiska vardagssituationer som går överstyr. Det finns väldigt mycket som är tänkvärt i filmen och jag vill se om den ganska snart. Den är också väldigt intressant filmad med dialoger utanför bilden, oväntade vinklar och liknande. Det är nästan så att den borde få fem tassar, men det är lite för tidigt på året för det.
Unge Freud i Gaza passade jag på att se precis innan den slutade att gå på Zita. Den har ju fått ny aktualitet i och med kriget. Det är en dokumentär som handlar om en ung psykolog som jobbar i Gaza, och de patienter han möter i sitt arbete. Det som är intressant är att det så ofta är ganska odramatiska problem som patienterna har, så lika de problem som vi har här. Samtidigt lever de i en ohållbar situation, ett lidande som vi har svårt att föreställa oss.
Mammut är Lukas Moodysons nya film, en internationell film med enormt stor budget. Tyvärr tyckte jag inte att den var i klass med hans tidigare filmer. Den var mer påkostad, men jag tyckte att det var på bekostnad av själva berättelsen. Jag kände inget större engagemang i karaktärerna och berättelsen. Globaliseringsperspektivet och orättvisorna var förstås en del av budskapet, men det gjorde ändå inget större intryck på mig. Om det är ett sådant perspektiv man vill ha så rekommenderar jag hellre en film som "Den stora utförsäljningen" som gick på Zita förra året.
Biobesök november 2008
Jag såg "Fjärilen i glaskupan" med Sara aka Ninja-Sara aka jobb-Sara. På Zita förstås, deras franska filmtisdagar (Ciné Francais). Jag läste boken i somras och den var väldigt gripande. Filmatiseringen var oerhört skicklig, man fick verkligen känslan av hur det är att vara så instängd i sin kropp. Det måste ha varit en otroligt svår film att göra med tanke på anhöriga och på hur populär boken var. Nu utgår jag ifrån att alla känner till boken och filmen, för den som inte gör det så kan jag säga att det handlar om Elles chefredaktör som får s.k. locked in-syndrome och bara kan kommunicera med omvärden genom att blinka med ett öga. Trots detta skriver han en bok, ett långsamt och tålamodsprövande arbete förstås. Filmen får fyra tassar av mig för att den är otroligt bra filmad och har bra skådespelarinsatser.
Jag har även sett "Lornas tystnad" på Zita med Maria N aka jobb-Maria. Filmen är gjord av de kända belgiska bröderna Dardenne och handlar om en ung albansk kvinna som gift sig för att bli belgisk medborgare. Tanken är att hennes man ska knarka ihjäl sig, med eller utan hjälp. Lorna försöker värja sig mot att känna något för sin make och i stället tänka på de pengar hon kommer att få när hon skilt sig och gift om sig med en ryss som vill bli belgisk medborgare, men när maken bestämmer sig för att sluta knarka så vacklar hon. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men jag kan avslöja att slutet är väldigt öppet för egna tolkningar. Vi får inte veta vad som händer sedan och hur allt egentligen ligger till. Jag tyckte att filmen var väldigt tankeväckande, en osminkad bild av en verklighet som känns möjlig. Nära oss men ändå väldigt långt borta. Hur långt är man beredd att gå? Vilken medmänsklighet finns kvar?
Jag har även sett "Lornas tystnad" på Zita med Maria N aka jobb-Maria. Filmen är gjord av de kända belgiska bröderna Dardenne och handlar om en ung albansk kvinna som gift sig för att bli belgisk medborgare. Tanken är att hennes man ska knarka ihjäl sig, med eller utan hjälp. Lorna försöker värja sig mot att känna något för sin make och i stället tänka på de pengar hon kommer att få när hon skilt sig och gift om sig med en ryss som vill bli belgisk medborgare, men när maken bestämmer sig för att sluta knarka så vacklar hon. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men jag kan avslöja att slutet är väldigt öppet för egna tolkningar. Vi får inte veta vad som händer sedan och hur allt egentligen ligger till. Jag tyckte att filmen var väldigt tankeväckande, en osminkad bild av en verklighet som känns möjlig. Nära oss men ändå väldigt långt borta. Hur långt är man beredd att gå? Vilken medmänsklighet finns kvar?
Gammalt
Jag kommer att börja med att lägga ut inlägg från en gammal blogg som jag hade. Bra filmtips m.m. Även om de inte går på bio nu så kan man ju se dem på dvd istället.
Bio 2008
Här är en lista på de filmer jag såg på bio under 2008, i kronologisk ordning. Alla är betygsatta med upp till fem tassar.
Tuyas bröllop
PS I love you
Before the devil knows you're dead
Försoning
Den stora utförsäljningen
Guldkompassen
En lanthandel i Provence
Once
Necrobusiness
The Jane Austen Book Club
Michael Clayton
Juno
Två kvinnor
Min brors flickvän
Caramel
Eastern promises
Får jag lov?
Klassen
Princesse Marie
Be kind rewind
Margot at the wedding
Himmel över Berlin
En enastående studie i mänsklig förnedring
TV Junkie
Maggie vaknar på balkongen
Konsten att gråta i kör
Redacted
The happening
Bons baisers de Bruge (In Bruges)
Narnia - Prince caspian
Eldorado
Sagan
Le témoin amoureux (dubbad till franska)
Le capitaine Alastaire
Bienvenu chez les Ch'tis
Seuls two
Indiana Jones et le royaume du crane... (dubbad till franska)
Mes amis, mes amours
Par suite d'un arrêt de travail
Sex & the City
Aaja Nachle
Citronlunden
Penelope
The other Boleyn girl
27 dresses
Barnhemmet
Phenomena
Kung-fu panda
Mio
Patrik 1,5
Bedragaren
Expired
Brideshead revisited
Couscous
It's a free world
Trädälskaren
Der Baader Meinhof Komplex
Fjärilen i glaskupan
Lornas tystnad
Buddha föll av skam
Mot väggen
Bienvenu chez les Ch'tis
Ghosts
En julberättelse
Tuyas bröllop
PS I love you
Before the devil knows you're dead
Försoning
Den stora utförsäljningen
Guldkompassen
En lanthandel i Provence
Once
Necrobusiness
The Jane Austen Book Club
Michael Clayton
Juno
Två kvinnor
Min brors flickvän
Caramel
Eastern promises
Får jag lov?
Klassen
Princesse Marie
Be kind rewind
Margot at the wedding
Himmel över Berlin
En enastående studie i mänsklig förnedring
TV Junkie
Maggie vaknar på balkongen
Konsten att gråta i kör
Redacted
The happening
Bons baisers de Bruge (In Bruges)
Narnia - Prince caspian
Eldorado
Sagan
Le témoin amoureux (dubbad till franska)
Le capitaine Alastaire
Bienvenu chez les Ch'tis
Seuls two
Indiana Jones et le royaume du crane... (dubbad till franska)
Mes amis, mes amours
Par suite d'un arrêt de travail
Sex & the City
Aaja Nachle
Citronlunden
Penelope
The other Boleyn girl
27 dresses
Barnhemmet
Phenomena
Kung-fu panda
Mio
Patrik 1,5
Bedragaren
Expired
Brideshead revisited
Couscous
It's a free world
Trädälskaren
Der Baader Meinhof Komplex
Fjärilen i glaskupan
Lornas tystnad
Buddha föll av skam
Mot väggen
Bienvenu chez les Ch'tis
Ghosts
En julberättelse
Nytt
Nytt år. Ny blogg.
