Slott i Sverige
I lördags såg jag och Cilla en pjäs av Francoise Sagan på Dramaten. Det var första gången de spelade för publik, så det var fortfarande en bit kvar av processen. Pjäsen heter "Slott i Sverige" men jag utgår ifrån att det inte är originaltiteln. Nähä, där hade jag fel, nu har jag kollat lite på nätet, den hette verkligen så. Det var en av hennes första pjäser och den kom ut 1960.
Francoise Sagan är mest känd för sin debutbok, "Bonjour Tristesse" som kom ut 1954. Jag såg filmen om hennes liv för ett par år sedan, den gick på bio här i Sverige förra året tror jag.
Pjäsen handlar om två syskon, Eleonor och Sebastian, som bor på ett isolerat slott tillsammans med Eleonors make Hugo, makens syster Agathe och makens tidigare fru (vars död han har fejkat eftersom en skilsmässa inte anstår familjen). Synbart så utspelar sig pjäsen på 1700- eller 1800-talet, men det kommer senare fram att det är 2000-tal. Det är Agathe som vill hålla fast vid det gamla. Livet på slottet är långtråkigt och tristessen får husets invånare att agera märkligt. När Hugos kusin Fredrik kommer till slottet och snön sedan faller och isolerar dem helt i fyra månader så urartar det.
Eleonor och Sebastian är som två lekande barn, som manipulerar andra för sitt höga nöjes skull. I detta så påminner pjäsen en del om "Bonjour Tristesse". Huset är lite som ett dockhus. Det finns ingen normal tillvaro alls, det är en mycket märklig värld. Att leka 1700-tal förvirrar publiken, men det är ganska effektfullt när man inser att det bara är en lek. Men att huset blir totalt isolerat i fyra månader under vintern känns inte så trovärdigt när det ska vara 2000-tal. (men det är klart, när man ser snöröjningen i Stockholm på sistone så känns allting möjligt). Kommunikationer med omvärlden? Telefoner? Datorer? Sådant borde ju onekligen existera. Den viktiga delen av intrigen, att Hugo inte kan skilja sig för att det skulle svärta ner familjenamnet, känns inte heller riktigt 2000-talsaktig.
I skildrandet av tristess och en händelselös tillvaro så finns det alltid en risk att man tråkar ut publiken. Pjäsen är lite seg i första akten. Den andra akten är mer händesefylld, och där råder mer oordning. Leken har urartat, maskerna har delvis fallit.
Malin Ek i rollen som Agathe är den som fängslar mig mest. Hennes förehavanden på scenen är alltid intressanta och hon drar min uppmärksamhet till sig även när alla andra är på scenen. Rebecka Hemse (Eleonor) är som vanligt väldigt bra.
Dekoren är mycket enkel och avskalad. Typiskt Dramaten, som Maria brukar säga. Det känns som att det är en trend som hållt i sig ett tag, med vissa undantag (som Pygmalion).
Som vanligt frågar jag mig vad som har fått Dramaten att sätta upp just den här pjäsen. Jag tycker inte att den har så mycket att säga om vår tid. Tristess och brist på intryck och sysselsättning känns inte som något större problem för de flesta.
Premiär imorgon på Dramatens lilla scen.
Francoise Sagan är mest känd för sin debutbok, "Bonjour Tristesse" som kom ut 1954. Jag såg filmen om hennes liv för ett par år sedan, den gick på bio här i Sverige förra året tror jag.
Pjäsen handlar om två syskon, Eleonor och Sebastian, som bor på ett isolerat slott tillsammans med Eleonors make Hugo, makens syster Agathe och makens tidigare fru (vars död han har fejkat eftersom en skilsmässa inte anstår familjen). Synbart så utspelar sig pjäsen på 1700- eller 1800-talet, men det kommer senare fram att det är 2000-tal. Det är Agathe som vill hålla fast vid det gamla. Livet på slottet är långtråkigt och tristessen får husets invånare att agera märkligt. När Hugos kusin Fredrik kommer till slottet och snön sedan faller och isolerar dem helt i fyra månader så urartar det.
Eleonor och Sebastian är som två lekande barn, som manipulerar andra för sitt höga nöjes skull. I detta så påminner pjäsen en del om "Bonjour Tristesse". Huset är lite som ett dockhus. Det finns ingen normal tillvaro alls, det är en mycket märklig värld. Att leka 1700-tal förvirrar publiken, men det är ganska effektfullt när man inser att det bara är en lek. Men att huset blir totalt isolerat i fyra månader under vintern känns inte så trovärdigt när det ska vara 2000-tal. (men det är klart, när man ser snöröjningen i Stockholm på sistone så känns allting möjligt). Kommunikationer med omvärlden? Telefoner? Datorer? Sådant borde ju onekligen existera. Den viktiga delen av intrigen, att Hugo inte kan skilja sig för att det skulle svärta ner familjenamnet, känns inte heller riktigt 2000-talsaktig.
I skildrandet av tristess och en händelselös tillvaro så finns det alltid en risk att man tråkar ut publiken. Pjäsen är lite seg i första akten. Den andra akten är mer händesefylld, och där råder mer oordning. Leken har urartat, maskerna har delvis fallit.
Malin Ek i rollen som Agathe är den som fängslar mig mest. Hennes förehavanden på scenen är alltid intressanta och hon drar min uppmärksamhet till sig även när alla andra är på scenen. Rebecka Hemse (Eleonor) är som vanligt väldigt bra.
Dekoren är mycket enkel och avskalad. Typiskt Dramaten, som Maria brukar säga. Det känns som att det är en trend som hållt i sig ett tag, med vissa undantag (som Pygmalion).
Som vanligt frågar jag mig vad som har fått Dramaten att sätta upp just den här pjäsen. Jag tycker inte att den har så mycket att säga om vår tid. Tristess och brist på intryck och sysselsättning känns inte som något större problem för de flesta.
Premiär imorgon på Dramatens lilla scen.
Kommentarer
Trackback
