En stjärt på himlen
I torsdags såg jag Cecilia Frodes pjäs "En stjärt på himlen" på Riksteatern i Hallunda (känns mest som en lagerlokal, men det var genrep innan de ska ut på turné). Det första som slog mig var faktiskt dialekten, östgötskan. Den var inte vacker, den var ganska extrem.
Föreställningen är en monolog, kryddad med sångnummer. Kontrasten är stor mellan paljetterna och fjädrarna i sångnumren och funderingarna i morgonrock med en kopp te eller kaffe i handen. Man förstår ganska snart att det är en underlig kvinna som porträtteras, och det blir mer och mer tydligt i föreställningen. Det är en mycket ensam kvinna som har svårt att prata med andra människor (förutom om sitt tennisracket). Hon vill hitta kärleken men har en del dåliga erfarenheter. Hon tycks ganska oförmögen att interagera även med sina vänner, och skulle vilja säga och göra saker som inte alls passar sig. Men det gör hon ju inte, för hur skulle det se ut?
Vad vill man med sången? Den är inte alltid så bra, rösten är inte helt stadig, men det kanske är fullt medvetet. Jag vet inget om Cecilia Frodes sångförmåga. Kanske vill man visa kontrasten mellan den lilla människan som tycks tillbringa mycket av sin tid hemma ensam, och den glamour som hon egentligen önskar sig. Den introverta personen blir plötsligt extremt extrovert.
Det är en underhållande föreställning. Frode utmanar med en del ganska obekväma åsikter, visar upp en person som både känns vanlig och ovanlig. Många skratt. Föreställningen ska ut på turné i Sverige nu och kommer tillbaka till Stockholm i höst.
bild från Riksteaterns hemsida
Föreställningen är en monolog, kryddad med sångnummer. Kontrasten är stor mellan paljetterna och fjädrarna i sångnumren och funderingarna i morgonrock med en kopp te eller kaffe i handen. Man förstår ganska snart att det är en underlig kvinna som porträtteras, och det blir mer och mer tydligt i föreställningen. Det är en mycket ensam kvinna som har svårt att prata med andra människor (förutom om sitt tennisracket). Hon vill hitta kärleken men har en del dåliga erfarenheter. Hon tycks ganska oförmögen att interagera även med sina vänner, och skulle vilja säga och göra saker som inte alls passar sig. Men det gör hon ju inte, för hur skulle det se ut?
Vad vill man med sången? Den är inte alltid så bra, rösten är inte helt stadig, men det kanske är fullt medvetet. Jag vet inget om Cecilia Frodes sångförmåga. Kanske vill man visa kontrasten mellan den lilla människan som tycks tillbringa mycket av sin tid hemma ensam, och den glamour som hon egentligen önskar sig. Den introverta personen blir plötsligt extremt extrovert.
Det är en underhållande föreställning. Frode utmanar med en del ganska obekväma åsikter, visar upp en person som både känns vanlig och ovanlig. Många skratt. Föreställningen ska ut på turné i Sverige nu och kommer tillbaka till Stockholm i höst.
Varför är du så duktig?
Varför är jag så duktig?
För vem är det du gör dig till?
Släpp taget, för snart är livet slut!
Till en orkester låter jag min stjärt
flyga mot horisonten. Det är underbart.
Jag sätter på mig en klänning och tror
att det löser sig.
Så liten på jorden, men stor i orden.
Ska jag ta en cigg och tagga ner?
bild från Riksteaterns hemsida
Kommentarer
Trackback
