Årets teaterhöjdpunkter 2009, del 2
På Stadsteatern såg jag De tre musketörerna, en rockmusikal som blivit uppmärksammad inte bara för att den gått för utsålda hus utan för att man stridit om rättigheterna till musiken i den. Den får inte spelas i år pga det. Tre och en halv timmar av rockigt ös. Väldigt mycket queerperspektiv också.
Jag upptäckte förorten Kärrtorp och Turteatern när jag såg Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är. Det var den sortens föreställning som vissa säkerligen har svårt för men som jag älskade. Tre kvinnor på scenen symboliserar olika delar av den döende Edith Södergran. Akrobatik, ålande och upphostat blod. Och poesi såklart!
(Just ja, de sålde min favoritglass på Ica i Kärrtorp, jag måste åka dit igen)
Killinggänget såg jag på genrepet på deras Drömmen om Herrön. Början var lite seg och spretig men det tog sig. Kanske blev de bättre samspelade och fick bättre timing senare. Vissa delar var otroligt roliga.
Jag såg Final på Dramaten i mitten av september. Jag hann inte skriva någon recension då men nu när jag tänker på den börjar jag minnas mer och mer. Dels var det en otroligt snygg pjäs med snygg scen och vackra människor i vackra kläder, dels var det en tydlig kritik mot ytlighet och ytans betydelse. Egentligen handlade den om relationer och ett äktenskap i kris.
Det är inte så ofta jag går på privatteatrar, men jag såg Obesvarad kärlek på Intiman. Den handlar om en kvinna som inte kan sjunga (Babben Larsson) och en pianist som ackompanjerar henne (Loa Falkman). Klart underhållande.
Tillbaka till det mindre lättsmälta och mer bisarra. Jag såg Hållplats på Stadsteatern, en föreställning med mycket dans och mer eller mindre absurda karaktärer som beter sig mer eller mindre (nej, mest mer) märkligt. En otroligt snygg uppsättning
Efter att ha sett den lysande Scener ur ett äktenskap bleknade Höstsonaten i jämförelse. Och det var ju oundvikligt att jämföra eftersom båda är Ingmar Bergmanpjäser. Det var ändå en intressant skildring av två starka kvinnor och deras relation. Maria Bonnevie och Marie Göranzon lyste i sina respektive roller, medan Livia Millhagen och Johan Holmberg var ganska bleka statister som inte fick synas. Höstsonaten går fortfarande på Dramaten.
Jag såg genrepet av Jane Eyre på Dramaten. Michael Nyqvist och Julia Dufvenius spelar huvudrollerna. Det som slog mig mest var hur snygg föreställningen var, scenografin. Man kommer dock inte Jane Eyre in på livet och har svårt att förstå hennes agerande. Kärlekshistorien som växer fram förstår man inte riktigt heller. Mr Rochester är i och för sig alldeles för mjuk och charmig, inte lika otillgänglig som i boken. Men det är klart, de har kortat ner en väldigt lång historia och då måste man gå snabbt framåt.
Årets sista pjäs för min del blev Onkel Vanja i Schtunks tappning. Schtunk är ett gäng clowner som gör väldigt fria tolkningar av klassiker och gärna involverar publiken i det hela. Denna gång hade de en tydligare handling än de brukar och det liknade nog faktiskt Onkel Vanja en hel del. Underhållande som vanligt. Håll utkik efter Schtunk, de brukar ha några föreställningar varje år på Scalateatern.
Jag upptäckte förorten Kärrtorp och Turteatern när jag såg Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är. Det var den sortens föreställning som vissa säkerligen har svårt för men som jag älskade. Tre kvinnor på scenen symboliserar olika delar av den döende Edith Södergran. Akrobatik, ålande och upphostat blod. Och poesi såklart!
(Just ja, de sålde min favoritglass på Ica i Kärrtorp, jag måste åka dit igen)
Killinggänget såg jag på genrepet på deras Drömmen om Herrön. Början var lite seg och spretig men det tog sig. Kanske blev de bättre samspelade och fick bättre timing senare. Vissa delar var otroligt roliga.
Jag såg Final på Dramaten i mitten av september. Jag hann inte skriva någon recension då men nu när jag tänker på den börjar jag minnas mer och mer. Dels var det en otroligt snygg pjäs med snygg scen och vackra människor i vackra kläder, dels var det en tydlig kritik mot ytlighet och ytans betydelse. Egentligen handlade den om relationer och ett äktenskap i kris.
Det är inte så ofta jag går på privatteatrar, men jag såg Obesvarad kärlek på Intiman. Den handlar om en kvinna som inte kan sjunga (Babben Larsson) och en pianist som ackompanjerar henne (Loa Falkman). Klart underhållande.
Tillbaka till det mindre lättsmälta och mer bisarra. Jag såg Hållplats på Stadsteatern, en föreställning med mycket dans och mer eller mindre absurda karaktärer som beter sig mer eller mindre (nej, mest mer) märkligt. En otroligt snygg uppsättning
Efter att ha sett den lysande Scener ur ett äktenskap bleknade Höstsonaten i jämförelse. Och det var ju oundvikligt att jämföra eftersom båda är Ingmar Bergmanpjäser. Det var ändå en intressant skildring av två starka kvinnor och deras relation. Maria Bonnevie och Marie Göranzon lyste i sina respektive roller, medan Livia Millhagen och Johan Holmberg var ganska bleka statister som inte fick synas. Höstsonaten går fortfarande på Dramaten.
Jag såg genrepet av Jane Eyre på Dramaten. Michael Nyqvist och Julia Dufvenius spelar huvudrollerna. Det som slog mig mest var hur snygg föreställningen var, scenografin. Man kommer dock inte Jane Eyre in på livet och har svårt att förstå hennes agerande. Kärlekshistorien som växer fram förstår man inte riktigt heller. Mr Rochester är i och för sig alldeles för mjuk och charmig, inte lika otillgänglig som i boken. Men det är klart, de har kortat ner en väldigt lång historia och då måste man gå snabbt framåt.
Årets sista pjäs för min del blev Onkel Vanja i Schtunks tappning. Schtunk är ett gäng clowner som gör väldigt fria tolkningar av klassiker och gärna involverar publiken i det hela. Denna gång hade de en tydligare handling än de brukar och det liknade nog faktiskt Onkel Vanja en hel del. Underhållande som vanligt. Håll utkik efter Schtunk, de brukar ha några föreställningar varje år på Scalateatern.
Kommentarer
Trackback
