Biobesök november 2008
Jag såg "Fjärilen i glaskupan" med Sara aka Ninja-Sara aka jobb-Sara. På Zita förstås, deras franska filmtisdagar (Ciné Francais). Jag läste boken i somras och den var väldigt gripande. Filmatiseringen var oerhört skicklig, man fick verkligen känslan av hur det är att vara så instängd i sin kropp. Det måste ha varit en otroligt svår film att göra med tanke på anhöriga och på hur populär boken var. Nu utgår jag ifrån att alla känner till boken och filmen, för den som inte gör det så kan jag säga att det handlar om Elles chefredaktör som får s.k. locked in-syndrome och bara kan kommunicera med omvärden genom att blinka med ett öga. Trots detta skriver han en bok, ett långsamt och tålamodsprövande arbete förstås. Filmen får fyra tassar av mig för att den är otroligt bra filmad och har bra skådespelarinsatser.
Jag har även sett "Lornas tystnad" på Zita med Maria N aka jobb-Maria. Filmen är gjord av de kända belgiska bröderna Dardenne och handlar om en ung albansk kvinna som gift sig för att bli belgisk medborgare. Tanken är att hennes man ska knarka ihjäl sig, med eller utan hjälp. Lorna försöker värja sig mot att känna något för sin make och i stället tänka på de pengar hon kommer att få när hon skilt sig och gift om sig med en ryss som vill bli belgisk medborgare, men när maken bestämmer sig för att sluta knarka så vacklar hon. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men jag kan avslöja att slutet är väldigt öppet för egna tolkningar. Vi får inte veta vad som händer sedan och hur allt egentligen ligger till. Jag tyckte att filmen var väldigt tankeväckande, en osminkad bild av en verklighet som känns möjlig. Nära oss men ändå väldigt långt borta. Hur långt är man beredd att gå? Vilken medmänsklighet finns kvar?
Jag har även sett "Lornas tystnad" på Zita med Maria N aka jobb-Maria. Filmen är gjord av de kända belgiska bröderna Dardenne och handlar om en ung albansk kvinna som gift sig för att bli belgisk medborgare. Tanken är att hennes man ska knarka ihjäl sig, med eller utan hjälp. Lorna försöker värja sig mot att känna något för sin make och i stället tänka på de pengar hon kommer att få när hon skilt sig och gift om sig med en ryss som vill bli belgisk medborgare, men när maken bestämmer sig för att sluta knarka så vacklar hon. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men jag kan avslöja att slutet är väldigt öppet för egna tolkningar. Vi får inte veta vad som händer sedan och hur allt egentligen ligger till. Jag tyckte att filmen var väldigt tankeväckande, en osminkad bild av en verklighet som känns möjlig. Nära oss men ändå väldigt långt borta. Hur långt är man beredd att gå? Vilken medmänsklighet finns kvar?
Kommentarer
Trackback
