Tröstar jag dig nu?
Det bästa med Tröstar jag dig nu? är reklamen. De delar ut boxar med näsdukar. På boxarna står det Tröstar jag dig nu? Fyndigt! Och kanske även ett tecken i tiden, att ett näsduksföretag sponsrar Suzanne Ostens Unga Klara (som Stadsteatern inte längre ville driva).
Vad gör de vuxna när barnen leker vuxenlekar?
Vad gör barnen när de vuxna liknar barn?
Ja, vad gör vi med vår längtan som faktiskt inte kan uppfyllas?
Men pjäsen är inte så oäven den heller. Jag gillar att de använder scenrummet på ett öppet sätt, gränsen mellan "vi och de" är inte så tydlig. Skådespelarna interagerar med publiken, bjuder på vatten, fika i pausen osv. De är inte onåbara. Skådespelarna växlar roller på ett delvis otydligt sätt, från barndom till vuxen. Grundtemat är tröst, ensamhet, kärlek, brist på kärlek. Det är skickligt gjort, ändå blir jag inte särskilt berörd. Man kanske ska vara yngre och mer vilsen än jag är. Formatet känns lite fel, två och en halv timme är lite för länge för att hålla intresset uppe. Och bänkarna är lite för obekväma....
