kulturfrosseri

Jag och Maria såg nyligen "Negerns och hundarnas kamp" av Bernhard-Marie Koltés på Teater Giljotin. Det är ett samtidsdrama som utspelar sig i Afrika. Två vita arbetare på en fabrik som ska stängas ner, en svart man vars bror har omkommit under oklara omständigheter på fabriken, och en vit kvinna som kommit dit från Paris för att gifta sig med den ena vita mannen. Föreställningen börjar med ett vrål av ljus och ljud, vi blir förblindade. Scenen är bara golv, några stolar och i bakgrunden en stor mängd strålkastare. Man arbetar mycket med ljus och ljud. Det är högljutt och action. Men vems Afrika är det man vill skildra? Och varför?

"Föreställningen undersöker mekanismerna bakom hierarkier, utsatthet och drömmar. Pjäsen blottlägger svårigheten att nå fram till varandra i en värld av maktspel, korruption och självbedrägeri. Och trots kulturella barriärer och rädslor, försöka mötas och finna en gemensam plattform att leva på, att älska på."
(Teater Giljotins hemsida)

Tyvärr tycker jag inte mig se så mycket av detta i pjäsen, i alla fall inte på det genrep jag såg. Snarare inställde sig frågan: hur ska man nå fram till publiken? Det lyckades inte så bra, och det märktes på de ljumma reaktionerna efter genrepet.