kulturfrosseri

Såg en förhandsvisning på Dramaten på en pjäs som har premiär i höst: Mannen i ormskinnsjackan av Tennessee Williams. Jag brukar uppskatta Dramatens pjäser och de har haft några fantastiska uppsättningar på senare tid: En familj, Scener ur ett äktenskap m.fl. Men de har också haft några bottennapp som t.ex. Hantverkarna. Jag var dock inte beredd på detta, en pjäs som sade mig så gott som ingenting alls. Och trots att det går riktigt illa för flera av huvudpersonerna brydde jag mig inte det minsta om det. Det var lite vilda västern-känsla över det hela, en saloon, en liten håla, en indian osv. Men vad ville de säga oss? Att det ska vara "dramatiskt" funkar liksom inte när det känns så krystat. Enligt Dramatens hemsida är det ett skarpladdat passionsdrama. Drama ja. Skarpladdat om det räcker med att man har vapen på scenen och skjuter med det. Men passion? Nej inte hos skådespelarna och inte i publiken heller. Jag ville gå efter pausen (första gången någonsin!) men blev övertalad av mitt sällskap att stanna kvar.