Trafikplats Glädjen
I fredags såg jag Jonas Gardells "Trafikplats Glädjen" på Folkoperan.
När man kör bil passerar man då och då trafikplatser.
Det vet man för varje trafikplats markeras med en stor skylt.
Trafikplats står det och så ett namn.
Och så åker man förbi.
Jag vet inte vad en trafikplats är.
Förutom en skylt som kungör att här är den.
Trafikplatsen.
Vad gör man på en trafikplats?
Händer det nåt där?
Finns det nån som säger: "Åh, här är en trafikplats. Här stannar vi! Och myser lite." På väg mot Arlanda ligger en trafikplats som heter Glädjen.
Trafikplats Glädjen
Det tycker jag är fint.
Det finns bara ett problem.
Jag kan inte hitta avfarten.
(från Folkoperans hemsida)
Gardell pratade en hel del om HBT-frågor. Eller HBTQLI-frågor som han kom fram till att det borde heta. Han skämtade också om tillsatser i mat, "Ingredienser som är jämförbara med kött" bland annat. Låter ju klart skrämmande. Han pratade också om ett annat aktuellt ämne, integritet. Varför pratar man så mycket om integritet när de flesta verkar gilla att synas så mycket som möjligt, på Facebook, Youtube, i en dokusåpa eller var som helst?
Jag fick ett bra tips för hur man hanterar att någon annan far illa. Mark Levengood hade fått det på någon ledarskapskurs, tips om hur man sparkar folk. Blev de ledsna? Ja men säg till dig själv: "Jajaja, men hur mår jag själv då?" (å andra sidan är det nog inte riktigt min stil)
Mycket av föreställningen handlade om barndomen och ungdomsåren. Att tillhöra "klabbet", att få dåndimpen, ha talfel och att få hjärtat krossat av den första kärleken.
Gardell har kontakt med publiken, han väljer ut några "offer". Någon ung, någon äldre, någon som skrattar högt etc. Tydligen gör han likadant varje kväll. Då kan han förklara att telefoner förr i tiden hade nummerskivor. Och för den delen, "Att vara 20 går över".
Han har ett fantastiskt minspel, förstås. Jobbar mycket med kroppen. Man kan förstå att han är vältränad, men han går ju också på gym tre gånger i veckan sedan 15 år. Han tog av sig tröjan så vi fick chansen att se detta.
Mitt i allt det roliga blev han väldigt allvarlig när han berättade om sina föräldrars skilsmässa och sin fars sjukdom och död. Han gör det väldigt skickligt, när alla är öppna efter att ha skrattat mycket så blir han plötsligt allvarlig och jag tror att han når fram mycket starkare då. Efter en stund hoppar han tillbaka till galenskaperna, men på slutet går han tillbaka till allvaret igen. Hans mor som packade allt i huset så noggrant efter skilsmässan och sedan aldrig packade upp kartongerna igen. Kartonger, symbolen för uppbrott, ett annat liv, men i det här fallet ett avstannat liv, det som tog slut och aldrig kom tillbaka. Gardell avslutar med det allvarliga, och jag tror att väldigt många av oss känner oss otroligt rörda och berörda av det han berättar.
