Sommarnattens leende
Förra veckan såg jag Sommarnattens leende på Stadsteatern. Det är en amerikansk musikal inspirerad av Bergmans film. I rollerna syns bl a Dan Ekborg, Pia Johansson och Yvonne Lombard.
Jag såg genrepet och det märktes nog delvis att det inte var helt klart. Ljuset var inte riktigt synkat och det var lite småmissar generellt. Det var ändå en underhållande föreställning. Skådespelarna var bra, framför allt Pia och Dan. Några var dock betydligt sämre än vad man kan förvänta sig, bl a den tjej som spelade dottern Fredrika. Hon kändes väldigt tillgjord. Sångfärdigheterna var lite blandade. Tyvärr var det svårt att höra vad de sjöng ibland, att urskilja orden. Speciellt när det var flera som sjöng samtidigt, ofta kunde man bara höra en av dem ordentligt, eller ingen alls. Några sångnummer var otroligt bra och stod ut, bl a duetten mellan greven och advokaten, och duetterna mellan advokaten och skådespelerskan. Några äldre skådespelare gick runt som i bakgrunden, eller förgrunden ibland. De var skickliga sångare men deras roll i pjäsen var lite oklar och öppen för tolkning. Min tolkning verkar inte överensstämma med ursprungstanken märkte jag efteråt.
Scenografin var en stor behållning, otroligt snygg. Man hade jobbat mycket med tyger (som dock fastnade en gång). Det var snyggt och skickligt gjort och gav stämning till scenerna.
bild från Stadsteaterns hemsida
Jag såg genrepet och det märktes nog delvis att det inte var helt klart. Ljuset var inte riktigt synkat och det var lite småmissar generellt. Det var ändå en underhållande föreställning. Skådespelarna var bra, framför allt Pia och Dan. Några var dock betydligt sämre än vad man kan förvänta sig, bl a den tjej som spelade dottern Fredrika. Hon kändes väldigt tillgjord. Sångfärdigheterna var lite blandade. Tyvärr var det svårt att höra vad de sjöng ibland, att urskilja orden. Speciellt när det var flera som sjöng samtidigt, ofta kunde man bara höra en av dem ordentligt, eller ingen alls. Några sångnummer var otroligt bra och stod ut, bl a duetten mellan greven och advokaten, och duetterna mellan advokaten och skådespelerskan. Några äldre skådespelare gick runt som i bakgrunden, eller förgrunden ibland. De var skickliga sångare men deras roll i pjäsen var lite oklar och öppen för tolkning. Min tolkning verkar inte överensstämma med ursprungstanken märkte jag efteråt.
Scenografin var en stor behållning, otroligt snygg. Man hade jobbat mycket med tyger (som dock fastnade en gång). Det var snyggt och skickligt gjort och gav stämning till scenerna.
bild från Stadsteaterns hemsida
Kommentarer
Trackback
