kulturfrosseri

I onsdags såg jag ett genrep av Mor Courage och hennes barn på Orionteatern. Det är en teaterpjäs av Bertolt Brecht, som skrevs 1939-1940 under Brechts exil i Sverige. Pjäsen utspelar sig under trettioåriga kriget. Mor Courage är beroende av kriget för sitt uppehälle, hon reser runt och säljer varor. Samtidigt kämpar hon för att hennes tre vuxna barn ska överleva kriget. Orionteatern skriver "I historien om Mor Courage får vi följa en kvinna som lever på kriget och fruktar freden. Hon får se sina tre barn offras, ett efter ett. Kan hon överleva som mänsklig varelse?"  Mitt problem är dock att hon inte är någon särskilt mänsklig varelse, eller medmänsklig. Hon sörjer när freden kommer, trots att den innebär trolig räddning för de två barn hon ännu inte förlorat. Hon tänker mest på pengar och köpslår om sin ena sons liv så länge att det blir för sent att rädda honom.

Pjäsen börjar bra med att man öppnar ut till gatan utanför teatern och människor kommer in där, strax därefter även en bil. Det är lite lustigt att se de som går förbi utanför på gatan och undrar vad som pågår. Några dröjer sig kvar och tittar. För mig tappar dock pjäsen snabbt eftersom det inte går att sympatisera med någon, förutom den stumma dottern. Mor Courage är en ganska otrevlig människa. Det gör ju att jag inte kan bry mig om hennes öde. Det verkar hon inte göra nämnvärt själv heller, förutom sin kommers. Skådespelarinsatserna är inte tillräckligt starka för att jag ska engagera mig.

Efter Mor Courage visades Barnkorståget. Det handlar om ett antal barn som blivit föräldralösa i andra världskrigets Polen och vandrar från stad till stad i jakt på en bättre tillvaro. Det var ett hundratal barn och ungdomar som sjöng och läste i kör. Sången och körläsningen var bra, men de skådespelarinsatser som gjordes var på dagisnivå tyvärr. Det är ju helt okej med dagisnivå när man är på dagis, men inte lika okej om det sker på en etablerad teater. Man har rätt att vänta sig mycket mer.

Mor Courage och hennes barn har premiär ikväll.