Födelsedagskalaset
Thommy Bergren sätter upp sin tredje Harold Pinter-föreställning på Stadsteatern. Jag har tidigare sett (och sågat) Hemkomsten, och nu är det Födelsedagskalaset som spelas. Ett äldre par har ett pensionat vid den engelska kusten. De har en enda gäst, Stanley, en man som varit där länge. En dag dyker det upp två män som vill ordna ett födelsedagskalas för Stanley trots att han påstår att det inte är hans födelsedag. På kalaset ställs tillvaron på sin spets.
Huvudrollerna spelas av Ingvar Hirdwall, Gunilla Nyroos och Shanti Rooney.
Det är oftast intressant att gå på genrep när regissören själv berättar om föreställningen och hur arbetet har gått.
Märklig och suggestiv föreställning. Pinter ger ju inga enkla svar. Jag kan gilla sådant, men det finns något alienerande i denna föreställning. Vi får inga svar om Stanleys bakgrund eller vilka männen är. Någon märklig koppling finns. Kanske spelar det ingen roll. Vad händer när ljuset slockar på festen? Kanske inte heller spelar någon roll. Men spelar något någon roll i så fall? Om man bara får frågor och inga svar, spelar då ens föreställningen någon roll?
