Bio slutet av 2009
Jag har inte skrivit recensioner för de biofilmer jag såg i slutet av 2009, men det kommer nog. Intressant att skriva dem så här pass långt efteråt och se vad man minns. En film kan ju växa med tiden, medan en annan glöms bort.
Dessa filmer såg jag i slutet av 2009:
* Musée haut, musée bas
* Young Victoria
* Agathe Cléry
* Inglorious Basterds
* Videocracy
* 2012
* Welcome
* Paranormal activity
* Behandlingen
* Away we go
* Teza
* The imaginarium of dr Parnassus
Jag återkommer med betyg, samt en komplett lista över filmer jag såg på bio 2009.
Dessa filmer såg jag i slutet av 2009:
* Musée haut, musée bas
* Young Victoria
* Agathe Cléry
* Inglorious Basterds
* Videocracy
* 2012
* Welcome
* Paranormal activity
* Behandlingen
* Away we go
* Teza
* The imaginarium of dr Parnassus
Jag återkommer med betyg, samt en komplett lista över filmer jag såg på bio 2009.
Il divo
Skrivet i september 2009
Just nu går två filmer om italiensk politik på Zita, Il divo och Videocracy. Jag har hittills bara hunnit se den förstnämnda men ser fram emot att se den andra också. Il divo handlar om politikern Giulio Andreotti. Det är verklighetsbaserat men något satiriskt. Andreotti lyckades bli vald till premiärminister sju gånger. Man får i filmen följa Andreotti och hans politiska gäng, hans kopplingar till maffian och hans relation till sin hustru (märkligt distanserad). Jag är dåligt påläst på italiensk politik, det känns mest som en stor härva alltihop. Med tanke på vad man får se i denna film är man inte förvånad. Bra trovärdiga skådespelare, men lite väl lång film.
Toni Servillo som Andreotti, foto från Zitas hemsida
Just nu går två filmer om italiensk politik på Zita, Il divo och Videocracy. Jag har hittills bara hunnit se den förstnämnda men ser fram emot att se den andra också. Il divo handlar om politikern Giulio Andreotti. Det är verklighetsbaserat men något satiriskt. Andreotti lyckades bli vald till premiärminister sju gånger. Man får i filmen följa Andreotti och hans politiska gäng, hans kopplingar till maffian och hans relation till sin hustru (märkligt distanserad). Jag är dåligt påläst på italiensk politik, det känns mest som en stor härva alltihop. Med tanke på vad man får se i denna film är man inte förvånad. Bra trovärdiga skådespelare, men lite väl lång film.
Toni Servillo som Andreotti, foto från Zitas hemsida
Still walking
I tisdags såg jag den japanska filmen Still Walking på Zita. Det är ett familjedrama i nutid, något som man inte ser så mycket av här i Sverige. Vi får väl inte hit särskilt många japanska filmer alls, och det känns som att det som kommer mest är skräck eller kampsportsaction (här visar jag måhända min okunnighet, kanske blandar ihop med Sydkorea, Hongkong etc.). Filmen handlar om en familj - en åldrande far och mor, deras son och dotter med respektive familj. Familjen har samlats för att hedra minnen av den äldsta brodern som dog 12 år tidigare. Relationerna i familjen har lite dålig kontakt. Sonen har nyligen gift sig med en änka som har ett barn, vilket inte gillas av hans föräldrar. Dottern har lite närmare kontakt, främst med modern. Fadern går mest runt och blänger, och säger inte mycket.
Det är en ganska stillsam film, med fint foto. Det är alltid spännande att se filmer från länder man sällan ser, tycker jag. Jag har själv varit i Japan men det var svårt att komma folk in på livet eller få kontakt med dem, så man såg ju inte så mycket av vardagslivet. Filmen är en ganska sorglig historia också, eftersom de inte har släppt greppet om den döde sonen. Slutet var väldigt bra och jag kände mig berörd.
En bonus för mig var att jag tänkte mycket på mitt eget besök i Japan (se massor av fina bilder här!)
(skrivet i september 2009)
Det är en ganska stillsam film, med fint foto. Det är alltid spännande att se filmer från länder man sällan ser, tycker jag. Jag har själv varit i Japan men det var svårt att komma folk in på livet eller få kontakt med dem, så man såg ju inte så mycket av vardagslivet. Filmen är en ganska sorglig historia också, eftersom de inte har släppt greppet om den döde sonen. Slutet var väldigt bra och jag kände mig berörd.
En bonus för mig var att jag tänkte mycket på mitt eget besök i Japan (se massor av fina bilder här!)
(skrivet i september 2009)
The ugly truth
Jag var på förhandsvisning av filmen The ugly truth för några veckor sedan. Filmen har premiär 11 september. Konstigt att förhandsvisningen hålls så långt innan, meningen är väl att man ska prata med sina vänner och uppmuntra dem att se filmen? Om man nu gör det så har väl kompisarna glömt det efter en månad.
Nåväl. Vi får väl se vad jag minns nu när jag ska recensera filmen. Just ja, Gerard Butler (för övrigt en av mina favoriter även om han nu känns lite väl gammal) och Katherine Heigl (från någon tv-serie jag aldrig har sett) spelar i denna romantiska komedi. Hon är korrekt och ambitiös, jobbar som tv-producent. Han är en slusk som har en egen tv-show där han berättar den hemska sanningen om killar. Hon har svårt att träffa killar, har stort kontrollbehov och skrämmer bort killarna. Motvilligt tar hon emot tips från slusken för att få sin drömkille.
Känslan i filmen är lite gammaldags, jag kunde nästan se Katherine Hepburn göra en likande roll. Det kanske hon har gjort, för den delen. Men det fanns en hel del charm i filmen, även om den var förutsägbar. En underhållande bagatell, helt enkelt. Den tredje tassen är mycket svag.
(skrivet i september 2009)
Nåväl. Vi får väl se vad jag minns nu när jag ska recensera filmen. Just ja, Gerard Butler (för övrigt en av mina favoriter även om han nu känns lite väl gammal) och Katherine Heigl (från någon tv-serie jag aldrig har sett) spelar i denna romantiska komedi. Hon är korrekt och ambitiös, jobbar som tv-producent. Han är en slusk som har en egen tv-show där han berättar den hemska sanningen om killar. Hon har svårt att träffa killar, har stort kontrollbehov och skrämmer bort killarna. Motvilligt tar hon emot tips från slusken för att få sin drömkille.
Känslan i filmen är lite gammaldags, jag kunde nästan se Katherine Hepburn göra en likande roll. Det kanske hon har gjort, för den delen. Men det fanns en hel del charm i filmen, även om den var förutsägbar. En underhållande bagatell, helt enkelt. Den tredje tassen är mycket svag.
(skrivet i september 2009)
Biobesök augusti 2009
Skrivet i augusti 2009
Jag såg Augustilunch i Rom för några veckor sedan, på Zita. Det är en italiensk film om en medelålders man, Gianni, som tar hand om sin gamla mor och därför har otroligt dålig ekonomi. Han går med på att ta hand om några andra gamla damer under en helg för att få sina skulder nedskrivna. Tanterna är inte lätthanterliga. Det är en ganska stillsam komedi om familjeband och ålderdom. Själv börjar jag mest fundera på hur det kommer sig att samhället inte ger något stöd. Det diskuteras i och för sig i förbigående som något hemskt som drabbar en om de anhöriga inte kan/vill ta hand om en. Men det är ju helt ohållbart i dagens samhälle att ta hand om anhöriga på heltid utan ekonomisk ersättning, det är inte konstigt att Giannis ekonomi är usel.
I början av augusti såg jag Män som hatar kvinnor. Jag var ganska sent ute, med tanke på att film nummer två i trilogin snart kommer ut. Jag har inte läst någon av böckerna och har ingen relation till dem. Det var en riktigt lång film, och spänningen hölls uppe bra. Några scener var riktigt otäcka på ett äckligt sätt. I det stora hela var det underhållande, men varken storyn eller utförandet var så speciella. Kanske är böckerna mycket bättre. Jag får väl läsa dem någon gång.
Apropå deckargenren så såg jag en förhandsvisning av den nya Beck-filmen förra veckan. Jag minns inte ens vad den hette - det finns ju så många. Regissören berättade om filmen innan, det var intressant. De två biofilmer som kommer nu är betydligt mer påkostade än de vanliga Beck-avsnitten som görs för tv. Storyn var... förglömlig. Vänta lite... jo just ja, den var ju faktiskt inte så dum. Miljöterrorister vill göra en attack på ett kärnkraftsverk för att visa hur sårbart det är. Men vissa av dem är mer militanta än de andra. Gunvald Larsson har varit tillsammans med en av dem, så han blir indragen i det hela. Vad kan man säga? Lite bättre än ett vanligt Beck-avsnitt. Men jag brukar inte ens se dem på tv. Jag fick gratis biljetter till förhandsvisningen, annars hade jag inte gått.
Jag såg Augustilunch i Rom för några veckor sedan, på Zita. Det är en italiensk film om en medelålders man, Gianni, som tar hand om sin gamla mor och därför har otroligt dålig ekonomi. Han går med på att ta hand om några andra gamla damer under en helg för att få sina skulder nedskrivna. Tanterna är inte lätthanterliga. Det är en ganska stillsam komedi om familjeband och ålderdom. Själv börjar jag mest fundera på hur det kommer sig att samhället inte ger något stöd. Det diskuteras i och för sig i förbigående som något hemskt som drabbar en om de anhöriga inte kan/vill ta hand om en. Men det är ju helt ohållbart i dagens samhälle att ta hand om anhöriga på heltid utan ekonomisk ersättning, det är inte konstigt att Giannis ekonomi är usel.
I början av augusti såg jag Män som hatar kvinnor. Jag var ganska sent ute, med tanke på att film nummer två i trilogin snart kommer ut. Jag har inte läst någon av böckerna och har ingen relation till dem. Det var en riktigt lång film, och spänningen hölls uppe bra. Några scener var riktigt otäcka på ett äckligt sätt. I det stora hela var det underhållande, men varken storyn eller utförandet var så speciella. Kanske är böckerna mycket bättre. Jag får väl läsa dem någon gång.
Apropå deckargenren så såg jag en förhandsvisning av den nya Beck-filmen förra veckan. Jag minns inte ens vad den hette - det finns ju så många. Regissören berättade om filmen innan, det var intressant. De två biofilmer som kommer nu är betydligt mer påkostade än de vanliga Beck-avsnitten som görs för tv. Storyn var... förglömlig. Vänta lite... jo just ja, den var ju faktiskt inte så dum. Miljöterrorister vill göra en attack på ett kärnkraftsverk för att visa hur sårbart det är. Men vissa av dem är mer militanta än de andra. Gunvald Larsson har varit tillsammans med en av dem, så han blir indragen i det hela. Vad kan man säga? Lite bättre än ett vanligt Beck-avsnitt. Men jag brukar inte ens se dem på tv. Jag fick gratis biljetter till förhandsvisningen, annars hade jag inte gått.
Biobesök sommaren 2009
Skrivet i början av augusti 2009
Nu ligger jag efter med 4 filmer för jag var på bio både i tisdags och igår. Men den första filen ligger så långt tillbaka som den 16 juni. Jag såg The proposal, förhandsvisning. Vad kan jag säga? Det var gratis. Sandra Bullock och någon lite yngre manlig förmåga. Lite roligt. Fina vyer från Alaska. Lite New York också.
Jag såg Allt för henne på Zita i juli. Det är en fransk thriller om en familj där kvinnan döms för mord. Vi vet inte om hon är skyldig eller oskyldig. Maken är övertygad om hennes oskuld och blir alltmer desperat eftersom hon mår så dåligt i fängelset. Han bestämmer sig för att frita henne, och börjar intensiva förberedelser. Samtidigt oroar sig hans omgivning för honom, och hur ska det gå för deras son? Jag gillar franska thrillers för att de inte är så förutsägbara som Hollywoodproduktionerna tenderar att vara. Den här var skickligt gjord och spännande.
Nu ligger jag efter med 4 filmer för jag var på bio både i tisdags och igår. Men den första filen ligger så långt tillbaka som den 16 juni. Jag såg The proposal, förhandsvisning. Vad kan jag säga? Det var gratis. Sandra Bullock och någon lite yngre manlig förmåga. Lite roligt. Fina vyer från Alaska. Lite New York också.
Jag såg Allt för henne på Zita i juli. Det är en fransk thriller om en familj där kvinnan döms för mord. Vi vet inte om hon är skyldig eller oskyldig. Maken är övertygad om hennes oskuld och blir alltmer desperat eftersom hon mår så dåligt i fängelset. Han bestämmer sig för att frita henne, och börjar intensiva förberedelser. Samtidigt oroar sig hans omgivning för honom, och hur ska det gå för deras son? Jag gillar franska thrillers för att de inte är så förutsägbara som Hollywoodproduktionerna tenderar att vara. Den här var skickligt gjord och spännande.
Biobesök juli 2009
Jag har nog hunnit se en del filmer på sistone som jag inte har recenserat. Jag såg Antichrist för några veckor sedan. Det är Lars von Triers senaste film, med Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe. Filmen handlar om ett par som förlorar sin lilla son, och hur de hanterar sorgen efter det. Kvinnan hamnar på psyket men eftersom mannen själv är terapeut så bestämmer han sig för att själv behandla henne, ute i deras sommarhus. Huset ligger extremt isolerat ute i skogen. Jag vill inte avslöja för mycket, men det finns flera scener som är bland det otäckaste jag har sett på bio. Samtidigt är det gjort på ett intressant sätt och man är väldigt spänd på hur det ska sluta. Vissa av de grövsta scenerna känns dock lite som effektsökeri.
I tisdags såg jag Lake Tahoe. Det är en mexikansk film, namnet till trots. Jag hade inte läst på innan så jag visste väldigt lite om filmen. Det är en stillsam film med enkla scener, ett fåtal människor i vardagen. Samtidigt finns det något bakomliggande som man anar men inte kan sätta fingret på i början. Egentligen är det en film om sorg. Man har arbetat mycket med svarta rutor, och det kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag att det blir intressant när vi bara ser en svart ruta men hör det som filmens karaktärer hör på bio. Tyvärr känner jag inte att vi kommer personerna in på livet i och med att de aldrig pratar om sina känslor eller vi får komma dem nära.
(skrivet i juli 2009)
I tisdags såg jag Lake Tahoe. Det är en mexikansk film, namnet till trots. Jag hade inte läst på innan så jag visste väldigt lite om filmen. Det är en stillsam film med enkla scener, ett fåtal människor i vardagen. Samtidigt finns det något bakomliggande som man anar men inte kan sätta fingret på i början. Egentligen är det en film om sorg. Man har arbetat mycket med svarta rutor, och det kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag att det blir intressant när vi bara ser en svart ruta men hör det som filmens karaktärer hör på bio. Tyvärr känner jag inte att vi kommer personerna in på livet i och med att de aldrig pratar om sina känslor eller vi får komma dem nära.
(skrivet i juli 2009)
Séraphine
Förra veckan var jag på galavisningen av en ny fransk film, Séraphine. Den kommer att ha premiär i Sverige den 26 juni. Regissören Martin Provost var med vid visningen och vi fick möjlighet att ställa frågor efteråt. Det var roligt att så många fransmän var med på visningen, härligt att höra lite franska runt omkring sig. Visningen arrangerades av Folkets Bio i samarbete med Franska Ambassaden.
Séraphine är en verklighetsbaserad film om en kvinna som slet som städerska under början av 1900-talet men som hade en oanad talang för måleri. Detta upptäcks av en slump av en tysk konstsamlare som hon städar hos. Första världskriget kommer dock emellan och det dröjer innan hon får ekonomiska möjligheter att skapa mycket. I början har hon inte ens råd med färg men hon har sina egna knep för att skapa färger, och skuldsätter sig för att kunna fortsätta måla.
Det var en spännande film om ett fascinerande öde. Jag önskar dock att de hade prioriterat annorlunda tidsmässigt. Som det är nu får vi följa Séraphine väldigt länge i hennes vardagssysslor innan kriget bryter ut, vilka människor hon träffar etc. Hur hon har det under kriget och efteråt får vi inte alls se lika mycket av, inte heller hur hon glider in i sinnessjukdom. Den biten skildras så snabbt, som om de hade bråttom att få ihop slutet. Det är därför jag tvekar mellan tre och fyra tassar. Men det är en intressant historia - man får nya inblickar hur livet i en liten fransk by kunde se ut på 10-, 20- och 30-talet. Det är vackert filmat och huvudrollen gestaltas väldigt trovärdet av Yolande Moreau som jag inte tidigare har sett i någon film. Det får bli fyra tassar, även om den sista är lite svag.
(skrivet i juni 2009)
Séraphine är en verklighetsbaserad film om en kvinna som slet som städerska under början av 1900-talet men som hade en oanad talang för måleri. Detta upptäcks av en slump av en tysk konstsamlare som hon städar hos. Första världskriget kommer dock emellan och det dröjer innan hon får ekonomiska möjligheter att skapa mycket. I början har hon inte ens råd med färg men hon har sina egna knep för att skapa färger, och skuldsätter sig för att kunna fortsätta måla.
Det var en spännande film om ett fascinerande öde. Jag önskar dock att de hade prioriterat annorlunda tidsmässigt. Som det är nu får vi följa Séraphine väldigt länge i hennes vardagssysslor innan kriget bryter ut, vilka människor hon träffar etc. Hur hon har det under kriget och efteråt får vi inte alls se lika mycket av, inte heller hur hon glider in i sinnessjukdom. Den biten skildras så snabbt, som om de hade bråttom att få ihop slutet. Det är därför jag tvekar mellan tre och fyra tassar. Men det är en intressant historia - man får nya inblickar hur livet i en liten fransk by kunde se ut på 10-, 20- och 30-talet. Det är vackert filmat och huvudrollen gestaltas väldigt trovärdet av Yolande Moreau som jag inte tidigare har sett i någon film. Det får bli fyra tassar, även om den sista är lite svag.
(skrivet i juni 2009)
Coraline
Coraline och spegelns hemlighet såg jag för några veckor sedan. Det är en tecknad film om en 11-årig tjej som flyttar in i ett skumt gammalt hus med sina föräldrar som inte har tid för henne. Hon hittar en mystisk liten dörr som leder till en annan värld där allt är mycket bättre, förutom att alla har ögon av knappar. Vi såg den i 3D med supersnygga glasögon. Effekterna var väldigt coola. Det var en lagom spännande historia, lite för otäck för små barn - de verkar inte vara målgruppen heller. Men vuxna med barnasinnet i behåll och sinne för snygga effekter har absolut behållning av filmen.
Det enda som jag störs lite av är filmens titel. Det fanns ingen spegel som var viktig för handlingen, utan en liten dörr och en docka. Jag förstår inte varifrån de fick den titeln. Nu kollade jag på imdb och filmen heter egentligen bara Coraline, utom i Australien där den tydligen heter Coraline and the secret door.
(skrivet i juni 2009)
Granatäpplen och myrra
Till sist kom jag förra veckan iväg och såg Granatäpplen och myrra på Zita. Det är en palestinsk film som handlar om en dansös som gifter sig med en man som hamnar i fängelse efter ett bråk på hans gård. För kvinnan är det svårt att hantera den nya tillvaron och hon börjar umgås mycket med en koreograf som nyligen börjat i danstruppen. Samtidigt besöker hon sin man i fängelset och de kastas båda mellan hopp och förtvivlan i kampen om att få honom fri och att få behålla gårdens mark. Det var en intressant skildring av det mänskliga dramat i en svår situation. Nyhetsklipp i all ära, men man kommer inte människor nära på samma sätt. Det här var i och för sig en spelfilm men man kunde ändå relatera till människorna i den. Jag tänker ibland på en dokumentär jag sett, Unge Freud i Gaza, och de människor som var med i den, speciellt när det var så oroligt i Gaza tidigare.
(skrivet i juni 2009)
Kortfilmsmaraton maj 2009
Förra veckan var det kortfilmsmaraton på Zita. Då visade man alla kortfilmer som visats under våren. Zita har ofta gratis kortfilmer på helgerna. Nu visades alla i rad, under 2 timmar. Det var kul att se, det var många som var bra. En film handlade t.ex. om bandet mellan mor och son, en annan om hur det är att flytta till ett "fint" område om man är en vanlig Svensson, en tredje om Iran (gjord av Nahid Persson som även gjort Drottningen och jag som jag tidigare recenserat).... Det var en lyckad blandning. För min del var det bara en film som kändes för lång, och den handlade om fritids. Å andra sidan var den Marias favorit så smaken är ju olika.
Jag sitter på Zita nu. Måndagar är lugna här, förutom förra gången jag jobbade för då var det judisk filmfestival och massor av folk. Men det kanske blir lite mer spring här när vi visar Lars von Triers Antichrist. Den blev väldigt uppmärksammad i Cannes.
Jag sitter på Zita nu. Måndagar är lugna här, förutom förra gången jag jobbade för då var det judisk filmfestival och massor av folk. Men det kanske blir lite mer spring här när vi visar Lars von Triers Antichrist. Den blev väldigt uppmärksammad i Cannes.
To boldly go where no one has gone before
I söndags såg jag den nya Star Trek-filmen. Den berättar egentligen historien innan den första serien, en slags prequel som har blivit så populära på sistone. Jag är själv ett stort fan av TNG (The Next Generation), men har inte gillat originalserien pga dess undermåliga effekter. I den nya filmen får man följa hur framför allt Kirk och Spock växer upp och hur de hamnar på Enterprise. Den nya filmen är otroligt snyggt gjord och är givetvis fullmatad med effekter. Ännu snyggare än Star Trek:First Contact som är en av mina favoritfilmer. Sedan är väl inte storyn riktigt lika bra, men det var i alla fall jag villig att överse med. Undrar om det kommer fler filmer....
(skrivet i maj 2009)
Biobesök maj 2009
Skrivet i mitten av maj 2009
Jag har två biofilmer som jag inte hunnit med att recensera ännu. I måndags förra veckan såg jag Waltz with Bashir på Zita. Det är en tecknad film som handlar om kriget mellan Israel och Libanon i början av 80-talet, och den effekt det hade på israeliska soldater. Regissören utforskar sina egna minnesbilder och intervjuar vänner som var med. Det är en väldigt angelägen film om hur krig tär på soldaterna. Den tog inte ställning till frågan om vilka som hade rätt eller fel i kriget utan visar snarare på dess meningslöshet och lidande.
I onsdags såg jag äntligen Slumdog millionaire, som har stått på min "måste se"-lista sedan den hade premiär. Väldigt bra, intressant, snyggt gjord och smart att tillvarata spänningsmomentet i frågetävlingen. Sedan är det alltid härligt att se filmer från andra länder än de vanligaste, även om denna film är gjord av Danny Boyle som gjorde bland annat Trainspotting. Samma dag hade jag fått ett paket med presenter som min syster köpt i Indien (lite lätt försenade julklappar) så den indiska stämningen var på topp.
Ciné francais 2
Skrivet i april 2009
Förra veckan såg jag Roman de gare på Zita, en del av Ciné francais-programmet. Det är en film av Claude Lelouch, med Fanny Ardant och Dominique Pinon i huvudrollerna. Pinon kände jag igen från Delicatessen och La cité des enfants perdus, även om det var några år sedan och den här rollen var mycket annorlunda. Filmen handlar om en författarinna och hennes spökskrivare och man vet inte riktigt vad som är verkligt och vad som är påhittat. Hur hänger människorna i filmen ihop, om de nu hänger ihop? Det var en spännande film. Jag skulle kunna kalla den en rysare även om den är svår att genrebestämma. Skådespelarinsatserna var så bra och det var närmast komiskt ibland och romantiskt också, för den delen. Ändå får man säga att den var väldigt stringent berättade, jag vill inte få den att framstå som rörig eller splittrad mellan olika genrer för det stämmer inte.
Denna vecka såg jag 99 Francs på Zita, ännu en del av Ciné francais-programmet. Det var den avslutande filmen den här terminen tyvärr, så nu får man hålla sig till tåls till hösten. Det går i och för sig flera franska filmer på bio nu för den som vill se. 99 francs, Jag har älskat dig så länge (underbar!), Det regnar alltid i Provence, och Paris som hade premiär i fredags och som jag gärna vill se.
99 francs var en väldigt speciell film om en man som jobbar inom reklambranschen, knarkar och lever rövare. När hans liv ställs på ända av vissa skäl så börjar han ifrågasätta sin tillvaro. Eller? Man kan inte vara riktigt säker på vad som är sant och falskt i filmen. Drogruset bidrar till detta. Filmen har en väldigt speciell estetik och känns mycket modern. Den är väldigt samhällskritisk. Jag tycker att det fanns mycket tänkvärt i den, även om huvudpersonen gav en avsmak mest hela tiden. Det skadar ju i och för sig inte om de gör det, jag gillar inte insmickrande personskildringar. Det var en underhållande, fartfylld och galen film. Jag gillade slutet väldigt mycket också, men jag ska inte berätta mer ifall någon tänker se den.
Förra veckan såg jag Roman de gare på Zita, en del av Ciné francais-programmet. Det är en film av Claude Lelouch, med Fanny Ardant och Dominique Pinon i huvudrollerna. Pinon kände jag igen från Delicatessen och La cité des enfants perdus, även om det var några år sedan och den här rollen var mycket annorlunda. Filmen handlar om en författarinna och hennes spökskrivare och man vet inte riktigt vad som är verkligt och vad som är påhittat. Hur hänger människorna i filmen ihop, om de nu hänger ihop? Det var en spännande film. Jag skulle kunna kalla den en rysare även om den är svår att genrebestämma. Skådespelarinsatserna var så bra och det var närmast komiskt ibland och romantiskt också, för den delen. Ändå får man säga att den var väldigt stringent berättade, jag vill inte få den att framstå som rörig eller splittrad mellan olika genrer för det stämmer inte.
Denna vecka såg jag 99 Francs på Zita, ännu en del av Ciné francais-programmet. Det var den avslutande filmen den här terminen tyvärr, så nu får man hålla sig till tåls till hösten. Det går i och för sig flera franska filmer på bio nu för den som vill se. 99 francs, Jag har älskat dig så länge (underbar!), Det regnar alltid i Provence, och Paris som hade premiär i fredags och som jag gärna vill se.
99 francs var en väldigt speciell film om en man som jobbar inom reklambranschen, knarkar och lever rövare. När hans liv ställs på ända av vissa skäl så börjar han ifrågasätta sin tillvaro. Eller? Man kan inte vara riktigt säker på vad som är sant och falskt i filmen. Drogruset bidrar till detta. Filmen har en väldigt speciell estetik och känns mycket modern. Den är väldigt samhällskritisk. Jag tycker att det fanns mycket tänkvärt i den, även om huvudpersonen gav en avsmak mest hela tiden. Det skadar ju i och för sig inte om de gör det, jag gillar inte insmickrande personskildringar. Det var en underhållande, fartfylld och galen film. Jag gillade slutet väldigt mycket också, men jag ska inte berätta mer ifall någon tänker se den.
Biobesök april 2009
Skrivet i början av april 2009
Förra veckan såg jag tre filmer på bio. Alla råkade vara på Zita-bion.
La vie moderne var en del av Ciné francais-programmet. Zita visar fransk film varje tisdag (men inte så länge till - säsongsavslutningen är 21 april!). Filmen är en dokumentär om bönder i Frankrike, inom småskaligt jordbruk i otillgängliga trakter. På sätt och vis skildrar den en utdöende grupp eftersom det inte finns någon större lönsamhet i småskaligheten och att många av trakterna som skildrades var otillgängliga och inte bördiga. Bönderna försörjde sig framför allt på djuhållning. Det var intressant att ta del av deras livsvillkor. En del karaktärer var väldigt udda.
Sjunde himlen är en film som uppmärksammats för att den skildrar en kärlekshistoria mellan äldre personer. Den har också framför allt lockat en äldre publik på Zita. Filmen handlar om Inge, en kvinna i 60-årsåldern, som är gift sedan många år men drabbas av en passionerad förälskelse i en 76-årig man. Det är lite oväntat att se helnakna äldre människor på film. Jag kan inte komma på någon annan film där kärlekshistorien som varit i centrum utspelat sig mellan två så pass gamla personer. I övrigt var historien ganska enkel, den hade nog kallats banal om det inte vore för det ovanliga greppet med äldre personer i fokus.
Hälsningar från skogen är en svensk dokumentär om ett knippe lite udda personer.
Från Zitas hemsida: "Innanför och utanför de vältrimmade häckarna går livet på som vanligt. Kungen väntar fortfarande på besök. Bertil ger aldrig upp, det finns gott om hundar, stora och små. Mamma försöker få pappa på andra tankar, men inget får komma ut, ingen får veta. Med visuell precision och känsla för detaljer porträtterar långfilmsdebutanten Mikel Cee Karlsson tillvaron och människan med utgångspunkt i ett litet samhälle mitt i den svenska urskogen. Under fyra års tid samlade Mikel egensinnigt scener från ett Sverige av idag, där verkligheten obönhörligen sipprar in bakom de vältrimmade häckarna.". Kungen var en rolig typ i slängkappa och pappkrona. Jag gillade speciellt hans guldslängkappa, även om det såg lite kallt ut. I övrigt tyckte jag att det var lite svårt att veta vad man ville med filmen. Kanske skildra ett utdöende samhälle. Det fanns inga ungdomar i filmen. En sak som grep mig var filmarens pappas inställning till sitt jobb. Han hade marginaliserats trots att han var en viktig person när företaget grundades, och han kände att han borde säga upp sig, men vad skulle han göra då? Den biten behandlades dock bara i förbigående. Som helhet var det en intressant film även om det kändes som att man kunde ha gjort mer av den. Se hellre "Plötsligt i Vinslöv"!
Förra veckan såg jag tre filmer på bio. Alla råkade vara på Zita-bion.
La vie moderne var en del av Ciné francais-programmet. Zita visar fransk film varje tisdag (men inte så länge till - säsongsavslutningen är 21 april!). Filmen är en dokumentär om bönder i Frankrike, inom småskaligt jordbruk i otillgängliga trakter. På sätt och vis skildrar den en utdöende grupp eftersom det inte finns någon större lönsamhet i småskaligheten och att många av trakterna som skildrades var otillgängliga och inte bördiga. Bönderna försörjde sig framför allt på djuhållning. Det var intressant att ta del av deras livsvillkor. En del karaktärer var väldigt udda.
Sjunde himlen är en film som uppmärksammats för att den skildrar en kärlekshistoria mellan äldre personer. Den har också framför allt lockat en äldre publik på Zita. Filmen handlar om Inge, en kvinna i 60-årsåldern, som är gift sedan många år men drabbas av en passionerad förälskelse i en 76-årig man. Det är lite oväntat att se helnakna äldre människor på film. Jag kan inte komma på någon annan film där kärlekshistorien som varit i centrum utspelat sig mellan två så pass gamla personer. I övrigt var historien ganska enkel, den hade nog kallats banal om det inte vore för det ovanliga greppet med äldre personer i fokus.
Hälsningar från skogen är en svensk dokumentär om ett knippe lite udda personer.
Från Zitas hemsida: "Innanför och utanför de vältrimmade häckarna går livet på som vanligt. Kungen väntar fortfarande på besök. Bertil ger aldrig upp, det finns gott om hundar, stora och små. Mamma försöker få pappa på andra tankar, men inget får komma ut, ingen får veta. Med visuell precision och känsla för detaljer porträtterar långfilmsdebutanten Mikel Cee Karlsson tillvaron och människan med utgångspunkt i ett litet samhälle mitt i den svenska urskogen. Under fyra års tid samlade Mikel egensinnigt scener från ett Sverige av idag, där verkligheten obönhörligen sipprar in bakom de vältrimmade häckarna.". Kungen var en rolig typ i slängkappa och pappkrona. Jag gillade speciellt hans guldslängkappa, även om det såg lite kallt ut. I övrigt tyckte jag att det var lite svårt att veta vad man ville med filmen. Kanske skildra ett utdöende samhälle. Det fanns inga ungdomar i filmen. En sak som grep mig var filmarens pappas inställning till sitt jobb. Han hade marginaliserats trots att han var en viktig person när företaget grundades, och han kände att han borde säga upp sig, men vad skulle han göra då? Den biten behandlades dock bara i förbigående. Som helhet var det en intressant film även om det kändes som att man kunde ha gjort mer av den. Se hellre "Plötsligt i Vinslöv"!
Ciné francais
I går såg jag en märklig film på ciné francais på Zita. Det var en fransk komedi, Le voyage aux Pyrénees. Den handlade om ett skådespelarpar som åker till Pyreneerna för att bota kvinnans nymfomani. Det finns björnar i området också, och de spelar en viss roll i handlingen. Mot slutet urartade filmen totalt och ett åskväder gjorde att deras personligheter bytte kroppar. Ja vad ska man säga? Det var en ganska rolig film, synnerligen absurd och originell. Det är ju inte det sämsta.
Sämsta filmen 2009
.... och möjligen den sämsta film jag kommer att se på bio i år (hoppas jag): Shopaholic. Jag såg förhandsvisningen igår. Jag har läst boken och den är okej, även om huvudpersonen gick mig på nerverna. Det påminner lite om ett avsnitt av Lyxfällan på tv. Huvudpersonen spenderar enorma mängder pengar på kläder och finansierar allt genom krediter tills hon får en stor skuld som hon inte har någon rimlig chans att betala. Nu minns jag inte boken så väl, men jag tror att de hade gjort om en hel del i filmen. Annars så hade jag bara glömt allt, och det är väl lite talande. Jag hade inte så stora förhoppningar om filmen. Huvudrollen spelas av Isla Fisher (inte så känd, men var bl.a. med i roliga "The Wedding Crashers") och den manliga huvudrollen av Hugh Dancy (från den charmiga "The Jane Austen Book Club"). Båda är väldigt charmiga och estetiskt tilltalande, men jag tycker inte att det finns någon kemi dem emellan. Om man har sett "Djävulen bär Prada" och "Bridget Jones dagbok" så känns det som att man har sett det mesta i denna film. Ganska snygga kläder ja (som i Prada) och en huvudperson som är eneverande (Bridget). Har man dessutom sett andra romantiska komedier så har man verkligen sett allting - här finns ingen originalitet. Hela historien är väldigt förutsägbar även för den som har glömt bort boken eller inte läst den. Jag bryr mig inte ens om hur det ska gå. Jag kan dock tillstå att det är väldigt fina bilder från New York i vissa delar. Men det kanske inte är meningen att jag ska sitta och titta ut genom panoramafönstret över Central Park och beundra vyn när det pågår någon slags relevant dialog i filmen...
Det känns lite ironiskt att årets hittills sämsta film och årets hittills bästa film har en sak gemensamt - Kristin Scott Thomas. Hon spelar nämligen med i denna film också, någon slags variant på Meryl Streeps roll i Prada-filmen. Med fransk brytning dessutom. Några andra biroller är också bra, även om jag lider lite av att se t.ex. Joan Cusack och John Goodman slösa bort sina talanger i denna film.
Jag måste tillägga att filmen nog går hem hos sin primära målgrupp, om den är fnittrande, modeintresserade tonårstjejer. Det fanns gott om sådana i publiken och filmen fick en del skratt. Det var till och med någon bakom oss som sade att det var den bästa film hon någonsin sett. Själv fnissade jag lite någon gång, men jag är väl helt fel målgrupp egentligen. Jag har inget som helst intresse för märkeskläder. Och även om jag har shoppat mycket i perioder så har jag aldrig varit i närheten av sådana här excesser, eller av att göra av med pengar som jag inte har. När de pratade om den underbara känslan man får av att shoppa så satt jag helt oförstående. Jag ids ju väldigt sällan ens gå in i en klädaffär, för att inte tala om skoaffärer. Att lägga tusentals kronor på ett enda plagg är mig helt främmande.
Jag tittade igenom listan där jag recenserade de biofilmer jag såg förra året och såg att det var några som jag hade gett två tassar till. De var dock långt ifrån så dåliga som den här filmen. Därför har jag bestämt mig att ge sämsta möjliga betyg till Shopaholic, som tyvärr saknar både originalitet och charm.
(skrivet i mars 2009)
Det känns lite ironiskt att årets hittills sämsta film och årets hittills bästa film har en sak gemensamt - Kristin Scott Thomas. Hon spelar nämligen med i denna film också, någon slags variant på Meryl Streeps roll i Prada-filmen. Med fransk brytning dessutom. Några andra biroller är också bra, även om jag lider lite av att se t.ex. Joan Cusack och John Goodman slösa bort sina talanger i denna film.
Jag måste tillägga att filmen nog går hem hos sin primära målgrupp, om den är fnittrande, modeintresserade tonårstjejer. Det fanns gott om sådana i publiken och filmen fick en del skratt. Det var till och med någon bakom oss som sade att det var den bästa film hon någonsin sett. Själv fnissade jag lite någon gång, men jag är väl helt fel målgrupp egentligen. Jag har inget som helst intresse för märkeskläder. Och även om jag har shoppat mycket i perioder så har jag aldrig varit i närheten av sådana här excesser, eller av att göra av med pengar som jag inte har. När de pratade om den underbara känslan man får av att shoppa så satt jag helt oförstående. Jag ids ju väldigt sällan ens gå in i en klädaffär, för att inte tala om skoaffärer. Att lägga tusentals kronor på ett enda plagg är mig helt främmande.
Jag tittade igenom listan där jag recenserade de biofilmer jag såg förra året och såg att det var några som jag hade gett två tassar till. De var dock långt ifrån så dåliga som den här filmen. Därför har jag bestämt mig att ge sämsta möjliga betyg till Shopaholic, som tyvärr saknar både originalitet och charm.
(skrivet i mars 2009)
Biobesök mars 2009
Detta skrev jag i början av mars 2009:
I fredags såg jag Am I black enough for you, en dokumentär om Billy Paul. Han är en amerikansk soulsångare som delvis varit väldigt kontroversiell pga sin kamp mot segregation. Han följde upp sin jättehit "Me and Mrs Jones" med den kontroversiella låten "Am I black enough for you" som ledde hans karriär i en ny riktning. En svensk filmare har följt honom och hans fru och diskuterat hans karriär med honom. Filmen var intressant men eftersom jag inte haft så bra koll på Billy Paul tidigare så tog det en stund att komma in i den. Det fanns ju viss musik som jag kände igen, även om jag inte direkt kunde koppla hans namn till några speciella låtar.
I lördags såg jag Ebbe - the movie, en dokumentär om Ebbe Carlsson-affären. Jag följde väl inte turerna så noga när det hände, men hade ändå viss inblick. Det var väldigt intressant att se det i ett sammanhang nu, och att flera av de inblandade parterna (Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson m.fl.) kom till tals. Jag hade helt glömt bort hur Ebbe attackerades för sin homosexualitet. Det var ju äckligt att det kunde gå till så. Jag tror och hoppas att vi har kommit långt sedan dess. Det var den delen av filmen som upprörde mig allra mest. Sedan är det väldigt svårt att förstå sig på hur det kunde hända, att Ebbe kunde få det inflytande han fick och hur han var som person, men där kan man förstås aldrig få alla svar. Det var i alla fall en väldigt spännande dokumentär som jag rekommenderar folk att se. Den går troligen på Zita igen nästa helg, annars kommer den på nya Rio-biografen (tidigare kvartersbion i Hornstull) snart. Den ska även komma på tv inom kort, enligt uppgift.
I fredags såg jag Am I black enough for you, en dokumentär om Billy Paul. Han är en amerikansk soulsångare som delvis varit väldigt kontroversiell pga sin kamp mot segregation. Han följde upp sin jättehit "Me and Mrs Jones" med den kontroversiella låten "Am I black enough for you" som ledde hans karriär i en ny riktning. En svensk filmare har följt honom och hans fru och diskuterat hans karriär med honom. Filmen var intressant men eftersom jag inte haft så bra koll på Billy Paul tidigare så tog det en stund att komma in i den. Det fanns ju viss musik som jag kände igen, även om jag inte direkt kunde koppla hans namn till några speciella låtar.
I lördags såg jag Ebbe - the movie, en dokumentär om Ebbe Carlsson-affären. Jag följde väl inte turerna så noga när det hände, men hade ändå viss inblick. Det var väldigt intressant att se det i ett sammanhang nu, och att flera av de inblandade parterna (Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson m.fl.) kom till tals. Jag hade helt glömt bort hur Ebbe attackerades för sin homosexualitet. Det var ju äckligt att det kunde gå till så. Jag tror och hoppas att vi har kommit långt sedan dess. Det var den delen av filmen som upprörde mig allra mest. Sedan är det väldigt svårt att förstå sig på hur det kunde hända, att Ebbe kunde få det inflytande han fick och hur han var som person, men där kan man förstås aldrig få alla svar. Det var i alla fall en väldigt spännande dokumentär som jag rekommenderar folk att se. Den går troligen på Zita igen nästa helg, annars kommer den på nya Rio-biografen (tidigare kvartersbion i Hornstull) snart. Den ska även komma på tv inom kort, enligt uppgift.
Biobesök februari 2009
Drottningen och jag är gjord av Nahid Persson som kommer från Iran och flydde därifrån efter revolutionen. Hon har alltid varit fascinerad av drottningen Farah Diba trots att hon själv kämpade emot shahen. I filmen möter hon Farah Diba och de utvecklar en vänskaplig relation trots att de är så olika. Man kommer inte Farah Diba så nära in på livet för hon har en fasad som hon vårdar väldigt noggrant. På sätt och vis kommer man Nahid mer in på livet eftersom man får ta del av hennes tankar och funderingar kring sig själv, Farah Diba och projektet som sådant. Det var en mycket fascinerande film som gav inblickar i ett historiskt skede som jag får erkänna att jag har dålig inblick i.
En film om Olle Ljungström är en väldigt utlämnande dokumentär, ett osminkat porträtt av en artist med missbruksproblem och psykiska problem. Det var en på många sätt tragisk historia om en väldigt begåvad människa som samtidigt är väldigt skör. Vi får inte alla svaren, och det slutar i osäkerhet. Det var en intressant film, men jag blev osäker på vad filmaren ville med den. Vad var syftet med att göra detta porträtt?
En film om Olle Ljungström är en väldigt utlämnande dokumentär, ett osminkat porträtt av en artist med missbruksproblem och psykiska problem. Det var en på många sätt tragisk historia om en väldigt begåvad människa som samtidigt är väldigt skör. Vi får inte alla svaren, och det slutar i osäkerhet. Det var en intressant film, men jag blev osäker på vad filmaren ville med den. Vad var syftet med att göra detta porträtt?
2009 års bästa film?
.... säger jag utan tvekan om "Jag har älskat dig så länge" som jag såg på Zita i tisdags. Det är en fransk film med bl.a. Kristin Scott Thomas (ja hon från "Fyra bröllop och en begravning" och "Den engelske patienten"). En ganska stillsam men ändå dramatisk film, med skådespeleriet i centrum. Kristin gör en fantastisk rollprestation som en inbunden kvinna som släppts ur fängelse efter 15 år och som kommer till en syster som hon knappt känner. Det blir faktiskt fem tassar till denna film. Den är inget för den som kräver mycket action dock. Filmen är långt ifrån Hollywood och det finns inget insmickrande i den. Kristin har aldrig varit fulare, men det är helt rätt i den här filmen.
